TORA! TORA! TORA! – gratistidning.com 2016-12-09
Tora, Tora! ropar den älskande. Eller handlar det om något annat?
Varuhuset Åhléns annonserar med ett mörkhyat barn som Lucia, och det tar hus i helsike. Sedan drar de tillbaka annonsen.
Hörsägen hävdar, att det var föräldrarna som ville ha annonsen tillbakadragen. Det kan man inte invända emot. Men annars hade det varit fegt av varuhuset. Man ska inte backa inför folk som inte tål att se svart hud under stearinljusen. Först och främst för att Lucia väl kan få vara grön eller gul, om hon vill. För det andra för att den historiska Lucia helt enkelt var mörkhyad!
Däremot ifrågasätter jag i all stillhet (utan vare sig Fejan eller Kvitter), varför man ska framställa Lucia som en pojke. Den historiska Lucia var ett fruntimmer och inget annat. Varför ska männen ta en av de få domäner, som faktiskt är kvinnlig? Ska kvinnorna inte få ha något kvar?
Samma dag som detta stod i tidningen såg jag en bild av en muralmålning till Astrid Lindgrens ära i en kommun söderut. En brasilianare hade målat några barn på den enorma ytan, och som barn plägar se ut i Brasilien var deras hy olika varianter av chokladbrunt. Det tog också hus i helsike. Men de som inte tålde svärtan blev en liten minoritet i kvitterflödet, för mångdubbelt fler stödde konstnärens verk. Se där ett rakryggat handlande! (Förmodligen i Astrid Lindgrens andra, för Pippi Långstrumps pappa negerkungens barn var då Pippis chokladbruna syskon.)
Man kan ana att dagens uppväxande generationer knappt ser skillnad mellan kaukasier, bruna och svarta (som nuvarande amerikansk ”rasindelning” lyder), men annars ligger inte rasismen långt borta. Under undertecknads uppväxt såg man inga människor med andra kontinenters särdrag i verkliga livet, och de många Hollywoodfilmerna om andra världskriget (som i nedklippt skick gick som matinéer för oss) beskrev japaner som lömska gulingar. Walt Disneys Kalle Anka-filmer, tecknade på beställning av Krigsdepartementet, var inget undantag.
Därför höjde man på ögonbrynen, när det påkostade krigsdramat Tora! Tora! Tora! dök upp på biograferna 1970. Titeln är Japans kodord för stormningen, överfallet på USAs örlogsbas i Pearl Harbor på Hawaii den 7 december 1941 (enligt den lokala tideräkningen). Denna film började från japanernas utsiktspunkt, och japanerna tilläts tala japanska och till och med skratta ibland. Det var den första ickerasistiska Hollywoodrullen om stillahavskriget.
Pearl Harbor hade skildrats på bioduken förut, mest känd är väl den amerikanska Härifrån till evigheten (1953). En stark och romantisk film. Helt okänd är säkert den japanska Jag bombade Pearl Harbor (1960). Den lyckades jag faktiskt smita in på, fast jag var underårig, men jag minns inget av den. Rasistisk var den nog inte, i alla fall. Men riktigt romantisk får man väl kalla 2001 års amerikanska Pearl Harbor. Dess häftigaste stridsscener anade väl ingen, att de var lånade från 1970 års ”Tora! Tora! Tora!”, i vilken inspelningen gick så hett till, att statisterna vid ett par tillfällen sprang på alla fyra för brinnande livet.
”Tora”! Tora! Tora” går i första akten grundligt igenom vad som föregick anfallet. Den framställer Japans ekonomiska och strategiska begrundanden, som ledde till att de förklarade USA krig. – Gjorde de det, förresten? Anföll de inte USA utan krigsförklaring, de lömska typerna? – Detta förklaras liksom USAs många misstag. Varför fick presidenten inget veta? Och så vidare.
Under mitt tjänsteår i Bosnien bodde jag på en polsk-dansk bas, där en liten hemsnickrad bio fanns. En gång visade jag där denna film på dvd. En amerikansk förbindelseofficer satt i publiken. Efteråt sa han till mig, att han sett filmen åtskilliga gånger hemma – ändå kände han nu inte igen den. ”De måste ha censurerat den hemma i staterna”, sa han, ”för jag minns inte alla de misstagen vi gjorde”.
Kiruna filmstudio visar nu på torsdag denna spelfilm, som i dokumentär stil anger de inblandade personernas namn och ställning med namnskyltar. Japanska regissörer har regisserat de japanska inslagen, de amerikanska har regisserats av en amerikan. En sak filmen dock saknar är romantik. Det kanske inte historieintresserade bryr sig om, och historieintresserade finns det många, men en del av dem känner inte till filmstudion. Det kan vara värt att tipsa vänner som gärna tar del av militärhistoria, för på torsdag på Folkets hus visas (för första gången på svensk bio?) den något längre version av ”Tora! Tora! Tora!”, som bara gick på japanska biografer.
En film i två akter med fikapaus den 8 december, 75 år efter Pearl Harbor.
En idé i idet från Björn Forseth
