LAGLÖS – gratistidning.com 2015-12-07
Våld för barn
Mads Mikkelsen är en hård figur. Ser i alla fall ut som en. En riktig karlakarl. En så’n skulle man va’!
Men det är man ju inte. – Det finns andra som är det, i verkliga livet. Jag har träffat sådana där nordiska vikingatyper. De brukar vara jättegulliga. För de är inte skådespelare och behöver inte spela tuffa. Man viker ändå åt sidan, när man möter dem i en gränd en mörk natt.
Men nu ska jag inte fördjupa mig i dem utan i en annan skådespelare med riktig karlakarlsutstrålning: Daniel Craig, Storbritanniens svar på Danmarks Mikkelsen. De två förenas i den senaste James Bond-filmen i det att Bond (Craig) ett kort ögonblick går förbi ett porträtt av Mikkelsen. Denna den senaste Bondfilmen hade jag inte tänkt se men blev tipsad om hur spännande den var och såg den därför härom dagen tillsammans med en lumparkompis, som på den tid vi tjänade Kronan var just en av dessa snälla men av sig själva tuffa, nordiska typer. Och attackdykare var han ju. Nu är hans rondör sådan, att han inte längre får på sig en våtdräkt. Så kan det gå.
Tipset var bra, filmen var oerhört spännande (Spectre heter den förresten). Vi såg den i hans hemstad, inte min, där Svensk filmindustri som på de flesta håll dominerar biomarknaden. Ordinarie biljettpris var hutlösa 145 kronor. Förvisso förekommer i storstäderna varierande priser på biobiljetter, och 3-D-filmer betingar även i Kiruna ett högre pris på grund av alla glasögon som ska diskas. Men 145 kronor för en film som inte ens var i 3-D!
Jag kan inte annat än föreställa mig, att filmbolaget skär pipor i vassen, för Bondfilmer är säkra kassakor. De är som kaffe – priset får vara vad som helst, de ska ändå ses (eller kokas). Ändå var den stora biosalongen full av familjer.
Ja, ni läste rätt: familjer. Spectre har nämligen fått en åldersgräns på 11 år, och då brukar ju även sjuåringar släppas in i föräldrars sällskap. Ni, som kan er Bond, torde åt detta höja på ögonbrynen, men er andra vill jag upplysa, att filmerna om James Bond inte är som forna tiders vilda västern-filmer. Det är inte bara pang – du är död. I Bondfilmerna är våldet mycket mindre likt dataspel. Elakt våld visades redan i de tidigare filmerna, och idag demonstreras elakt våld ungefär som man dissekerar döingar i detalj inför läkarstudenter. Det är inte de brittiska filmmakarna, som spårat ur. En förråande trend har kännetecknat filmutvecklingen i årtionden. Min generations elvaåringar fick inte se en kniv träffa det bröst den kastats mot – det ögonblicket var bortklippt på matinéer som visade barntillåtna versioner av vuxenfilmer. Men om vi lyckats slinka in på den barnförbjudna versionen var det dödshäftigt att få se kniven sjunka in i hjältens fiende. Vi ville känna oss stora och se scener realistiskt återgivna.
Och jag tror det är det, som drivit fram den förråande filmstilen. För med modern teknik kan man visa våldet realistiskt, och producenterna vill inte spara in på det, eftersom bolagen tävlar om att ha de värsta scenerna och få de största biljettintäkterna.
Där kommer åldersgränsen in. Elvaårsgränsen infördes en gång i tiden, när man insett att publiken vant sig vid hårdare tag, och att gapet mellan barntillåtet och -förbjudet blivit för stort. Vi hade till för några år sedan filmcensur i Sverige. Kända kulturknuttar kampanjade mot censuren som otidsenlig och odemokratisk. Det hade de förstås rätt i, men att – som den hedervärde Jan Guillou i teve för många år sedan – demonstrera hur felaktigt det var med censur genom att i ett program visa några bortklippta scener ur Stålmannen eller vad det var… Det var ett felsteg. För det första kan man inte bedöma en films förråande inverkan av en scen ryckt ur sitt sammanhang. För det andra handlade det faktiskt om, att filmerna i fråga blivit klippta trots att censuren inte krävt det. Den ville barnförbjuda filmerna, inte klippa dem. Men då skulle bolagen förlora mycket publik i en målgrupp, vars pengar de ville ha. För att få en elvaårsgräns gick bolagen därför med på klipp.
Nu finns ingen censur längre, men åldersgränser ska enligt riksdagsbeslut fortsätta att sättas på filmer som visas offentligt (filmstudion är ett slutet sällskap, dess filmer kan faktiskt ses av underåriga, men då bör man i förväg kolla med någon ansvarig i filmstudion). Biofilmer har alltså åldersgränser som vid hot om vite ska följas. Och då är jag tillbaka vid Spectre.
Förutom enstaka familjer satt det grupper av barn i mellanstadieåldern (pojkar) i min omedelbara närhet. De flesta klarar våld på bio, men sammanhanget spelar också in: spänningen, handlingen. En del är ouppfostrade nog att börja SMSa mitt under en rafflande film. Fast det gör mest äldre ungdom, som inte förstår varför de blir tillsagda. De här barnen började fingra på mobilerna för att spänningen var för stark, tror jag. En av dem började, när det var som mest rafflande, spela ett spel på mobilen. Vid ett tillfälle ropade han högt något som uppenbarligen var till för att inge mod i barm – på honom själv. Som den gubbjävel jag är lutade jag mig mot honom och sa, att han skulle uppträda som en vuxen, vilket han verkade ta åt sig. Men hans grupp var orolig och mitt i en spännande filmscen gick han ut och handlade läsk och popcorn åt hela gänget och var borta i flera minuter. Några av pojkarna kan inte ha förstått vad som hände på duken, när de varit ute så länge eller hållit på med annat.
Oss emellan bör det finnas en surgubbe eller surkärring i varje kvarter, en som sitter i fönstret och registrerar vad barn och unga håller på med ute på gården. Sådana finns i alla kulturer – eller fanns. De bidrar till den allmänna uppfostran.
De här ungarna som såg Spectre hade jag kunnat få faderskänslor för, när jag märkte att de inte busade utan bara inte klarade av spänningen. Den övermäktigt våldsamma spänningen.
Det var ju ingen enkel film. Det var ingen barnfilm. Och dessa barn pungslogs med 145 kronor per skalle! Av kommersiella skäl förstås, men var det av kommersiella skäl som Statens medieråd gav filmen en elvaårsgräns? Myndigheten ska inte låta sig påverkas av filmbolagen, här anar jag ugglor i mossen. Och föräldrar måste ta sig en funderare över, om de ska ge efter för tjat från söta småttingar som vill se gubbar skjutas genom hjärnan bara för att ”alla andra får”.
Mads Mikkelsen, då? Jo, förra torsdagen visade filmstudion en film med honom i huvudrollen: Laglös. I original heter filmen Michael Kohlhaas, som var en fransk James Bond på 1600-talet, dock inte i något majestäts hemliga tjänst utan kämpande för sin egen rätt. En tuff typ, som jag sa. Barnförbjuden. – Den här krönikan skulle ha publicerats då, ty denna torsdag visas ju den amerikanska Boyhood, i vilken Patricia Arquette, Ethan Hawke och alla andra åldras tolv år på riktigt!
En idé i idet av Björn Forseth
