ZORBA – gratistidning.com 2014-12-16
Zorbas dans
Nordborna sitter i sina stugor under kalla, mörka vintern och blir fåordiga och stela i sina åtbörder. Annat är det med medelhavsfolken, de viftar med armarna när de pratar, och pratar gör de i ett. Högt. Och så dansar de helt omotiverat som den där… ö – greken, vad hette han…? – Zorba!
Jo, nog vet man. Eller vad visste man på den tiden? Själv var jag pojkvasker, när den grekiska filmen Zorba gick sitt segertåg på biograferna 1965 – den tiden talar jag alltså om. Det var innan charterturismen slagit igenom på allvar. I dagstidningen kunde man läsa om skandinaviska turister som tagits av den spanska polisen för att de badat i bikini. Nordiska män som slagit sig i slang med unga tjejer där eller på Sicilien tvangs att gifta sig med dem.
Jo, nog visste man hur sydlänningarna var. Filmen Zorba bekräftade väl våra fördomar, eller kanske snarare kittlade dem. En inbunden engelsman ”med stel överläpp”, som anglosaxarna säger, hyr hus på någon grekisk ö för att sitta och skriva och finna sig själv, som nordeuropéer gör i romaner och på film. Han lär där mot sin vilja känna en infödd gubbe som gör vad som faller honom in. Som någon djäkla seriefigur. Gubben, som heter Zorba, tar dagen som den kommer, tar gärna en tår ur vinflaskan och sjunger därtill. Och dansar.
Dansar. Vi stela nordbor hade inte sett sådan dans förut. Det var inte som på Folkets park. I stället för att dansa i par två foxtrottar å rad eller två valser å rad eller två rocklåtar å rad, så dansade Zorba och de där andra grekerna i flockar. Utan något organiserat slut, det var ingen ordning alls. De höll varandra om axlarna och svingade alla samtidigt höger ben åt vänster och stegade alla i takt framåt och sedan tillbaka. Det såg tokigt ut, och det lät tokigt. Musiken liksom stegrade takten ungefär som när vi här hemma klappar raketen på knäna allt fortare och fortare tills vi når klimax.
Det var tokigt, och det smittade. Det var så kompositören Mikis Theodorakis blev idol hos oss (vilket för övrigt kan ha räddat livet på honom några år senare, när han sattes i fångläger av de grekiska generalerna som han kallat USAs lakejer – det var många i världen som protesterade mot att kuppmakarna tystade en så populär figur).
Alltnog, långt före militärjuntan ville vi alltså ”dansa Zorba”. Ett personnamn hade blivit namn på en dans. I skolan fick vi lära oss stegen i gymnastiken, och de vuxna dansade samma steg där de festade. Kanske de också tog sig en styrketår för att våga.
Det var då, det. Mycket har förändrats sedan dess. När jag var i Spanien första gången gick unga spanjorskor barbröstade på stranden och man kunde umgås med italienska flickor utan förkläden och tvangs ändå inte att gifta sig med dem. Och varken i Spanien eller Grekland satt längre fascistiska regeringar.
Idag känns det rätt otänkbart att en grekisk film (låt vara på engelska) skulle kunna bli en långkörare på svenska biografer. Och frågan är, om en dans på bioduken skulle kunna slå igenom på samma sätt i vårt land idag. (Men, dansfilmen Dirty dancing slog ju faktiskt.)
Det var förstås inte bara Zorbas dans som slog och drog folk till biograferna på sextiotalet. Den där andan, den obekymrade medelhavsbons syn på tillvaron, den tilltalade säkert många i smyg. Det var nog lite knapsu över den (tänk bara: ”det ordnar sig i morgon, ska du se”, ”ta’t lugnt, ta ett glas” och sån’t – vilken mentalitet!). Å andra sidan visade sig ju Zorba samtidigt vara en riktig karlakarl, så lite levnadsglädje kanske man kunde lära sig av honom och filmen…
Kanske till jul, rentav? Och nu talar jag inte om den tid som var utan om den tid som är. Ty på torsdag den 18 december avslutar Kiruna filmstudio höstsäsongen med just filmen Zorba på folkhögskolan. Engelsmannen Alan Bates spelar engelsmannen och Zorba själv spelas av mexikan-amerikanaren Anthony Quinn i sitt livs roll.
En idé i idet av Björn Forseth
