ILLUSIONISTEN – gratistidning.com 2015-11-09
Den levande piprensaren går igen
Ibland tecknar man filmer för vuxna också.
De, som gillar film, har nu fått sitt lystmäte i dagarna åtta. Men efter filmfestivalen vidtar filmstudion med sitt program, som om ingenting hänt: redan dagen efter, nu på torsdag.
Då avslutas på folkhögskolan ett litet tema med komedier av den franske skämtaren Jacques Tati. Mannen gick bort 1982, men filmen på torsdag gjordes för fem år sedan. Är det då fråga om en ny sorts zombiefilm?
Inte alls. Tati skrev 1956 ett brev till sin lilla dotter i form av en romantisk berättelse om figuren monsieur Hulot, mannen som ser ut som en piprensare och också rör kroppen som när man knycker på en piprensare (och alltid går han med en pipa i munnen). I det här manuset är Hulot en ”trollkarl” – fast trollkarlar vill hellre kallas illusionister. Illusionisten Hulot lockar inte så stor publik i Paris som förr, eftersom rockmusiker börjat slå ut varietéartisterna, men då han får en chans att göra en turné i avlägsna trakter av Tjeckoslovakien (som landet på Tatis tid fortfarande hette) så nappar han på erbjudandet utan större förväntan.
Tati gjorde med Semestersabotören (1953) och Min onkel (1958) monsieur Hulot lika berömd som en seriefigur, och det blev två filmer till med den figuren: Playtime (1967) och Trafic (1971). I dem rörde sig piprensaren med pipan i munnen i mycket moderna miljöer, och brevberättelsen om hans resa i Tjeckoslovakien föll i glömska. Faktum är, att Tati aldrig kom att filma manuset om illusionisten. Sedan dog han.
Så, i vårt nya århundrade, dök manuset upp igen. Tatis dotter levde och blev tillfrågad om hon ville sälja filmrättigheterna så att det kunde filmas. Men någon annan än pappa Jacques kunde hon inte tänka sig i rollen som monsieur Hulot. Vem skulle kunna röra sig och föra sig som den berömde piprensaren med sin pipa?
In kom då en serietecknare. Sylvain Chomet hade gått i fina franska konstskolor men blivit serietecknare.
Smaka på den formuleringen: MEN blivit serietecknare. Skulle serier alltså inte vara fint nog? Förvisso har jag blivit beskylld för att vara EN SÅDAN som vill pådyvla folk fiiinare filmsmak och föraktar den stora publikens enkla val. Men om man därmed tror att jag inte gillar serier, så anar man inte, hur fel man har.
Nuförtiden vet alla ungdomar, att tecknade serier inte bara är ett amerikanskt påfund utan har uppstått på flera håll i världen parallellt. Detta vet de, därför att de läser japanska serier, som i Sverige slagit igenom så till den grad, att när de ges ut i bokform på svenska, så ska de läsas bakifrån och fram.
Medan vårt land efter andra världskriget överöstes med amerikanska serier, fanns i det franskspråkiga bältet i Europa och Kanada Astérix, Tin-tin, Lucky Luke och flera andra serier som svensk allmänhet inte hade någon aning om (utom Lucky Luke, då, som under namnet Snabba Ville gick i veckotidningen Lektyr). Därför kan man med fog säga, att den tecknade serien som konstform i det språkområdet hade en ställning liknande vad de japanska serierna har i sitt land. Sylvain Chomet jobbade nog inte i ett skämmigt yrke.
Han prövade att teckna film också. Först kortfilm. Sedan, 2003, slog han igenom internationellt med en hel långfilm, tecknad i hans säregna stil: Trion från Belleville (med himla skön filmmusik). När filmstudion visade den, uppskattade barn i publiken filmen, men de vuxna uppskattade den nog mer.
Tyvärr ser vuxna i Sverige serier som barnlitteratur, och på samma sätt ser de tecknad film som barnfilm. Så enfaldiga var de på TV3 under dess första år, att när de kom över en rad okända tecknade Disney-filmer, visade de dem på bästa sändningstid för barn. Det var bara det, att dessa ovanliga Kalle Anka- och Långben-filmer var antinazistisk och antijapansk propaganda som USAs krigsdepartement hade beställt under andra världskriget. I dessa gick den svartmuskiga Stora stygga vargen med hakkors på hatten och lömska gulingar lurade i vassen. De filmerna var verkligen inte avsedda för barn. – Men eftersom de var tecknade, skulle teve förstås visa dem på barntid…
Nåväl, tecknad film för vuxna finns både som barnförbjuden porr och som familjefilm. Disneys Insidan ut från i år är exempel på en vuxenfilm så genomtänkt, att barn kan älska den utan att fatta hur genialisk den är.
Illusionisten från 2003 är ett annat exempel på en sådan. Den är Sylvain Chomets andra tecknade långfilm. Som läsaren nu anar bygger den på Jacques Tatis kära brev till dottern. Tatis dotter hade sett Trion från Belleville och litade på, att Chomet skulle kunna animera monsieur Hulot, så att alla skulle känna igen hennes far.
Vid det här laget hade Chomet emellertid bott i Edinburgh så länge, att han kände staden utan och innan, så fransos han var. I alla fall kände han Skottland bättre än Tjeckoslovakien. Därför flyttade han berättelsen till Skottland, och därmed kom några glas whisky in i bilden (jag sa ju att det var en vuxenfilm). Och fåordig, som Tati alltid var, tilläts ändå några ord uttalas. Den lilla söta romansen i historien fick i stället för att uttryckas på tjeckiska uttrycka sig på – gäliska.
En idé i idet av Björn Forseth
