BROOKLYN – gratistidning.com 2016-08-27
Romantiska stadsdelar
På tågluffning i Finland i början av sommaren fick jag flera gånger frågan, om jag var på semester. Såsom varande överårig tänkte jag: »Smickrare där!« och svarade – Minulla on eteinen loma. Det åstadkom jämt rynkade pannor.
De kära läsare som har klyket i fråga som modersmål begriper förstås, varför finländarna rynkade pannorna. Eteinen betyder ju farstu eller hall. – Jag är på farstuferie, fick de alltså veta.
Så kan det gå, när man talar turistfinska (motsvarande gäller förstås turisttyska och turistengelska också). När man ska säga »evig semester« dyker tanken på eterneller (mumifierade blommor) och eternal (engelska för evig) upp och man säger fel. Sedan är folk alltför hövliga för att ifrågasätta ens semester i förstugorna, så nästa gång gör man samma fel igen.
Det har hänt förut. En höst för mycket länge sedan satt jag med en stilig kvinna i hennes bil och såg äppelträd som bar frukt och ville sådär i förbifarten påpeka för henne att äpplena var mogna. Mogen är ju kypsä på finska, men min turistfinska hjärna mindes bara på ett ungefär. Så jag sa: – Omenat ovat kyrpät.
Nu är Annonsbladet en anständig tidning, så detta översätter jag ej. Men damen i fråga sa inget, tittade bara stint på trafiken.
Nu är det slut på tågluffandet och solandet för den här sommaren. På torsdag går filmstudion starkt in i den kulturella höstsäsongen med den första av fem filmer i september (alltid på torsdagar, hur många eller få de än är, för en hundring): En irländska i början av 1950-talet lämnar mamman i det fattiga Irland och flyttar till Det stora äpplet (vilket man säger om New York, och omena betyder förresten äpple – så mycket kan jag i alla fall säga).
Alltnog, flickans hemlängtan ersätts snart av kärlek. Banalt? – Tja, vi har väl alla sådana banala minnen. Som sitter kvar hela livet. En romantisk film med dramatisk udd, det är filmen Brooklyn, gjord förra året. Titeln utgår ifrån, att alla tilltänkta åskådare ska få något drömskt i blicken, bara de hör ordet, som ändå bara är namnet på en stadsdel (efter en holländsk, Breukelen). Det holländska ortnamnet hade inte väckt några ruvande känslor, men Brooklyn förväntas göra det hos oss alla, även om vi aldrig varit på andra sidan Atlanten. Hade tjejen flyttat från Irland till Moskva och filmen hetat Gorkijparken eller Oslo och filmen hetat Grünerløkka, skulle väl ingen börjat drömma. Vad kan det bero på, månne? (För övrigt gjordes 1975 en svensk film, som hette Kungsholmen nästa, så det så.)
Men kanske irländskan också drömde om Brooklyn? Nu är det förstås inte en filmad Mitt livs novell vi ska se på torsdag. År 1952 kanske en kvinna från Irland möts av fördomar. För en svensk publik kan hållningen gentemot irländare i USA förvåna. I Mel Brooks vilda västern-parodi från 1974, Det våras för sheriffen, får invånarna i en liten stad en ny sheriff som är – afroamerikan (vilket ingen sa på 1800-talet och knappt 1974). Upprördheten blir stor, men till slut finner de sig motvilligt i det. När deras talesman ska erkänna den svarte mannen som sheriff säger han:
Okej, vi går med på att få en neger som sheriff, eller en jude. Bara inte någon irländare!
Nå, irländskan i Brooklyn heter Saoirse Ronan i verkligheten. Henne har vi inte riktigt upptäckt förut, men vi ska nog hålla ögonen på henne. Senast såg vi henne i en liten roll i The grand Budapest hotel (2014), som Folkets hus invigde nya Prisma med. Men allra senast spelade hon i en annan stadsdelsfilm: Stockholm, Pennsylvania (2015). Den har inte hittat ens till Stockholm, Sverige.
En idé i idet av Björn Forseth
