10 CLOVERFIELD LANE – gratistidning.com 2016-10-30
Klöverträsk 10
är ingen Bergmanfilm
En gång i tiden tyckte jag det var fasansfullt dyrt att betala fyrtio kronor för ett glas öl. Men så hade jag inte vare sig lärt mig dricka öl eller »gå på krogen«. För fyrtio kronor kunde man få mycket på den tiden, ändå köpte min kompis ett stop utan att tveka. Själv tvekade jag. Det gör jag inte längre, jag är en fallen man.
Tro det eller ej, men man blir inte utkastad, om man beställer en kopp kaffe på puben. Och vare sig det är det ena eller andra man dricker, får man i Kiruna bereda sig på, att de som sitter i ölbåset och ser ut som vanliga ynglingar eller tjejer kanske inte kan svenska men är fena på att räkna ut raketbanor, skanna aurora borealis eller mäta solar plexus.
Några sådana forskare från diverse europeiska länder satt en kväll fridfullt på puben, när jag kom och störde. En av dem kände jag nämligen, och då blev jag för de andra presenterad som filmklubbsordförande. Det föranledde ett livligt meningsutbyte. »Så ni visar Ingmar Bergman-filmer«, frågade en turk, fast det inte lät som en fråga. »Han gjorde skumma filmer«, sa en cypriot. »Skumma är ordet«, sa en spanjor.
Tänk, att man ska behöva få en stämpel i pannan, när ordet filmklubb eller filmstudio nämns! En stämpel som det står Ingmar Bergman på. Det finns dock de, som uttrycker sig mindre burdust: »Då visar ni smal film, då?«.
Smalfilm är 8 mm eller 16 mm breda celluloidremsor, som hackar sig igenom en kamera eller projektor med 16, 18 eller 24 bilder i sekunden, varvid den mänskliga hjärnan tror att det är en levande bild som ögonen ser (elokuva [fi] eller ealligovva [sa] = levande bild).
Smal film däremot ska syfta på filmer som inte drar så stor publik. Drar de inte stor publik i stora städer kommer de inte att visas i små städer över huvud taget (för drar de inte in mer pengar än popcornen på föreställningarna, så anses det inte vara någon idé att ens beställa dem). Och beställs sådana filmer inte till mindre städer, kommer de inte att dra in pengar. Filmer som inte drar in pengar kommer ju inte att visas och kommer därför inte att dra in pengar – ja, ni hajar.
Filmer de flesta aldrig får höra talas om och alltså inte får en chans att testa kallas då smala. Den som ändå på något sätt får tag på och ser smal film kan nog ses som en aning knapsu. Sedan kanske det som ansågs vara smalt vinner Oscar, Guldbjörnen eller Gyllene palmen och då är filmen ju inte smal längre. Men då är det för sent.
Spanjorerna, turkarna och cyprioterna fick höra ett sanningens ord, om att filmklubben i Kiruna helt enkelt gillar att se film på bio (liksom filmfestivalen, som startar snart). Pröva bara hur pass smal filmstudions film nu på torsdag är på Folkets hus:
Filmen är inte gjord av en Bergman, Antonioni eller Tarkovskij. Dess handling är inte själfullt grubbel vid en öde strand. Den är inte ens gammal utan inspelad i år. Filmen heter »Klöverträsk № 10«.
Nå, inte på svenska. Om nu någon läsare känner den familj, som bor på angiven adress, så är det en ren tillfällighet, som det heter. På Eniro kan man se gården uppifrån, en fastighet med skrämmande likhet med filmens centralpunkt, 10 Cloverfield lane. Där under finns en bunker, som en ung kvinna vaknar upp i efter en bilolycka. – Hur i allsin dar? undrar ni väl nu, och inte utan skäl.
Grubbla på det mentala mysteriet, ni. En del filmer ska man inte berätta för mycket om. Det här är en sådan. Fråga inte, gå och se den i stället. Och – surpris, surpris – det blir en Ingmar Bergman i december!
En idé i idet av Björn Forseth
