NOJOOM – gratistidning.com 2016-09-05
Fallna flickor
FLICKAN: God morgon, herr domare!
TINGSDOMAREN: God morgon, lilla vän… Vem är du?
FLICKAN: Jag heter Nojoom och är tio år, herr domare.
TINGSDOMAREN: Och vad kan en sådan liten flicka vilja?
FLICKAN: Jag vill ansöka om skilsmässa.
Kanske gick inte samtalet till precis på det viset, men huvuddragen stämmer. En tioårig flicka sökte verkligen upp en rättstjänare för att begära skilsmässa, vilket skildras i en bok från 2009.
Men, undrar ni, var i all världen skedde detta? Och när, för glödheta h-e? – På medeltiden?
Nej, det var i våra dagar. Tingsrätten låg i Sana, som är huvudstad i Jemen. Och händelsen slutade inte med att domaren avfärdade flickebarnet, ty denna unga dam visste vad hon ville. Hur det gick ska inte avslöjas här, men uppslag till en bok blev det – och till en film.
Ty en annan liten flicka, som gifts bort vid elva års ålder, tog sig ur sin situation och fick vid sexton års ålder ett stipendium, med vilket hon tog sig till en filmskola i USA. Titlarna på dokumentärer hon gjort antyder, vad hon anser behöver berättas (jag har grovt översatt dem från franska och engelska):
Kvinnorna och demokratin i Jemen (2003)
Främling i sin stad (2005)
Amina (2006, Amina är ett arabiskt kvinnonamn)
Al Sarkha (2012, Al Sarkha är en by i Syrien)
Att döda henne ger biljett till paradiset (2013)
Och så tog hon steget till spelfilm. Som Jemens första kvinnliga regissör spelade hon 2014 in Nojoom om tioåringen som vill ha skilsmässa. Och bara några veckor därefter bröt det fruktansvärda krig ut, som just nu är ett glödhett helvete i Jemen.
När undertecknad gick i skolan, förekom det att någon elev fick slippa skolplikten i förtid för att hon blivit gravid. Flickor i sådana situationer kallades ”fallna”. De inblandade pojkarna borde väl också kallas fallna, med tanke på att de ofta var längre, så att fallet varit större. Men nej, ordet ”fallen” hade i detta sammanhang en grammatiskt feminin prägling. Dock brukade flickan och barnafadern mer eller mindre tvingas gifta sig, vilket också krävde dispens från lagen. Det var skam och tandagnisslan i vårt kristna folkhem.
I det nu så framgångsrika EU-landet Irland kunde vid samma tid den havande av familjen sättas i kloster för att för alltid glömmas. Barnafadern däremot fick bara en uppsträckning. Filmstudion visade för några år sedan Magdalenasystrarna från 2002, som handlade om fyra fallna flickors öden. År 1964 våldtogs en av dem av en kusin och blev med barn. Barnet togs ifrån henne på BB och hon sattes i kloster, grabben hände inget. En andra flicka sattes i kloster för att hon ansågs för vacker och för koketterande. En tredje för att hon hade barn utom äktenskapet och en fjärde för att hon var utvecklingshämmad med barn.
Så kallade Magdalenahem för fallna kvinnor fanns även i Sverige in på 1900-talet. Kloster eller fångläger var de dock inte som i Irland, där detta system fanns kvar till 1996. Så långt om vårt kristna Europa.
Att kalla ena könet för fallet och ge frikort åt det andra skulle kunna kallas medeltida, men det vore att förenkla. Dock man kan med fog peka ut kyrkoinstitutionerna bakom de tre stora västasiatiska religionerna judendom, kristendom och islam för att ligga bakom denna hållning, som ytterst kan förklaras med jordbrukets och boskapsskötselns samhälle, där ägande av mark och hjord blivit kulturens infrastruktur. Då var det nämligen viktigt vem som ägde och ärvde. Äktenskapsband var helt avgörande. Det fick ju inte dyka upp okända barn, som kunde göra anspråk på ägande.
Sådant var fullkomligt obegripligt för det ursprungliga samhället, samlar- och jägarsamhället, där ett folk hade ett landområde inom vilket det plockade föda ur växtriket och jagade i djurriket. Varken växter eller djur var odlade och kunde lika lite som marken och luften ägas. Det tror fan det, att Nordmerikas indianer inte passade in i européernas planer på markanvändning, och barn till vita och indianer (mestiser) sågs ända in i vår tid ner på i Kanada. De var faktiskt på sitt sätt ättlingar till ”fallna”. Just här kanske vi kan säga fallna kvinnor och män.
Men vad heter då Nojooms regissör, kvinnan som bröt sig ut? Jo – Khadija Al-Salami. Lägg namnet på minnet, sedan ni sett den prisbelönta filmen nu på torsdag.
En idé i idet av Björn Forseth
