ROMA

Jungfrun som extramamma

Rom, rom, rom, rom, Roma, Roma, Roma, romare, roman, romans, romansk. Det måste ha något med råma att göra.

Ingressen här listar en lång rad ord som verkar alltför lika för att kunna hållas isär. En riktig mix. Men de går naturligtvis att sära på och förklara. Ett av dem har en bärande betydelse på torsdag, och mixen leder tankarna till ett annat bärande ord samma dag: mixtek.

Mixteker är ett indianfolk i Mexiko, mixtekiska deras språk. Urinvånare tar sig i vår industrialiserade värld och världen över gärna till storstäder i jakt på jobb, sedan deras egna områden beskurits av den kapitalistiska utvecklingen och gjort det svårt för de infödda att försörja sig på hemmaplan. Undertecknad beskrev själv detta i det första av de två banden i jubileumsverket Kiruna – 100-årsboken: i artikeln Kulturers korsväg träffas fyra samiska Kirunakvinnor från fyra olika samiska språkområden och jämför sin bakgrund: en sydsame, en nordsame, en enaresame och en skoltsame. Alla kom de ursprungligen till Kiruna för att tjäna som piga. (Sedan tog livet andra banor, men det är en annan historia.)

I torsdagens film på filmstudion är en mixtekiska piga i en övre medelklassfamilj i Mexiko. Jungfru skulle man också kunna kalla henne, för hon bor hos familjen hon tjänar och blir den huvudsakliga barnuppfostraren, varvid naturligtvis barnens kärlek till henne blir som barns kärlek till modern. Ett egendomligt förhållande som återfinns jorden runt; egendomligt därför att jungfrun ju inte är jämlik med föräldrarna hon arbetar åt men ändå kanske blir barnens främsta föremål för kärlek. Till och med slavar kan bli det främsta föremålet för fria barns kärlek, såsom läsaren av (eller åskådaren till) Margaret Mitchells Borta med vinden (som film 1939) kan se. Hjältinnan, plantageägarfamiljens dotter Scarlett (Vivien Leigh), har uppfostrats och tuktas ännu som ung vuxen av slavinnan Mammy (Hatty McDaniel).

Men åter ett tag till de romska orden, där ett har bäring på torsdagens film. Om vi tar dem i bokstavsordning, så är Rom Italiens huvudstad men var också romarrikets huvudstad och namn på hela riket. Roma på italienska. Roma kan också vara svenska, en gotländsk tätort som ska uttalas på gutamål. Bort då med dessa tre ord med stort R i början.

Närmast efter kommer tre rom. Ett äter vi som kaviar sedan någon fiskhanne spillt sin säd, ett dricker vi kanske därtill och ett är en zigenare, en av många romer. I det fallet uttalar vi inte ordet [råmm] utan [råm]. Tre ord mindre.

Därnäst står ett Roma till. Det väntar jag med (nu anar den uppmärksamme, att det är det som är det bärandet ordet). För övrigt uttalas det ordet också med å-ljud.

Romare uttalas däremot inte [råmare], som ju är en ko. En romare var en medborgare i det gamla riket Rom och är en sådan även i dagens huvudstad Rom. Bort ett ord.

Borta med vinden var en roman. Det ordet har svenskan använt sedan början av 1700-talet. Då betydde det först »berättelse på romanskt folkspråk«, alltså på ett språk som ättlingarna till romarrikets folk talade. De egentliga romarna hade ju talat latin. Om berättelsen är tantsnusk eller på något annat sätt blandar in kärlek eller liknande känslosvall, så blir den en romans. Många sådana romaner utgör genren romantik. Och därmed är listan genomgången.

Det återstående Roma är en stadsdel i staden Mexico i landet Mexiko. I Roma bor familjen, där jungfrun verkar (den utspelar sig 1970 – 1971). Och hela filmen har därför fått namnet Roma (2018). Ni lär ha hört talas om den, ty många i vårt land tittar på Oscarsgalan på teve, och i år vann denna film tre Oscar – en av dem för »Årets bästa film på främmande språk«.

Någon läsare må invända, att stora delar av Förenta staternas befolkning – särskilt de som lever nära den trumpska muren – har spanska som modersmål. Men nu är det med prisgivarakademins stadgar en gång så, att engelska är det språk som den allra bästa filmen måste vara inspelad på.

Alltnog. Filmen ansågs alltså bäst bland de främmande, och det trots två saker: 1) att den var fotograferad i svart-vitt och 2) att den inte hade släppts som biofilm. Nej, filmen var gjord för Netflix, som är ett US-amerikanskt företag vars ändamål är att livnära sig på filmer på DVD, bluray och strömmande video. Denna koppling till ett bolag som till synes drar uppmärksamheten ifrån biograferna gjorde, att Cannesfestivalen inte godkände filmen som tävlande festivalbidrag. Det gjorde dock Venedigfestivalen, som gav den full pott, som alltså sedan också Oscarsfestivalen gjorde.

Den som följde med, kunde ana att biograferna ändå var det ultimata målet, för filmen var inspelad på celluloid, inte digitalt, och därtill på jättedyr 65 mm-film (som för biograferna sedan omvandlas till 70 mm). Sådan upplösning och kvalitet kan inte strömmande video ge full rättvisa, därtill behövs biografer med stora dukar. Och ut på biograferna kom förstås filmen så småningom.

Förvisso finns det en roman om jungfrur och som blivit teveserie, Margaret Atwoods 1985 skrivna Tjänarinnans berättelse och 30 år senare för teve filmade A handmaid’s tale, och redan August Strindberg skrev ju om Tjänstekvinnans son, vilken var han själv. Filmen Romas regissör är också i centrum för berättelsen, eftersom det är hans egna upplevelser som ligger till grund för handlingen, »ett intimt porträtt av de kvinnor som uppfostrade mig i kärlekens tecken« med hans egna ord. Vem är då denne regissör och vem denna tjänstekvinna?

Regissören är man och mestisifierad mexikanare – kort sagt vit – jungfrun kvinna och mixtekisk mexikanska – urinvånare. Han heter Alfonso Cuarón och är för den stora biopubliken känd för något totalt annorlunda än Roma: rymdäventyret Gravity från 2013. En del gick väl också och såg Älska mig till döds (1991) och ännu fler Din morsa också! tio år senare. Även en Harry Potterfilm har han regisserat (Harry Potter och fången från Azkaban 2004), men nagelbitaren Gravity var nog den stora kassakon. – Och så kom han och tog storslam med en ömsint film om kvinnorna som uppfostrat honom.

Hon, den kvinnan som var hans extramamma, jungfrun, heter som skådespelerska Yalitza Aparicio och hade just gått ut förskollärarutbildningen, när systern hennes såg ett anslag om att skådespelerska söktes. I väntan på betygen kunde hon gott gå på uttagningstest (fast gjorde det ensam då systern backade ur för att hon var gravid). Film visste hon inget om och Alfonso Cuarón hade hon inte hört talas om. Men av drygt 110 sökande blev det hon som fick huvudrollen.

Oerfaren som hon var och emedan Cuarón inte berättade för skådespelarna om manuset i förväg utan delade ut bitar av det dag för dag och spelade in scenerna i kronologisk ordning, tog hon så vid sig av en tragisk scen, att hon grät hejdlöst.

Så kan en regissör spela in en film. Men inte hör det till vanligheterna.

Se Roma på torsdag och jämför med Gravity, om du tidigare har sett den. Större skillnad mellan två filmer får man leta efter.

En idé i idet av Björn Forseth

 

UBÅTEN

Djup film

Man kan gräva ned sig för mindre, om man i Kiruna stannar hemma under påsken.

 

Kiruna är en dödstråkig plats under påsken. Under andra storhelger också. För Kirunabor utan stuga eller annat nöje att åka till är det nog inte så roligt då. För hemmavarande barn kanske till och med oroligt. Förvisso kan man åka skidor i spåren eller slalombacken. Men värst är det antagligen för turisterna.

De turister, som just under storhelgen är i sta’n, måtte bli väldigt förvånade. Tomt på gatorna, inga nöjen igång, knappt någon öppen krog. Att utsikten från nuvarande centrum är vacker är klen tröst, när man vill göra något. Om dagen kan man åka på gruvtur eller hyra skidor eller snöskor på Ripan och gå ut. Det är ju det de kommer att berätta om hemma efteråt.

Men kvällarna? Jo, det finns en öppen pub, som serverar mat också. Ändå kanske man skulle vilja gå på något nöje, särskilt om vädret är dåligt (det är inte alla påskar vi har haft det som denna). Barn och unga hemma under helgen lär också efterfråga nöjen, ifall vädret är dåligt.

Det skulle behövas en evenemangsorganisation för helger, då det mesta är stängt. Löst sammansatta sällskap för särskilda ändamål har funnits förut. Vi hade ett »försköningsråd« i några år, initierat av Sören Häggroth, om jag minns rätt.

Ett sådant sällskap kunde man ha för att försköna tråkiga helger. Sällskapet kunde få heta Dötrist och inrikta sig på en barntillåten film tidigt varje kväll och efter den en vuxenfilm och bygga på eldsjälar som ersattes på något trevligt sätt i stället för anställningsavtal. Filmer skulle noga utväljas för ålderns skull respektive för att vara tillgängliga på språk som de flesta turister skulle förstå.

För att respektera traditioner, kunde filmer med judiskt-kristna motiv visas på skärtorsdagen. Sådana finns ju för den som vet var man hittar dem och bryr sig. – Kom ihåg, var ni hörde den idén första gången!

För att återgå till vad man kan syssla med som invånare här, så kan man alltid söka statistjobb. Det spelas ju in film i parti och minut i vår stad! Undertecknad har exempelvis denna vårvinter i Björkliden staterat i en ny säsong av Andra åket och därvid fått sina axlar knådade av en skådespelare, under cateringlunchen fått en varm blick av en ljuv skådespelerska och därefter fått en ringa summa. Det är deltagandet, som är det roliga. I en ny Rebecka Martinsson-film fick jag gå över en gata flera gånger, vilket väl inte var en av mina mest spännande upplevelser – men även det gav inblickar i filmarbetet. Mest gav väl ändå det, att ett tredje filmbolag ringde och omedelbart ville ha mig till Gällivare för en liten talroll i Björnstad, en roll som »du är som klippt och skuren för«.

Nå, ringer de en och en halv dag innan, så måste det väl vara för att de råkat ut för manfall och bråttom att smörja någon. Eller också var det för mitt namns skull jag var så klippt och skuren.

Det är i filmningsarbete precis som i lumpen mycken väntan. Då kan man ha turen att råka i trevliga samtal med andra statister eller med skådespelare eller med annan personal. En filminspelning är likt en manöver en sammanflätad organisation med mängder av nyckelspelare i fråga om smink, statistöversikt, guvernanter, ljusbyggare och myggstickare (någon som fäster en liten mikrofon på den som ska säga något) och alla som håller reda på vilka som ska vara var och när. Och precis som i lumpen, när man ligger i skydd inför en stormning, får man avbryta alla samtal, när kommandot »Tystnad! Tagning!« hörs.

En kombination av dessa två världar infann sig i Gällivare, då jag hamnade i samma bil som en finlandssvensk skådespelare i serien vi spelade in. Jag undrade, om han gjort lumpen vid Nylands brigad. Jajamän, det hade han!

Hur kunde jag gissa det så bra? Jo, i Finland finns ett militärt förband, där utbildningen sker på svenska, och det är just Nylands brigad. Där utbildar de kustjägare, och Nylands brigad och den svenska Amfibiekåren samarbetar. Så där satt två kustjägare i bilen och råkades på grund av Björnstad.

Varför namnger jag inte dessa spännande personer? – För att det är ännu en med militären gemensam sak, det är hysch-hysch! Som statist får man skriva på ett kontrakt om att inte avslöja något, som publiken ska få veta först när det är så dags.

Mer militärt. Denna vecka efter påsk visar filmstudion aprilseriens sista film, som är så långt ifrån Ingmar Bergman man kan komma, Ubåten från 1981. Detta inte sagt för att klandra Bergman, men som tidigare nämnts i denna spalt, så förväntas man som filmaktivist – så kallad cineast – ofta vara stor anhängare av denne vår svenske regissör. Ubåtsfilmer förknippas inte med regissörer av hans kaliber eller djup. Ändå måste här sägas, att denne dämonkapten faktiskt spelade in en ubåtsfilm en gång – visste den ärade läsaren det? Filmen i fråga gjorde han 1968, och den hette Skammen. I den vänslades Max von Sydow och Liv Ullman skamlöst i ett växthus utan att bry sig särdeles om att världen utanför verkade gå under. Landet var ockuperat av främmande makt, nämligen, vilket 1968 var högeligen aktuellt i och med USAs krig i Vietnam. För Bergman kan den ockuperande makten möjligen ha åsyftat någon annan, dock. Han fick för bristande internationell solidaritet utstå en del kritik, vilket han säkert fnös som själva fan åt.

Ubåten, då? – Jo, med mycken möda och stort besvär fick han till slut den motvilliga Marinstaben att låna ut en ubåt, som då filmades i en scen.

Som Bergman sedan klippte bort ur den färdiga filmen.

Ur filmen denna torsdag är ubåten definitivt inte bortklippt. Originaltiteln är Das Boot, vilket uttalas »dass båt« och betyder båten och inte stöveln, som felaktigt uttal kan förleda en att tro. Den tyska titeln har ovanligt nog blivit den, som blivit berömd världen över. Nyligen har en ny teveserie spelats in med samma titel, och den går nu på SVT.

Denna nya teveserie föranledde Kiruna filmstudio att plocka upp den gamla originalfilmen (i en förlängd version, så kallad regissörens egen klippning) för att ge en bakgrund till teveserien, som ska vara en uppföljare. Denna uppföljare är välgjord men känns för undertecknad mer som en traditionell äventyrsserie med tydliga inslag syftande till försäljning på en bredare marknad. Som att några rollfigurer enbart talar engelska, fastän man förutom ombord på ubåten mest uppehåller sig i Frankrike. Det kan väl hända, i och för sig. Brittiska och nordamerikanska nedskjutna flygare gömde sig ju och skulle smugglas över till England. Men på den tiden var inte färdigheterna i varandras språk så stora som idag, så det verkar aningen konstruerat, att så många tyska sjömän och franska motståndsmän förstår engelska så bra som de i denna serie gör.

Alltnog, det är en lisa för själen att filmer av idag oftast använder rollfigurernas rätta språk i stället för det gamla hollywoodska brytandet på engelska för att få en amerikansk publik att tro, att personerna egentligen talar ett annat språk. Ett återfall i »alla pratar engelska« hade emellertid den nyligen visade skandinavisk-holländska filmen Kursk (2018) av den svenske regissören Thomas Vinterberg. Frånsett några engelska och norska roller föreställde hela rollbesättningen ryssar – som talade engelska.

Rätt språk var 1981 inte legio, och tyska filmer nådde inte ofta in på den svenska marknaden, vare sig från öst eller väst. När då Wolfgang Petersen detta år kom med en film om tyska sjömän som för Tredje riket torpederade amerikanska och brittiska fartyg, så var det för tiden djärvt. Tyska och japanska soldater hade så gott som alltid framställts ur de allierades synvinkel och då gärna som svartmuskiga och lömska. Ungefär som indianer och banditer i vilda västernfilmerna.

Petersen bröt därmed ett tabu, när han gjorde »hjältar« av nazityska sjömän. Ett liknande tabu hade redan 1970 regissörerna Richard Fleischer och Kinji Fukasaku brutit med filmen Tora! Tora! Tora!, visad härom året i filmstudion. Då gällde det »gulingar« som för första gången beskrevs som människor och regisserades av en av sina egna på sitt eget språk. För oss européer kan tabut mot nazityska hjältar ha varit mer svårsmält, men även i USA var det det, när filmen fick sin premiär på en filmfestival i Los Angeles 1981. Den kallsinniga publiken fick inte liv förrän en textruta berättade, att av 40.000 tyska sjömän på ubåtar kom aldrig 30.000 hem igen. Då applåderade publiken…

Men rätt ska vara rätt: när filmen var slut fick den stående ovationer.

Och det fick den överallt. Tyska som filmspråk blev liksom accepterat, det talades om Das Boot. Men hjältar skrev jag inom citationstecken. Det gör man normalt inte, huvudpersonerna i en film kallas dess hjältar, dem man hejar på. Petersen var inte heller ute efter att man skulle se sjömännen som andra världskrigets hjältar, däremot som individuella hjältar i en film, som ville beskriva hur livet i liten plåtburk kan te sig i krig. Som sådan liknar den israeliska filmen Lebanon från 2009 mycket Petersens »Ubåten«, fast plåtburken den gången var en stridsvagn.

Wolfgang Petersen hade besvärligheter, som dagens filmare kan undvika. Vi är till exempel numera vana vid dataanimeringar av hög klass. »Kursk« använder sådana flitigt med så lyckat resultat, att en felfinnare som jag själv ett tag trodde, att den faktiskt var inspelad i Murmansk och Kolafjorden. Det var den inte, den var gjord i Rumänien…

År 1981 var sådant bara en dröm. Merparten av Petersens budget gick åt till att bygga två ubåtar, som den ursprungliga tillverkaren fick i uppdrag att göra efter sina ritningar från andra världskriget. Den ena ställdes på land för interiörinspelningar, den andra flöt och seglade på riktigt med en enkel motor. Men bara i lugnt vatten. En dag var det grov sjö, och ubåten gick mitt itu och sjönk till botten. Eftersom den behövdes, bärgades den och lappades.

En annan sak som hade gjorts lättare idag var rusningarna med kameran genom ubåten, när det hände något. Den skakfria kameran, steadycam, var ännu inte uppfunnen 1981, så fotografen Jost Vacano uppfann själv tillsammans med sin far en föregångare (och fick bära hjälm för att inte slå sig fördärvad).

När de faktiskt vid ett tillfälle seglade med filmubåten (i lugn sjö, märk väl, man sprutade låtsat svall med slang över bryggan) spolades oplanerat en av skådespelarna överbord under filmning, varpå en annan av skådespelarna spontant ropade »Man överbord!«. Skitbra, tyckte Petersen, skrev om manuset och behöll scenen. Skådespelaren fick skjutsas fram och tillbaka mellan sjukhuset och ubåten dag efter dag för inspelningarnas skull, och i det nya manuset var han – skadad.

Filmstudion visade en annan ubåtsfilm förra året, också med tyska hjältar. Den var en sannhistoria om ett misstag. Ubåten hade sänkt ett passagerarfartyg och tog efteråt ombord så många överlevande som fick rum och resten på släp i jollar. En åskådare sa efteråt, att hon hade tänkt gå hem den första kvarten, eftersom hon inte gillade krigsfilmer. Men, som hon sa, »Jag är så glad att jag inte gjorde det, för det var ju en film om humanitet«.

Humanitet är väl inte ordet för dagen angående denna veckas film, men krigsfilm och krigsfilm kan även här vara olika saker. Den, som kommer, får se. Redan klockan 18, ty detta blir en helaftonsföreställning före en arbetsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

LUCKY LUKE

Seriefiguren som drog

För att dra (revolver) snabbare än din egen skugga: Gå från Wild West mot Key West utan att passera Florida. Och dra, dra, dra!

 

Barn gillar serier, kanske pojkar än mer än flickor – det vet jag inte, men jag var pojke.

Det fanns inte så många i min barndom. Serier, alltså. Pojkar fanns. Det fanns då svenska serier som Kronblom, 91:an och Åsa-Nisse – och naturligtvis ännu fler i veckotidningar. Men det fanns också en ytterst annorlunda, som hette Mästerkatten, naturligtvis efter sagans Mästerkatten i stövlar. Dels för att omslagen var skurna efter konturerna på omslagsbilden (vilket förlag skulle kosta på sig en sådan sak idag?), dels för att en enda berättelse genom ett helt nummer kunde börja som illustrerad prosa och fortsätta som tecknad serie. Inte ett så dumt sätt att tillfredsställa olika nivåer på läskunnighet och tålamod på!

Kalle Anka & c:o var den självklara favoriten bland de utländska. Så kallade album kom i mitten av sextiotalet, först fyra Tintin, inbundna med tygrygg. De slog inte. Ett annat förlag tog över några år senare med mjukband.

Det fanns ju Stålmannen, Läderlappen och många andra serietidningar, för all del, men det svenska språket vårdades oväntat nog av Disneys svenska förläggare. Det berodde antagligen på, att den första översättaren var filosofie licenciat och noga med sådant. Den traditionen har de mig veterligt fullföljt. Därmed fick också figurerna svenska namn med anknytning till vårt klassamhälle och de namn som var vanliga på den tiden: arbetarkillen Kalle och överklassgubben Joakim (så hette inte arbetarbarn då), därtill med adelsmärket von.

I original var Joakim inte en Disneyprodukt utan påhittad av den anställde tecknaren Carl Barks, som gjorde en längre julserie, Jul i Ankeborg, efter Charles Dickens En julsaga, vars huvudperson var den gnidne krösusen Scrooge. Så hette Joakim också i Barks original (i Norge fick han heta Skrue).

Rättigheterna tecknades av olika företag, så att Hemmets veckotidning kunde kalla Musse Pigg Micke Mus och en del andra roligheter. I Danmark heter Kalle Anka Anders And, vilket kanske är en vinkning till H C Andersen. I Norge fick han fantasilöst behålla sitt amerikanska namn Donald Duck.

Det är väl tur för Sverige, att Kristdemokraterna inte fått utse någon stats- eller utrikesminister, för det första land en ny svensk regering gör statsbesök i är ju Finland. Tänk er, att minister Acko Ankarberg skulle presenteras inför riksdagen i vårt grannland, där Kalle Anka heter Aku Ankka!

Rättighetsdifferenser förekommer på fler håll. När jag gick i folkskolan fanns det en lektyrtidskrift, en veckotidning med noveller och reportage samt knep och knåp, som hette Lektyr. I den fanns en helsida med en tecknad serie, som hette Snabba Ville, mannen som drar snabbare än sin egen skugga.

Som album under annat förlag utkom denna fransktalande vilda västern-parodi under namnet Lucky Luke flera år senare. Vid det laget hade Lektyr blivit en så kallad herrtidning…

Ville/Luke blev så småningom tecknad film. Men nu visar filmstudion denna torsdag en seriös komedi med levande skådespelare om denne seriefigur, Lucky Luke (2009). Månne det kan vara något? I alla fall har de stora skrattfesterna på senare år varit franskspråkiga. Citatet i ingressen ovan är från en av många sentenser (på franska) i filmens sluttexter.

En idé i idet av Björn Forseth

SHOPLIFTERS

Snattande familjer

–I det här landet ställer de tjuvar och banditer på piedestal! utropade en skoltsamisk mormor från Sovjet, när hon i Finland fick se en staty av den finsk-svenske »bondeledaren« Pekka Vesainen, som 1589 hade bränt ned Petsamo kloster.

Banditer som hjältar eller att hjältar är banditer är stundom en fråga om synvinkel.

I Charles Dickens roman Oliver Twist är en central figur snattare. Snällt sagt. Snarare rövarkung, en stadens motsvarighet till Ronja rövardotters pappa. Denne rövarkung styr över ett band av snattare och ficktjuvar med förgreningar till tyngre brottslighet.

Dickens ville väl visa den samhälleliga verkligheten med fattiga och rika i det viktorianska London. – Som är densamma som förhållandet mellan fattiga och rika i många av vår tids stora metropoler, låt vara att idag knarkförsäljning brukar vara ligornas huvudsakliga födkrok. Rövarkungen i Dickens London heter Fagin, en sträng figur men också en faderlig en. Tjuvgänget är som en enda, stor familj.

Sådan minns jag själv Fagin, ty även jag var en av dessa tjuvpojkar, när jag var i elvaårsåldern. Inte i London, dock, utan på tiljan. Lionel Bart hade gjort musikal av Oliver Twist, Oliver! hette den kort och gott, där det talades och sjöngs på cockney. Det hade man i den svenska versionen bytt ut mot ekenslang, något slags stockholmska. Således undrar den främste av Fagins tjuvpojkar, Räven, varför lantisen Oliver vid deras första möte stirrar så på honom:

– Har du aldrig sett en snitsare förut?

– Nej, aldrig, svarar Oliver.

– Du var mig en riktig gröngöling!

Personligen blandade jag ihop det där och frågade vid provspelningen Oliver:

– Har du aldrig sett en gröngöling förut?

Men så blev det heller aldrig någon teaterbana för mig. Alltnog, känslan av att vara i en stor, varm familj hade vi småtjuvar, när vi låtsades sova men tjuvkikade på Fagin, Jarl Kulle, där han satt och räknade alla dyrbarheter vi hade fått ihop.

När detta begav sig, förstod jag inte den djupare innebörden av denna scen, där Fagin gräver i ett skrin fullt med smycken, håller upp dem mot ljuset och sjunger Reviewing the situation, vars svenska titel jag har glömt. Han framstår som en riktig Joakim von Anka-figur. Som vuxen ser jag det mer som den klassiska nidbilden av den gnidne juden. Att Fagin skulle vara jude framgick över huvud taget inte i den svenska teateruppsättningen, men Dickens Fagin är jude.

I Asien finns också stereotyper som hatobjekt av liknande slag. Minns fördrivningen av kinesiska handelsmän från Vietnam efter kriget (första gången vi hörde ordet båtflykting). De var Vietnams judar.

Vilka som fyller behovet att ha någon att skylla på i Japan, det vet jag inte. Koreanerna lär vara föraktade, ättlingarna till dem som »importerades«, när Japan koloniserade Korea. Men det låter snarare som att de skulle vara Japans zigenare. En fattigare folkgrupp som föraktas, likt romerna i Europa, finns ju också på andra håll – se bara hazarerna i Afghanistan. Det är pojkar bland dem som blir ensamkommande barn i Sverige.

Men Japan, alltså. En film därifrån nominerades senast för en Oscar som bästa utländska film, Shoplifters (2018). Snattare på svenska. I den får man se en modern version av Fagin och hans tjuvgäng, en varm familj. Det säger redan den japanska titeln: »Snattande familjen«, ungefär.

Visas av filmstudion denna torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth