UNDER SANDEN – gratistidning.com 2016-10-03
Det som döljs i sand dyker upp ibland
En bil som kör på en mina kan slungas femton meter upp i luften. Sådana mackapärer vill vi inte ha i terrängen, när vi ska ut och fiska.
Barn hittar minor och vill i tron att de är leksaker ta upp och leka med dem. Sedan dör eller lemlästas barnen. Sådant hör vi om titt som tätt från främmande land. Vem har då lagt ut dessa minor? Dessa människor måste vara ondskefulla.
Nja, för att till exempel fördröja en fientlig styrkas framryckning lägger man ut minor. De vägar fienden förväntas ta perforeras med minor och även terrängen närmast intill, ifall fienden skulle ana oråd. Minorna grävs ned och döljs. Det är elementärt. Hur man i detalj ska göra detta anges i reglementen och handböcker såsom FältarbR F och SoldF (Fältarbetsreglemente för Försvarsmakten och Soldaten i fält). Författarna bakom sådana publikationer är inte mer ondskefulla än du och jag. Varje soldat vet, att minorna ska hejda fientlig trupp eller fordon, inte barn. och det fungerar, förstås: fiendens framryckning fördröjs.
Att däremot göra minor i form av leksaker och urskillningslöst sprida sådana i terrängen – det är däremot i högsta grad ondskefullt.
Men, säger upprörd medborgare, även aldrig så godhjärtade minutläggares utlagda minor dödar barn lika lätt som de dödar fiendesoldater. Så sant så, men ett svenskt militärt förband – eller vilken professionell styrka som helst under ansvarig ledning – lägger inte ut minor på måfå. De noterar varenda minas exakta placering i rutnät på minkartor, så att de själva inte går på minorna och så att de efter kriget kan komma tillbaka med sina då inte längre hemliga minkartor och i lugn och ro röja minorna, både i hemlandet och på den gamla fiendesidans territorium. Detta har skett och sker efter åtskilliga av det senaste århundradets krig.
Men så finns det mindre nogräknade amatörer och vettvillingar bland de stridande i en del krig, sådana som bara vill panga på och inte fattar, att om man hanterar sprängämnen måste man också ha bokhållare.
I det dramatiskt kuperade, skogiga och lockande vackra landet Bosnien och Hercegovina fanns det under 1990-talets inbördeskrig gott om galningar med trupp- och stridsvagnsminor i bagaget – men som saknade papper och penna. När undertecknad under ett års tid var där, steg vi aldrig ur terrängbilen för att slå en drill i skogen. Ett steg ut i Guds gröna natur kunde bli ens sista, så vid behov kissade vi på vägen. En gång på patrull hade jag med mig den regionala representanten för FNs flyktingorgan unhcr. Vi hade lärt känna varandra väl, och när hon behövde kissa, sa hon till och satte sig mitt på vägen, medan jag och kollegan tittade bort.
Det skulle vara asfalt eller betong, för att vi skulle känna oss säkra. Men de boende i ett område gick ofta frimodigt ute i terrängen, för de visste var strider hade varit och minor kunde tänkas vara utlagda. Ändå hände det att någon förlorade ett ben eller en arm ibland. Särskilt utsatta var väl de boskapsskötande; om inte får eller getter utlöste minor så gjorde herdarna det.
Sprängmedel får en del vilsna ungdomar att dregla. De har antagligen sett för många dåliga krigsfilmer. Sprängämnen skildras alldeles för lättsinnigt på bio. I en fånig hollywoodrulle skulle hjälten fly med en dam i ena handen och en kpist i andra genom en korridor med ett fönster längst bort. Bovarna var dem i hälarna och kastade en handgranat efter dem. Hjältarna såg handgranaten och la på ett kol längs korridoren…
En svensk handgranat briserar 3,2 sekunder efter att man slängt den. Man hinner långt på den tiden, men när brisaden väl kommer springer man inte ifrån den. Splittret rusar fram med hastigheten hos en rymdraket – ändå sprang filmhjältarna ifrån smällen och hoppade ut genom den stängda rutan. Är det då så konstigt, om man stönar högt eller skrattar åt en sådan film?
Denna vecka skrattar vi inte åt den danska film, som handlar om de två miljoner minor, som Hitlers Tyskland lämnade efter sig i dansk jord vid fredsutbrottet i maj 1945. Minorna måste röjas, och de rätta att göra det var naturligtvis den avväpnade tyska armén. Krigsfångar alltså. Men vid det laget hade den tyska armén tagit in sina sista reserver: skolpojkar. Och de danska fångvaktarna var inte nådiga, nu när de hade makten.
På torsdag i Folkets hus, filmen heter Under sanden och gjordes ifjol av Martin Zandvliet, en regissör som inte gjort sig så känd ännu men väl kommer att bli det nu.
En idé i idet av Björn Forseth
