ETT, TVÅ, TRE – gratistidning.com 2014-11-24
Det har gått 60 år sedan 1954
I nådens år 1954 slöt de nordiska länderna en överenskommelse om att deras medborgare fritt skulle kunna bo och arbeta var de ville i Norden. Det var mer än ett årtionde före EG/EU, det! Samma år besegrade vietnameserna Frankrike i slaget vid ðiên-Biên-phu. Det tyckte inte USA om.
Men 1954 hände något mycket mer storslaget: några entusiaster bildade en filmklubb i Kiruna. ”Vem bryr sig?” kanske du tänker, men innan du bläddrar över till annonsen på nästa sida föreslår jag att du kollar namnen på dessa entusiaster. För kanske har du haft initiativtagaren Jan Berwald som teckningslärare eller har haft med någon av de andra i styrelsen att göra: Torgny Nafsund, Inger Gunnare (senare Paine), Dagmar eller Magnus Leijer. Den sistnämnde sitter ju i styrelsen än i dag!
Inte vet jag om dessa hedersknyfflar påverkades av att äventyrsfilmaren Torgny Anderberg samma år ”släppte” sin film Anaconda på biograferna, men det kan gott tänkas – och varför skulle vi inte kunna ta upp den filmen på nytt?
Det finns i alla fall skäl att fira. Det har nu gått sextio år sedan 1954. Eftersom detta jubileum sammanfaller med ett annat, som massmedia ägnar sig mycket mer åt, så tänkte vi sammanföra de två. Vilket andra jubileum talar jag då om?
Jo, det är tjugofem år sedan Berlinmuren ”föll”. Det var naturligtvis en lycklig dag, alla som då var vuxna minns känslan. Det lämnar jag därhän, för detta upprepar ju alla medier. Men hur många har ägnat någon möda att förklara hur något så idiotiskt som att bygga en mur genom en stad kunde beslutas?
Berlin var det tyska Tredje rikets huvudstad, en av Europas kulturhuvudstäder, som man skulle ha sagt idag. (Före Hitler var Berlin enda alternativet till Hollywood som världens filmhuvudstad.)
Tysklands motståndare delade upp staden i fyra sektorer långt innan de hade vunnit kriget. Den av dem som tog stan skulle efter Tysklands kapitulation dra sig tillbaka från tre av de fyra sektorerna, så att var och en av segrarna skulle få var sin kakbit av huvudstaden, precis som de tog var sin kakbit av Tyskland.
Sovjet kom först, och när vapnen tystnat lämnade de över tre sektorer till Storbritannien, USA och Frankrike. När de utblottade berlinarna gick att söka föda och jobb fick de legitimera sig varje gång de passerade en kontrollstation där två ockupationssektorer möttes.
Men de allierades enhet övergick i motsättningar och en dag bildade de amerikanska, brittiska och franska zonerna av Tyskland ett nytt land, Förbundsrepubliken Tyskland. Samtidigt införde de en ny valuta som bara gällde i de tre zonerna och i Västberlin, D-mark. Som svar på detta bildades så småningom DDR i Tysklands Sovjetzon.
Men Berlin var en annan femma. Sovjets sektor satt ihop med resten av DDR, medan de tre andra zonerna låg som en ö inuti DDR. De ingick inte i Förbundsrepubliken, fastän Förbundsrepubliken ville räkna in dem. De allierade godtog inte detta. Berlin fick inte vara västtysk huvudstad utan skulle fortsatt vara en ockuperad stad.
Detta fick egendomliga konsekvenser. Östtyskar kunde som förut visa upp sitt pass och gå eller cykla in i Västberlin för att arbeta eller handla, men västberlinare kunde inte göra det motsatta. De hade inte som västtyskar något giltigt pass för det. Eftersom de inte kunde komma till Västtyskland utan att flyga var det inte särskilt långa utflykter de kunde göra på sin fritid.
Missnöjda östtyskar kunde förstås lämna DDR genom att helt sonika ta sig över till Västberlin. Men många östberlinare, som inte hade sådana planer, nöjde sig med att promenera eller ta tunnelbanan över till väst för att jobba och få lön i D-mark, spara en del på västberlinsk bank och sedan handla billigt i Östberlin för resten. Hade man fått gratis högskoleutbildning i Östberlin kunde man öppna praktik i väst och tjäna multum, medan skatt och hyra där hemma var försumbar. Under tiden stod Östberlin för det mesta av mångmiljonstaden Berlins infrastruktur; avlopp, tunnelbana och så vidare.
Sovjets Nikita Chrusjtjov och USAs John F Kennedy samtalade så sent som 1961 om hur Berlin skulle demilitariseras och bli en ”fri” stad, men de kom inte överens. Lite senare började Berlinmuren byggas och då var det slut på det glada livet över sektorsgränserna.
När Berlinmurens fall nu firas, är det oftast underförstått att ondskans makter byggde muren för att hindra människor från att nå friheten. Det ska kanske behövas en enkel filmklubb för att fördjupa förståelsen lite.
Detta försöker Kiruna filmstudio göra på lördag. En legendarisk dokumentärfilmare som var med när det begav sig, Bo Bjelfvenstam (idag 91 år), kommer att föreläsa om tysk film från stumfilmens dagar fram till muren. Efter föredraget visar vi hans kortfilm Berlin, delad stad om det märkvärdiga livet i Berlin innan muren byggdes. Sedan äter vi jubileumsmiddag och avslutar kvällen med att se den garanterat partiska amerikanska komedin Ett, två, tre, som handlar om hur galet det kan gå, när en västberlinsk coca cola-chefs dotter blir kär i en lömsk östberlinare, som inte ens kan hantera kniv och gaffel.
Men innan filmen haft premiär reste sig plötsligt en mur genom staden. Resten vet vi – men hur många idag vet hur det var innan dess?
En idé i idet av Björn Forseth
