TEMPLE GRANDIN – gratistidning.com 2015-04-12
Temple är inte som andra flickor
Jag heter Temple Grandin, jag är inte som andra!
Så nästan skriker en jänta till publiken i inledningen av filmen om henne själv. Ovan som man är studsar man litet av tilltalet.
Men det är förstås vardagsmat för dem, som har exempelvis autistiska barn. Hon vill ju inte hota, det bara låter så när man blir överrumplad av en för en själv obekant person.
Det finns i övermått bokstavskombinationer som stämplas på människor. Själv hade jag säkert bedömts som ADHD, när jag gick i folkskolan, men jag blev KFML. Den första bokstavsstämpeln var inte uppfunnen under min skoltid, vi ansågs bara vara ”oroliga”.
Om barn av min sort var oroliga, så var vi det på danska eller norska. Olugna, alltså. På svenska var det ju snarare föräldrar och lärare som var oroliga: ”hur ska det gå för den gossen?”.
Redan under barna- och ungdomsåren upptäckte vi knattar, att det ändå fanns barn, som verkligen var avvikande. Som var så olugna att de faktiskt kanske var oroliga. Det var något fel på sådana barn, sas det, och när de blivit vuxna var de ”original”. Vi andra var väl bättre kopior, kantänka.
Ett sådant barn berättades det om i en film, som måste ha varit barntillåten när den gick på den unga svenska televisionen, för annars kunde jag väl inte ha sett den? Den hette Miraklet, var gjord 1962 och handlade om en fullständigt vild unge, som kröp omkring som en hund på golvet i familjens hus. Tills den rätte kom in i hennes liv: en person som till skillnad från föräldrarna till sist nådde fram till flickan.
Flickan hette Helen Keller och var både blind och döv. Året var 1890, så vad visste man på den tiden om hur man skulle nå barn som man ansåg var födda tilll idioter? (Och vilken bokstavskombination skulle man ha tillskrivit detta barn i vår tid? Jag bara undrar.)
Damen, som födde miraklet, hette Ann Sullivan och hade hört talas om en norsk dövblind flicka, som hade lärt sig tala. Hur det gått till tog hon reda på, och vilden Helen Keller tog i vuxen ålder en akademisk examen.
För oss mindre vanartiga gossar och flickor är det fascinerande att följa sådana märkvärdiga människors utveckling. Dustin Hoffman spelade 1988 en sådan märklig människa, Kim Peek, i filmen Rain man. Peek var ett strå vassare som orolig unge, han klassas idag såsom savant, vilket jag inte ska gå närmare in på mer än att han kunde minnas hela brittiska nationalencyklopedin men inte klarade av att korsa en gata på egen hand.
Och härom dagen berättade en person i radio om att han såg olika färger och kände stämningslägen av olika siffror och tal – han kunde omedelbart säga om ett tal var ett primtal eller ej, hur stort det än var. Detta kunde förstås kontrolleras med datorer, så någon bluff var han inte.
Nu på torsdag visar filmstudion på folkhögskolan en nyare film om en märkvärdig människa, som under uppväxten gör hela sin omgivning orolig utan att kanske själv vara det. Temple Grandin från 2010 berättar hennes historia, som är lika sann som Helen Kellers och Kim Peeks. Temple ser vad inte andra ser: hon iakttar de matematiska förhållandena i en grind som öppnas och stängs (så att hon inser att den skulle kunna konstrueras att stänga sig själv, till exempel). Hon ser vad djur upplever, när de utsätts för tvångsåtgärder, och så vidare.
Skådespelerskan i titelrollen, Claire Danes, är känd för många tevetittare, som har följt serien Homeland. I den spelar hon förtjänstfullt Carrie, men som Temple tror jag att få känner igen henne (om de inte först läst det här.)
En idé i idet av Björn Forseth
