ATT GÖRA EN PUDEL – gratistidning.com 2015-01-19
Att göra en pudel
Förr hade jag skägg under vinterhalvåret för att det blev varmare om hakan. När en gång en bekant stod och talade med mig med sin lille son i famnen, sträckte sonen ut sin hand, vidrörde mitt skägg och sa ”Hund”.
Sånt är inte lätt för en björn att ta. Inte för att jag har något emot hundar. Visserligen bits de, det gör de då och då på mig när jag talar vänligt till en husse eller matte. Eller som när jag gick förbi en eldstad vid Ratekjokk under pågående sarvslakt. En hund var bunden där och kände väl björnlukt. Den kom som en oljad blixt ur en buske, högg mig i ena knävecket och hängde sig kvar. Eftersom hunden var bunden kom jag loss genom att slita mig därifrån. Hålet i byxan var väl en sak, men hålet i knävecket var stort nog att sticka in tummen i, och senan där inne var fullt synlig. Men inte är jag rädd för hundar för det. Och för övrigt morrade jag elakt åt nyss nämnda jycke ett år senare på samma plats. Precis utom kopplets räckvidd. Ha!
En i övrigt ordentlig fårhund, som jag som ung lärde känna i England, uppträdde flera gånger ytterst oanständigt mot mig. Och det var ändå ingen tik; bara det var sårande för en kille i puberteten. Men lukten av det liderliga djuret kan jag än idag känna. Samtidigt vet jag – också av erfarenhet – att det finns jättemånga trevliga hundar. Jag vill bara inte ha någon själv.
Nå, pudlar då? Är de riktiga hundar? Eftersom så många politiker gör en pudel, så måste den sorten ha något visst. Saken behöver undersökas, tänkte jag, när vi i filmstudion satte upp den svenska filmen från 2006 Att göra en pudel på programmet (den ska visas på folkhögskolan på torsdag den här veckan).
När jag var liten trodde jag, att pudlar var något slags får. Bara tillklippta av folk som också ansar sina trädgårdshäckar på roliga sätt. Trots att jag nu närmare har undersökt detta i litteraturen, är jag inte helt säker på att det inte är människor med förkärlek för sirliga häckformer som samtidigt infört modet att klippa pudlar som lejon eller något annat. För att få reda på varifrån uttrycket ”att göra en pudel” kommer, kan man säga att jag ”gick till pudelns kärna”.
Då frågar sig vän av ordning, vad pudelns kärna kan vara för något. Om pudeln nu är en hund har den ingen kärna, vad jag vet. Hjärta och – hävdar många – själ har den, om nu själen skulle kunna vara kärnan.
Det visar sig inte vara så illa tänkt, för tydligen är det den tyske diktaren Johann Wolfgang von Goethe (1749–1832) som lanserat uttrycket. I sitt drama Faust träffar huvudpersonen på en pudel under en promenad och tar den med hem (de hade kanske inte halsband på sig på den tiden, byrackorna). Väl i Fausts hem förvandlas jycken till fan själv, Mefistofeles, varpå Faust utbrister: ”Det var således pudelns kärna!” (fast på tyska).
Den senaste filmatiseringen av ”Faust” visade filmstudion förra året. Föga anade vi då sambandet med filmen ”Att göra en pudel”. Nu ska detta vara en romantisk komedi om att våga följa sina drömmar, i vilken Eva Röse är hårfrisörska för hundar. Och det är väl klart – finns det frisyrklippta hundar måste det finnas hundfrisörskor, att jag inte hade tänkt på det! Är det alltså hon som ”gör pudlar” i filmen?
Men politiker som gör pudlar är sällan hundfrisörer. Pudelns kärna i detta uttryck måste alltså vara något annat, och det känns inte som att det skulle vara så gammalt som från Goethes tid.
Och det är det inte. I Sveriges regering år 2002 avslöjades en minister sitta med dubbla löner. Åt detta sa han först bu och sedan bä. Han gjorde alltså inför media en helomvändning, han kröp till korset. Kommunikationsstrategen Pål Jebsen beskrev för den stora dagstidningen ministerns handlande med orden: ”Han gjorde en hel pudel – lade sig på rygg och sprattlade med benen”, ty så brukade strategens egna pudlar göra när de fått bannor av honom.
Vågar vi alltså tro, att någon i filmen på torsdag, Eva Röse eller hennes motspelare Niklas Engdahl, kommer att lägga sig på rygg och sprattla med benen? Man kan ju alltid hoppas.
För övrigt är Lena Nyman med också. Det blev hennes sista roll.
En idé i idet av Björn Forseth
