Festivalpaus – gratistidning.com 2016-11-14
Alla presidenternas män
Det är värst vad det väljs presidenter just nu: I USA, Bulgarien och Moldavien. Och i alla fallen beskriver våra massmedier det som att folket gjort upprörande val.
Och tja – hade Donald Trump skrivit en krönika om immigranter och muslimer i Annonsbladet skulle den antagligen ha refuserats. Men nu, i efterhand, demonstreras det mot valet av honom.
– Men vafför? Vafför… vafför gööör di på detta viset? säger då Trumpnissarna.
Ja, varför? Karln blev ju vald. Av 58 procent av valmanskåren. Återstående 42 procent röstade inte. Så, lite förenklat: drygt hälften av den vuxna befolkningen röstade, och drygt häften av de som gjorde det röstade på Trump. En fjärdedel av US-amerikanerna valde således Donald Trump.
Nej, inte ens det. Majoriteten av rösterna gick till Hillary Clinton (60.966.953 röster mot Trumps 60.328.203 – än räknas valsedlar, så smärre ändringar kan ske), men sedan är det ju örådet som ska bestämma, vem som ska bli president. Elektorerna, alltså, och där hamnade rösterna så att Trump fick majoritet. Väljarna visste ju hur det fungerade, så kanske några fler än 58 procent av valmanskåren borde ha tagit valet på allvar?
Och inte var det heller bara arga, vita män bakom detta valresultat, som vi fått höra. Drygt en tredjedel av de som röstade var vita kvinnor, och fler än hälften av dessa vita kvinnor valde Trump (enligt Edison Research). Det gör massmedia förvirrade, och de upprörda går nu ut på gatorna.
Det gjorde de i Egypten också, sedan de först demokratiskt röstat på Muslimska brödraskapet – ett parti av det trumpska slaget (fast tvärtom, om någon förstår vad jag menar). De inväntade alltså inte mandatperiodens slut för att rösta bort dem. Så vafför gööör di på detta viset?
Och nu har folken i Bulgarien och Moldavien valt »ryssvänliga« presidenter (om några ledare österut är kritiska mot krav från EU eller Internationella valutafonden, så måste de vara ryssvänliga). Och mycket riktigt: i skrivande stund varslas om demonstrationer mot valresultatet även i Moldavien.
Men oss utbölingar angår mest presidenternas inställning till krig och fred. Trump har sagt att man måste bekämpa IS genom samarbete med Syriens regering, vad man än tänker om den. Måhända får vi då se ett framgångsrikt samarbete mellan Syrien, USA och Ryssland tills IS faller. En tidigare fred än under fredspristagarens åtta år, kanske?
Å andra sidan vill han riva upp kärnvapenavtalet med Iran, och hur fredsskapande är väl det?
Gillar man gamla bilmodeller faller kanske Trumps inställning till handelsavtal i smaken, för om han vill införa principen, att i USA ska man tillverka det som USA behöver, så kanske detta USA om åtta år blir ett nytt Kuba, dit man kan åka för att se gamla amerikanska åk på vägarna, medan resten av jorden kör japanska, koreanska, kinesiska och rentav någon europeisk kärra.
Verkligheten överträffar som bekant ibland dikten. Eller förverkligar dikten, som i filmen Välkommen, mr Chance! från 1979, där Peter Sellers spelar en lätt utvecklingsstörd herre fullproppad med repliker från filmer han sett på alla sina tevekanaler. Då han inte förstår främmande människors konstiga frågor, svarar han reflexmässigt med filmrepliker, som de främmande människorna tolkar som underfundiga, spetsfundiga och djuplodande. Kort sagt: de tar den utvecklingshämmade för en vis man.
Som de så småningom lanserar som kandidat till posten som Förenta staternas president.
På liknande sätt går det för den lille judiske barberaren i Diktatorn (1940) i ett land som till förväxling liknar Tyskland, som USA vid inspelningstillfället ännu ej var i krig med. När barberaren på flykt undan den store diktatorn Hünkels antijudiska stormtrupper stjäl en militär uniform att maskera sig i, misstas han för självaste diktatorn (som efter en tid på andjakt misstas för den jagade barberaren). Ty barberaren och diktatorn är lika som enäggstvillingar (se bara bilder av Charlie Chaplin, som spelar de båda). Och rätt som det är har de placerat den lille judiske barberaren i en talarstol inför miljoner, som tror att han är den store antisemiten Hünkel.
Den, som överlever denna mandatperiod, får se om det i verkligheten blev en mr Chance, en Hünkel eller en stor statsman av presidenten.
Innan dess kan vi fröjda oss åt återstoden av en annan period: vår tjugosjunde filmfestival, som håller på till och med lördag. Dessa tre dagar innehåller svenska, amerikanska, spanska, sydkoreanska, polska, tyska, italienska, schweiziska, finska, kinesiska, emirat-egyptiska och franska filmer. Någon ska väl passa.
En idé i idet av Björn Forseth
