SHAUN OF THE DEAD – gratistidning.com 2016-03-06
Fånen Shaun
Kärt namn har många barn.
Nä, så heter det förstås inte, men jag tillåter mig att på detta sätt vända på uttrycket. Jag vill nämligen tala om förnamnet Shaun.
Namnet i fråga är en förengelskad form av iriska Seán, som i sin tur lånats från franska Jean. Ett rätt populärt namn, således. Att det kära namnet getts många barn är uppenbart: Jean d’Arc (jungfrun av Orléans), Sean Connery (jungfrurnas drömkarl) och fåret Shaun (ulltottarnas hjälte), för att nämna några.
Borde jag inte i dessa dagar skriva om Oscar? kan någon tycka. ”Blixtrar den ene, så Oskar den andre”, sa en av mina lärare, och det kan väl räcka.
Shaun, alltså. Förutom Connery finns Sean Penn i den anglosaxiska filmens värld, Shaun Tan är en australisk författare och i August Strindbergs Fröken Julie heter betjänten Jean, och det är därtill det namn man använder om man vill skoja genom att behandla någon annan som en betjänt.
Filmstudions deltagare och Barnkanalens tittare har bekantat sig med det leranimerade fåret Shaun i kortfilmer (ibland som förspel på filmstudions visningar). Det är stor chans att de som ser filmstudions filmer innan sommaren kommer att få se detta får i en riktig långfilm. Men redan nu på torsdag får de på Folkets hus se en annan fårskalle med det förnamnet. Filmen (från 2004) heter Shaun of the dead, vilket låter poänglöst för en svensktalande. Kanske utgör titeln en ordlek för folk med engelska som modersmål. Som att kalla någon blek och stel person för ”körkarl”, om han skulle heta Kalle. Körkarlen var ju en bok av tjugolappens Selma Lagerlöf om en karl som var självaste liemannen. Filmad tre gånger, i Sverige 1921 och 1958, i Frankrike 1939.
Men ”Shaun of the dead” är i själva verket en ljudlek efter titeln på en skräckfilm av nordamerikanen George A Romero 1978, nyinspelad 2004: Dawn of the dead. Den låter precis likadant som Shaunfilmens titel, sånär som på första konsonanten. Hade de svenska importörerna haft något sinne för humor, hade de (som de gjorde med Det våras för Hitler 1967) kunnat kalla de äldre filmerna Det dagas för döingarna och den nya Det dagas för dönickarna eller något i den stilen.
Ty allihop handlar de om döingar som går igen, döddansare eller gengångare (på ”afrikanska”: zombier). Ett annat franskt och engelskt ord för detta är revenant, som var namnet på en film alldeles nyligen, The revenant (2016), men det klarade inte bolaget att översätta. Den franska teveserien Les revenants har dock just kört sin andra säsong på SVT under översättningen Gengångare.
Denna serie liksom ”Dawn of the dead” utspelar sig i samtiden och handlar om återuppståndna, upplivade lik som angriper mänskligheten. Varför gör de det? frågar man sig, om man inte på förhand tror att förmultnade skelett åter kan få kött på benen – med intakta sårskador – och sedan göra armhävningar i sina kistor några år för att orka spränga sina bojor och gräva sig ut. Vi här i länet vet ju, att det redan under ett par meter snö efter en lavin är så gott som utsiktslöst att gräva sig ut ens för den starkaste. Men det har skrivits om George A Romeros filmer, att döddansarnas hämnd på de levande skulle vara ”en modern symbol för konsumtionssamhällets konformism och andliga död”, som det står i Nationalencyklopedin.
Jag skrev, att de återvändande döda i teveserien ”Gengångare” också angriper mänskligheten, men det är en sanning med modifikation. En del av dem vet till att börja med inte ens att de har dött, och många av dem blir kära återseenden för de levande. Andra däremot väcker samvetsförebråelser och skräck bara genom att utan ont uppsåt uppsöka sina anförvanter, vilka i en del fall av ruelse och ånger själva då tar sig av daga. Man kan gott säga, att denna serie problematiserar fenomenet zombier, som om det faktiskt funnes belägg för deras existens.
Men fantasin är fri! ”Shaun of the dead” driver med denna skräckfilmsgenre. Huruvida driften går över gränsen mellan roligt och löjligt vet jag inte, men att Shaun är ett slags dönicke verkar klart. Vederbörande spelas av Simon Pegg, hans kompis av Nick Frost och regissören heter Edgar Wright. Alla är de britter och kan kanske kännas igen alla tre från en annan brittisk film, som filmstudion visade för flera år sedan: Hot fuzz (2007). Då var det också rå parodi, parodi på polisfilmer.
En idé i idet av Björn Forseth
