FASCISTEN – gratistidning.com 2017-02-14
Kommentar om denna krönika – se längst ned.
Den rara fascisten
Är nysvenskar fascister?
Det är lätt att kalla någon man inte känner för fascist. Själv har jag blivit kallad fascist både av okända och kända. Vet de egentligen vad de menar? En som jag kände väl var själv fascist från landet där ordet myntades.
Landet heter Italien. I Astérixalbumen kallas det Romarriket. De gamla romarna hälsade på sin kejsare och på andra potentater med utsträckt högerarm, fingrarna ihop och handflatan ned – påstås det. Eller snarare: tror en massa människor sedan några århundraden tillbaka, fast det inte finns bevis för det. Hitlerhälsning kallar många den idag. Och så tänkte nog regissören Nicholas Ray vid inspelningen av Konungarnas konung 1961 (titeln syftar på Jesus av Nasaret i en utkant av Romarriket), för han lät alla romerska soldater mycket tydligt hälsa på sina officerare på det viset. Andra världskriget var alltjämt i färskt minne, och publiken skulle komma att tänka på Hitlers tredje rike, när de såg hälsningen på vita duken.
De tyska nazisterna tog hälsningen på entreprenad men var inte först. I Italien hade 1922 Benito Mussolini tagit makten. Hans rörelse såg sig som början till något slags modernt romarrike och tog naturligt nog den »romerska hälsningen« till sin.
Många har beundrat de gamla romarna. I USA hälsade man på fanan med denna hälsning fram till att de gick i krig med Hitlers Tyskland. Då övergick de till att lägga handen mot hjärtat i stället.
I härmandet av det romerska kallade Mussolinis rörelse sig fascister, för romarna hade haft ett spöknippe (fasces) som maktsymbol. Också den symbolen har varit populär vida kring – svensk polis har den. De italienska fascisterna vurmade för ett Storitalien i Romarrikets efterföljd och var likt vår tids motorcykelligor våldsdyrkare. Det är då inte så konstigt, att Mussolini och Hitler slog följe.
Till skillnad från nazisterna hade inte fascisterna någon judeutrotning på dagordningen. Dock ledde krigssamarbetet med tyskarna efterhand till förföljelse av judar. Men det fanns också en annan sida av den italienska fascismen.
I min gröna ungdom jobbade jag i rote med en italiensk farbror, som kommit till Sverige efter krigsslutet, då svenska företag dammsög de krigshärjade länderna efter yrkesfolk till den svenska industrin. Det kom många italienare i den värvningen, och på jobbet upplevde jag, att de kunde indelas i två grupper: katoliker och kommunister. Detta var nog en god iakttagelse.
I Italien spelades efter kriget in en rad filmer om en katolsk präst (spelad av »mannen med hästansiktet« Fernandel) och en kommunistisk borgmästare (spelad av Gino Cervi). Dessa låg i ständig fejd med varandra. När borgmästaren ville ha medel till ett Folkets hus ville prästen ha medlen till ett fattighem. Men innerst inne var de vänner, för de hade kämpat sida vid sida mot fascisterna. En bild av efterkrigs-Italien, således. Första filmen hette Don Camillo och hans lilla värld (1952).
Alltnog. Min italienske förarbetare lystrade till det underbara namnet Dante. Han kunde från någon hög punkt på jobbet plötsligt höra en grupp italienare på långt håll ropa »Hallå, Dante!«, och då han vände sig mot dem, gjorde de alla fascisthälsning mot honom – och han slog samman klackarna och hälsade tillbaka på samma sätt. Dante hade en kroppshydda lik Benito Mussolinis, och bilden av honom stående där ute på en höjd med armen utsträckt har etsat sig fast på min näthinna.
Naturligtvis skojade italienarna med varandra, men när jag någon gång frågade Dante om kriget och det dåtida Italien, blev han allvarlig och tog fram sin plåtslagarkrita, skrev på en plåt och berättade, vad man på Il duces tid fick i arbetslöshetsersättning och hur sociala tillkortakommanden kompenserades med försäkringar. Tiden före första världskriget var hård för Europas arbetarklass, men han uppfattade att det fascistiska Italien tog hand om dem bra. Sådan var hans upplevelse, och den gick inte för en svensk att prata bort.
När då italienska filmare ger en hårdare bild av fascismen än den som den gode Dante hade, så biter förstås argumenten bättre. Nu på torsdag visar filmstudion en sådan film av Bernardo Bertolucci, rätt och slätt Fascisten kallad (1970), om en ynklig man som vill vara stor och dölja sin ynkedom genom att bli torped åt de fascistiska svartskjortorna (lite grand som i Lacombe Lucien, visad av filmstudion då manusförfattaren Patrick Modiano fick Nobelpriset). Regissören gick 1976 vidare och drog upp fascismen och Italiens moderna historia med rötterna i eposet 1900, där Gérard Dépardieu och Robert de Niro fick representera de två stora sidorna lantarbetare och lantadel under den fascistiska epoken.
Nysvenska rörelsen var en svensk fascistisk organisation efter italiensk förebild. Hur kan man då kalla invandrare nysvenskar? Är de alltså fascister? Nej, inte för att de är invandrare, i alla fall. Men att kalla invandrare nysvenskar är väl en rätt raffinerad metod att dra gadden ur den rörelsen…
En idé i idet av Björn Forseth
Du har nu läst den krönika, som refuserades av Kiruna Annonsblad (men förmodligen hade tagits in, om överskrift och ingress ändrats – det frågade man mig dock inte om). Synd. Det enda goda med det var väl att denna hemsida skapades på min egen domän.
Den som – som jag själv – helst läser på papper, får väl gå till Annonsbladet och be dem köpa in filmkrönikorna från Idet…