SKÄRTORSDAGSFUNDERINGAR

Det är synd om människorna

Var det Cambridge Analytica eller ryssen, som gjorde Donald Trump till USAs president?

 

Det är frågan, det. För bara några dagar sedan rådde en fullständigt eu-vertygande enighet om, att bakom förgiftningen av avdankade agenten Sergej Skripal med dotter ligger staten Ryssland och ingen annan. Till och med våra egna stats- och utrikesministrar anslöt sig förbehållslöst till den anklagelsen.

Som alltjämt bara var en teori. För det måste det väl vara fråga om, när inte den brittiska polisen lagt fram betryggande bevis eller åtminstone indicier. Ska det verkligen räcka med, att en brittisk premiärminister fastslår skuldbördan och utan bevis också kräver att vi tror på henne?

I lördags, den 24 mars 2018, redovisade Sveriges Radio ett reportage från attentatsorten Salisbury, där folk börjat just undra, hur det kunnat vara så lätt att fastställa den ryska skulden utan att lägga fram bevis.

En bit utanför sta’n, nära Porton Down, ligger Försvarsdepartementets forskningscentral för – surpris, surpris – biologisk och kemisk krigföring och ytterligare en bit bort ett träningsförband för NBC-försvar (nukleärt, biologiskt, kemiskt). På forskningscentralen lär fler anställda ha känt sig pressade att peka åt ett visst håll, när det gäller det upphittade nervgiftet novitjok. Observera att Theresa May säger, att giftet är »av en sort som utvecklats i Ryssland«, ett uttalande som vid närmare skärskådan inte anklagar någon och alltså inte kan slå tillbaka mot henne, ifall polisen skulle komma till någon annan slutsats än hon.

Och idag, på skärtorsdagen, har den av allt att döma samvetsgranna polisen kommit så långt att giftet starkast påvisas på Skripals ytterdörr. (Det tycks inte finnas mycket stöd för teorin om misslyckad tillagning av japansk blåsfisk…)

Och samma brittiska poliskår har gjort husrannsakan på skvallerföretaget Cambridge Analytica, sedan dessa i lönndom filmats skrytande över, att de lyckats få Donald Trump vald till president i USA. Denna sak har inget med förgiftningen i Salisbury att göra, men gemensamt med den historien är, att även här har Ryssland offentligt pekats ut som ansvariga för att ha manipulerat presidentvalet i USA. Så nu är frågan, vilka vi ska ge den tvivelaktiga äran av denna inblandning i ett annat lands inrikespolitik: Ryssland eller det brittiska analysföretaget.

Beträffande valmanipulationen kan man roa sig med att se det liksom från ovan. Som duvan.

I Roy Anderssons senaste film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014), kanske den grubblade just på sådana saker som bevisläge och hysteriska anklagelser. En duva kan nog analysera sådant klokare än vi vanliga tvåbenta, för duvan behöver inte mobbas för att den inte är politiskt korrekt.

Oavsett vem som är ansvarig för att ha påverkat USAs presidentval, så passar det att här citera den nu fockade amerikanske utrikesministern Rex Tillerson: De har inte ett djävla dugg med vårt val att göra.

Nej, och det hade inte heller USA, när de 1996 pumpade in pengar för att få rätt president vald i Ryssland eller senare i Ukraina. Sådant är psykologisk krigföring (som vi sa i försvaret, på den tiden då Sverige skulle försvaras; numera natofierat till »psyops«), men Ryssland och USA borde hålla sig för goda för sådant, när de inte är i krig med varandra.

Och den 26 mars talar australiska myndigheter upprört om att inte tillåta människor anslutna till organisationer som tar emot bidrag från utländska källor (läs här: Kina) att påverka australiska val och beslut.

Det påminner mig om, att Svensk-kinesiska vänskapsförbundet i början av sjuttiotalet misstänktes för att gå främmande makt tillhanda, för de måste väl ta emot ekonomiskt stöd därifrån?

Många länder hade och har lagar mot att ta emot pengar från utlandet. I USA heter det i förkortning sedan 1938 Fara och betyder »Lag om registrering av utländska agenter«. I enlighet med den lagen tvangs det ryska tevebolaget Russia today i höstas registrera sig som »utländsk agent« men blev taskigt nog ändå inte inbjudet till presskonferens i Vita huset i Washington. Det skrevs inte mycket om det i Sverige, men när Ryssland 2012 införde en Fara-liknande lag där (också med orden »utländsk agent« i namnet), blåste en massmedial storm upp.

Ordet agent är vilseledande, eftersom de flesta tänker på skumma typer i trenchcoat och solglasögon i mörka vrår, där de borde ha burit pannlampa i stället. Endast i undantagsfall har »utländska agenter« blivit ett rumsrent begrepp, som i sextiotalets teveserie Mannen från U.N.C.L.E., producerad av NBC (som här inte betyder nukleär-biologisk-kemisk utan är ett amerikanskt tevebolag). I avspänningsanda samarbetade i denna serie USA-agenten Napoleon Solo med Sovjetagenten Ilja Kuryakin mot – kanske med dagens ordval »internationell terrorism«? Förkortningen för deras organisation skulle leda tankarna till »Uncle Sam« eller UN (Förenta nationerna) utan att man säkert skulle veta vilket. För att inte det riktiga FN skulle bli purkna, satte man ut tydliga punkter mellan bokstäverna och tackade efter varje avsnitt »United Network Command for Law and Enforcement«, alltså inte FN. Kanske skulle också ens undermedvetna komma att tänka på inte just uncle, onkel, utan storebror – från George Orwells roman 1984…

Nå, agent är lömskt av denna anledning. Egentligen betyder det bara »ombud«. Till och med inom språkvetenskapen talar man om agent med innebörden av en satsdel som beskriver den handlande lite indirekt, som ombud för det egentliga subjektet. Till exempel »Nervgiftet spåras av polisen« i stället för »Polisen spårar nervgiftet«. Och vårt ord ombudsman har som bekant vunnit burskap i det engelska språket, och tur är väl det – för tänk om de importerat fenomenet ombudsman men översatt det till »agent man«!

Det är mycket illa, om den till synes obegripliga förgiftningen av Skripal och dotter orsakats av försummelse på den brittiska forskningscentralen, för dj-gt, om Ryssland ligger bakom och ännu värre om de inte gör det! Ty då har samvetslösa skurkar i klass med Napoleon Solos, Ilja Kuryakins, James Bonds, Läderlappens och Stålmannens motståndare kommit över gift som kan användas i utpressning mot hela länder.

Det är en skör torsdag, bara den inte övergår i en lång fredag. Och i analogi med påskens tema kan man med Indras dotter i August Strindbergs Ett drömspel säga:

Det är synd om människorna.

En idé i idet av Björn Forseth

DRÖM VIDARE

Upplopp i förorten

Kravallerna i Tuolluvaara blir film.

Ett vanligt bostadsområde utan värre problem än andra av Kirunas förorter, befinner sig en morgon i belägringstillstånd. Barnen från »miljonprojektet« har fört ett veritabelt krig mot polisen hela natten. Varför? För att en 16-årig ensamkommande flyktingpojke är nära att dö efter att ha fått stryk av en polis under ett förhör. Ytterligare ett fall av polisbrutalitet, ännu ett upplopp. Bland dessa barn som växt upp med ett blint hat mot systemet får vi följa tre killar: Huuva, Saïd och Vinsa…

Se där ett angelägnare ämne att göra internationell teveserie på än om mord i midnattssol. För det är ännu ingen film. Och det har inte varit några kravaller i Tuolluvaara. Har Kiruna ens några förorter?

Nej, texten är tagen från en beskrivning av handlingen i en fransk film, så förorten ligger utanför Paris, förstås. Filmen heter Medan vi faller och har nog gått på SVT, vad jag minns. Gjord för tretton år sedan gjorde den starkt intryck på svenskan Rojda Sekersöz, som var sex, när den spelades in. Jag hoppas hon inte såg den på teve som sjuåring, för den var våldsam.

Nu har Rojda gått och blivit filmregissör i stället för skådespelare, som hon först tänkt sig. Hon hade nämligen någon gång på mellan- eller början av högstadiet sett två filmer som fått henne på andra tankar: Billy Elliot (2000) och Believer (2001). Den första var väl barntillåten, historien om gruvarbetarsonen som börjar dansa balett, men den andra borde hon kanske inte ha fått se så tidigt. Den handlar om en ung man, som så här i backspegeln tycks inspirerad av en känd antisemitisk sverigedemokrat med egna judiska anor (!).

Alltnog, hon kom som nittonåring in på regilinjen på Stockholms dramatiska högskola och kom förra året ut med långfilmen Dröm vidare, som ska påminna om »Medan vi faller« fast utan kravaller och polismord. Inte för att inte sådant förekommer i Svedala (och då menar jag inte byn), utan för att hon hellre skildrar en något normalare tillvaro, som vi här i Tuolluvaara och liknande problemområden bara kan drömma om.

Eller var var jag nu? Det kan bli lite sammanblandat, när man drömmer. Huvudpersonen i »Dröm vidare« har varit kåkfarare, men det är inte hugget i sten att gå vidare på brottets bana bara för det. Det ska väl titeln anspela på.

Kåkfararen är en kvinna. Och kvinnans väninnor är också det, om man accepterar den feminina formen av det svenska ordet. Sekersöz verkar inte vara ute efter klatschiga fördomar om förorten. Hon har kanske inte sett Tuolluvaara, men Alby kan hon. Dessutom har hon bott i Dalarna under den period då hon fängslades av film. Månne dalmasarnas uppror fångat henne. Eller kullornas? »Dröm vidare« handlar nämligen mest om kvinnor.

Bara för att de unga kvinnorna i filmen klarar rollerna själva, har filmen fått en stämpel som ungdomsfilm. »Det säger något om hur ohälsosamt vana vi är vid att se kvinnor förhålla sig till män på film«, säger Sekersöz. Har jag läst att hon sagt. Ty till skillnad från regissören till Ouaga girls, som filmstudion visade för ett par veckor sedan, så har undertecknad inte personligen pratat med Rojda Sekersöz.

Med »Dröm vidare« avslutar Kiruna filmstudio nu på torsdag sin marsserie, där alla filmerna haft hjältinnor, två av dem därtill med kvinnliga regissörer. – Regissöser, skulle man ha sagt om man följt fransk standard. Från vanligtvis välunderrättat håll förspörjs, att aprilserien också innehåller en del kvinnliga hjältar.

Efter »Dröm vidare« kommer en skärtorsdag utan film och – ser man på – utan krönika från Idet.

En idé i idet av Björn Forseth

PRICKSKYTTEN FRÅN SEVASTOPOL

Dödsängeln på Krim

Just när ett nytt Krimkrig brutit ut, gör ukrainare och ryssar en film

– om Krim

Det är synd om människorna

säger Indras dotter i Ett drömspel av August Strindberg. Bra sagt! Det borde vi säga då och då, när världen och Sverige ser ut som det gör. Stormakter och kriminella statsledare sliter sönder andras länder och egna befolkningar, och i Sverige börjar krimmarna likna Al Capone i flera storstäder.

Ett annat slags krimmare lever i ro på sin udde, men runtom dem pågår liksom ett nytt Krimkrig. Upphovet till namnet Krimkriget var kriget 1853 – 1856 mellan å ena sidan imperiet Ryssland och å den andra de brittiska, franska och osmanska imperierna (samt Sardinien). Vems var då Krim?

Det har jag skrivit om förut, i krönikorna Sång om 1944 (2016) och Kammarjungfrun som slutade vara jungfru (2017). Halvön Krim annekterades 1783 av Ryssland från Osmanska riket, som 1792 formellt erkände annexionen, varför det under Krimkriget alltså inte rådde någon tvekan om, att Krim folkrättsligt sett var ryskt (att dåförtiden ingen pratade om folkrätt är en annan historia).

Men 1954 överförde den ukrainske Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov självsvåldigt (alltså inte lagenligt) Krim till den ukrainska sovjetrepubliken, vilket tydligen mottogs med en gäspning. Gränsen mellan Ukraina och Ryssland fanns ändå bara på kartan i den Sovjetunion som då rådde. När Sovjet 1991 upplöstes och Ukraina blev ett eget land visade krimmarna i en folkomröstning, att de inte ville ingå i Ukraina längre – men vem tror ni brydde sig om vad en liten folkgrupp på en halvö tyckte, när en ny stat skulle byggas upp? Med det i bakhuvudet var det mindre förvånande att de gröna gubbarna 2014 så lätt kunde »överföra« Krim till Ryssland.

Rätt eller fel? – det lämnar jag just nu därhän, för här ska det bli filmprat. Samma år som den ukrainsk-ryska, ännu pågående, konflikten började, spelades en ukrainsk-rysk film in om just Krim. En spelfilm om Krim under ännu ett av sina krig, nämligen då det tyska Tredje riket anföll Sovjetunionen och intog halvön, som de höll ett par år och då hann utrota alla judar och romer där samt en ansenlig mängd tatarer. Staden Sevastopol höll ut ett halvår längre än resten av Krim, delvis tack vare en ovanligt skicklig prickskytt där. Hon kom att kallas »Dödsängeln på Krim« och blev känd bland de allierade bland annat genom Vasilij Belajevs dokumentär från striderna kring Sevastopol, Tjernomortsy (Svarta havet, 1942), Filmens frontfotograf Vladislav Mikosja hade nämligen fångat henne på bild.

Hon hette Ljudmila Pavlitjenko och bjöds in till Vita huset i Washington, där hon fick träffa presidentskan Eleanor Roosevelt, som frågade henne, hur många människor hon skjutit.

– Inte människor. Fascister, svarade Pavlytjenko.

Jag säger som Charles Laughton gjorde om Marlene Dietrich i Åklagarens vittne (1957, efter Agatha Christie): »Vilken kvinna!« En sådan skulle man ha. Ja, det förstås – hon behöver inte vara prickskytt, det räcker att hon är av rätta virket. Jag kollar ibland av på Bishops eller på någon resa, men än har ingen gått igenom ekluten. Men nog om det.

Roosevelt och Pavlytjenko gick bra ihop. Det gjorde amerikanare och »sovjeter« under kriget. Gamla Det Bästa ur Reader’s Digest från den tiden bär syn för sägen. De var ju allierade. Idag är det tvärtom. Ryssland anklagas öppet för att ha förgiftat en rysk före detta spion och dennes dotter med nervgift i England. En spion som Ryssland hade släppt ur fängelse i en fångutväxling. Kanske är anklagelsen sann. Men när jag på tevenyheterna ser, att spåren leder tillbaka till en italiensk restaurang, så börjar jag undra, om inte kockarna där försökt laga till den japanska blåsfisken.

Kom ihåg, var ni läste den teorin första gången!

Men åter till Dödsängeln, som vi kunde se på filmfestivalen i Gunilla Breskys film om frontfotografen själv, Jag stannar tiden (2014).

Denna enastående kvinna spelas av Julija Peresild i den film, som filmstudion nu på torsdag visar på folkhögskolan (observera platsen – Folkets hus är fullbokat denna vecka): Prickskytten från Sevastopol (2015). Kiruna filmstudio blir först att visa denna film, som inte gått på bio i Sverige.

Och nu över till något helt annat som avslutning. Fan vet, om det blir några fel krönikor. På filmstudions årsmöte upptäckte undertecknad händelsevis, att ingen där läste mina krönikor. Om inte en sådan publik läser dem kan man undra om någon annan gör det, då krönikorna ju ger sig ut för att vara »högst egna filmkrönikor«. Så länge de publicerades i Kiruna annonsblad var de lästa av för mig obekanta människor, som påpekade det för mig på sta’n. Men Annonsbladet tycker inte de är värda att betala för, så den publiken har visst gått förlorad. Krönikorna skriver sig heller inte själva och alls inte på fem minuter, så jag överväger nu att sätta P för dem. – Överväger, jag får se.

En idé i idet av Björn Forseth

OUAGA GIRLS

Tjejen som mekade med bilar

Man borde kunna bli galen på filmtitlar som börjar med »Tjejen som«, lika mycket som på dem som slutar med »girls«. – Men oroas ej: rubriken här är bara dragplåster, ty filmen i fråga heter något annat…

Men först några jämförelser. Jag bekänner. Jag är en filmnörd. Men är jag därför en »cineast«?

Då jag inte hört till Ingmar Bergmans hejaklack, ville jag i lördags när SVT i firandet av hans hundra år visade en av hans tidiga filmer se densamma: Sommarlek från 1951. Helt okej kärleksdrama, som långt in i handlingen bar på en hemlighet, som Bergmansällskapet på sin hemsida avslöjar i första meningen om filmen. – Att göra så är möjligen kännetecknande för äkta cineaster. Själv vill jag ge dem som avslöjar vitala inslag en propp (det var nära att ske en gång med en alltför pratglad maskinist på Folkets hus).

För några dagar sedan studerade jag åt andra hållet och såg två filmer på bio i Stockholm utan att egentligen vara intresserad av någondera.

Men det talades ju så mycket om dem!

Black Panther (2018) hade jag först trott skulle vara den första spelfilmen om den i backspegeln fullständigt osannolika historien om de amerikanska Svarta pantrarnа under 1970-talet, då förtrycket av de svarta i USA hotade att leda till ett nytt inbördeskrig (berättas det om detta i dagens svenska historieböcker?). Då uppstod – inte i de rassegregerade sydstaterna utan i storstadsgetton i nordstaterna – en afroamerikansk rörelse med kommunistiska sympatier – som uppträdde beväpnade. Helt öppet. De vapenlagar som idag ifrågasätts efter varje skolskjutning var vad dessa kämpar mot rasåtskillnad hänvisade till, när de patrullerade sina stadsdelar med korsade patronbälten över bringan och automatkarbin på axeln.

Nu var det inte om dem filmen handlade. Den var om superhjältar i ett påhittat afrikanskt land. Det pangades på så mycket att jag nickade till ett tag, när jag tappade bort vem som var på vilken sida och inte ens brydde mig. Men så kom en intressant vinkling, som höll mig uppmärksam därefter. Filmen blev ett slags »Bilbos äventyr« med tillräckligt stor självdistans för att också skoja med just den kopplingen. Fast i Nigeria och Sydafrika togs filmen visst emot som något enastående, ty det var afrikanska hjältar i afrikansk miljö, vilka älskade och slog ihjäl med samma varma själ. Nästan inga vita var med, och de svarta skådespelare som inte var från kontinenten måste tala engelska med olika afrikanska brytningar, som de visst blandade ihop en del.

Och de av oss i publiken, som stannade kvar under eftertexterna, blev rikligt belönade.

Det var film nummer ett om en diktatur, låt vara en med ett lyckligt folk under en upplyst despot. Som i sagorna. Diktaturen i film nummer två hyste nog inte lika lyckliga undersåtar:

Death of Stalin (2017) är helt enkelt en löjlig titel, eftersom det inte finns någon anledning i världen att inte översätta den. Men skit samma – här skulle göras komedi (på engelska) om maktkampen i den sovjetiska partitoppen efter Stalins tvära död i filmens början. Verkligheten bakom filmen är så bisarr, att det skulle kunna bli en hysteriskt makabert rolig historia i stil med judisk makaber självironi. Men sådan ironi blir inte självironi om inte judar utför den, och Stalinfilmens ironi har inte framställts av folk som var med eller sovjetmedborgare över huvud taget. Det blir bara makaber, befängd och plump buskis som inte är det minsta rolig.

Fastän inspelad på ort och ställe i Kreml anmäldes den i samband med premiären av kulturpersonligheter såsom den store filmregissören Nikita Michalkov till kulturdepartementet med krav på att visningsrätten skulle dras in. Det gjordes.

Men nu över till dagens verklighet. Det har gått ett år sedan jag i krönikorna började ta med utdrag ur finländska dagstidningar ett hundra år tidigare med anledning av revolutionsåret 1917. Det fortgick ända till första krönikan i år. Denna vecka finns det anledning att påminna om detta, eftersom filmstudions marsserie helt har kvinnliga hjältar (precis som marsserien hade ifjol). Internationella kvinnodagen den 8 mars infaller i år på en torsdag, då filmstudion alltid visar film, och bemärkelsedagen instiftades till minne av textilarbeterskornas strejk i Petrograd, vilken blev startskottet för den ryska revolutionen.

Den 8 mars i år är det tydligen något särskilt med filmen, för den som filmstudion valt har väckt påtagligt intresse, så påtagligt att utomstående vill komma och bjuda på fika före föreställningen. Hur det hänger ihop undgår mig, men inte säger Kirunabor nej tack till gratis kaffe?

Filmen ifråga är svensk. I någon mån, i alla fall. Filmen från 2017 heter Ouaga girls, men den är inte engelsk, egentligen. Titeln, alltså. Snarare är det ett gruppnamn på ett gäng tjejer – som bandnamn, som till exempel Sápmi sisters.

Gänget är tjejer, förstås, unga tjejer i Ouagadougou (uttala det som Oagadogo). De är alltså burkinafasoner – eller som man måste ha sagt förr: övrevoltor. Det får vara hur som helst med det, men Burkina Faso, Frankrike och Sverige står som produktionsländer, och en svenskfason är regissör: Theresa Traoré Dahlberg. Under sin uppväxt pendlade hon mellan lilla Öland och stora staden Ouagadougou i Burkina Faso, där hon upplevde den ålder som Ouaga sisters befinner sig i. Att det skulle bli en film om ouagadougouska skolflickor var inte planerat men blev en följd av att hon 2011 gjort en kortfilm om en senegalesisk taxichauffös, Taxi sister (se där ytterligare ett bandnamn). Hon, Dahlberg, föreslogs senare av någon som sett taxifilmen att komma och titta på en bilmekanikerskola för flickor som riskerade att hamna på glid. För att göra en film om dem. Dahlberg hade andra planer men gick ändå dit – och blev fascinerad.

Tjejer som inte frivilligt går i lära till bilmekaniker, det är Ouaga girls, det. Dahlberg påstås ha uttalat, att hon avskyr filmer om kvinnor där ordet girls finns i namnet, men det har hon glömt. Fast ursprungligen skulle filmen ha hetat »De courage!« – alltså »lycka till!«, »ge järnet!« eller något sådant.

Den, som är intresserad av detta nya stjärnskott på den svenska biohimlen, kan med fördel gå på filmstudions årsmöte i folkhögskolans aula nu på onsdag klockan 18.30 (dagen före »Ouaga girls«), ty efter mötet kommer den 28 minuter långa »Taxi sister« att visas – direkt utlånad av Theresa Traoré Dahlberg till Kiruna filmstudio…

En idé i idet av Björn Forseth