KVINNAN I RUMMET – gratistidning.com 2015-05-04
Kvinnan i det slutna rummet
Är det politiskt korrekt att göra narr av blattar?
Se där redan i ingressen, att jag inte är politiskt korrekt. Man kallar inte människor för blattar, Björn! Och inte för svartskallar eller skinnskallar heller.
Nu är det bara så, att dessa ord används i stor utsträckning av dem det handlar om själva. Lyssna bara på SR-programmet Ring P1, vetja! Det är till och med så att det fördömda ordet neger också används av en del som själva är just – negrer. Ni som såg filmstudiofilmen Bröllopskaos i mars vet också, att där användes alla tabubelagda ord de kunde komma över i satiriskt syfte.
Så i satir går det an? Och var går då gränserna, frågar sig vän av ordning. Och hur vet man förresten om något handlar om satir?
Den diskussionen blev högaktuell, när vår förra kulturminister Lena Adehlson Liljeroth våren 2012 skar upp en chokladglacerad tårta föreställande en stereotypt utformad negress i naturlig storlek i samband med ett jubileum på Moderna museet. Tårtan började jämra sig högljutt när hon stack kniven i den, varpå hon klappade negresstårtan på huvudet och frågade om lilla tårtan ville ha en bit. Det ville lilla tårtan. Äta en bit av sig själv, alltså.
Foton från tillfället inbjöd till spekulationer. Det sas, att ministern stack kniven i en svart kvinnas sköte. Det gjorde hon inte. Statytårtan slutade ungefär vid naveln. Det vet jag, för jag var där.
OBS! Glöm alla konspirationsteorier! Att jag var där var en ren tillfällighet, och så är jag inte den som tackar nej till gratis tårta, när det bjuds.
Poängen i den sig jämrande tårtan var, att den var en så kallad performance, ett konstverk i vilket konstnären själv är aktiv. Här var det konstnären Makode Linde, som satt under det dukbehängda tårtbordet med sitt huvud uppstucket genom ett hål, chokladglacerat som en Tintin-neger, så att det såg ut att tillhöra tårtan. Han såg alltså varje gång när någon skulle sticka kniven i ”honom” och kunde jämra sig vid alldeles rätta tillfällena.
Och nu var det så, att Makode Linde själv är neger, och den här tårtan var hans sätt att satirisera och peka ut stereotypa föreställningar.
Lägg märke till, att jag inte kallar Linde ”svart”, som är mycket mer accepterat, men som jag tycker borde tabubeläggas lika mycket som neger, som ju betyder… svart! Och Linde är inte svart, snarare ljusbrun. Den ”svarte” pappan i Bröllopskaos, kan alla som såg filmen intyga, var inte svart utan mörkbrun. Men de flesta personer i filmen var dock skära – inte vita, också ett ord som borde fördömas.
Veckans film Kvinnan i rummet då, vad kan den ha med det här att göra? Jo, deckare i litteratur och film har ofta som huvudperson en kommissarie, som har en hustru som lagar mat fastän hon inte kan så att kommissarien hellre jobbar än går hem och äter middag (Hitchcock), som är en torrboll som kommer på lösningar på sina fall bäst när han är dyngrak (Nesbø), som för att bevisa att kvinnor kan gifter sig med jobbet hellre än med en karl och därvid gör abort när hon fått sin sista chans till barn hellre än att tappa fart i karriären (la Plante), som demolerar sitt privatliv för att han går in för polisarbetet utan tanke på andra (Mankell). Det är egentligen bara kommissarie Beck av Sjöwall/Wahlöö som är en helt alldaglig människa; i de deckarna är det en av hans kollegor som är en märklig typ.
Kvinnan i rummet (Kvinden i buret) är av Jussi Adler-Olsen och filmades 2013. Här är både huvudpersonen och hans kollegor typer som sticker ut. En ilsken kriminalare (spelad av Nikolaj Lie Kaas) ogillas av en stor del av personalen på polishuset i Köpenhamn och placeras därför i ett källarrum utan fönster för att läsa igenom gamla ouppklarade fall. Till sin tjänst får han en uppassare, som främst ska städa och hålla källarlokalerna i skick. Men, en författare med sinne för detaljer nöjer sig inte med bara det. Städaren (som naturligtvis är ”blatte”) är uppmärksam och hör och ser sådant han inte är anställd för att höra och se; ja – som inga utomstående ska höra eller se. Av det drar han slutsatser och blir med tiden en del av utredningarna, vilket han naturligtvis inte får, eftersom han helt enkelt inte är polis.
Är det då satir eller bara humor på invandrares bekostnad att han kör bil som en galning, rullar ut en bönematta i städskrubben flera gånger om dagen, lagar olidligt sött te åt sin chef och blandar ihop ord och uttryck i det danska språket?
Det överlåter jag åt envar att själv bedöma. Skådespelaren som föreställer denne stereotypa (?) invandrare är svenske Fares Fares, som väl borde kunna ta rollen på ”rätt sätt”.
Vad nu det är. Bara det att jag skriver att just Fares skulle ta en roll som invandrare på ”rätt sätt” är kanske etniskt-politiskt misstänkt?
Detta är första filmen i en blivande serie, eftersom det kommit ut en rad böcker om det omaka paret. En rasande spännande serie kriminalfall som böcker, så jag hoppas filmerna lever upp till det. Kirunaborna får på torsdag själva chans att känna av det. Gör de det, så kan vi visa nästa Jussi Adler-Olsenfilm också. Då vankas det en rolig typ till.
En idé i idet av Björn Forseth
