UBÅTEN
Djup film
Man kan gräva ned sig för mindre, om man i Kiruna stannar hemma under påsken.
Kiruna är en dödstråkig plats under påsken. Under andra storhelger också. För Kirunabor utan stuga eller annat nöje att åka till är det nog inte så roligt då. För hemmavarande barn kanske till och med oroligt. Förvisso kan man åka skidor i spåren eller slalombacken. Men värst är det antagligen för turisterna.
De turister, som just under storhelgen är i sta’n, måtte bli väldigt förvånade. Tomt på gatorna, inga nöjen igång, knappt någon öppen krog. Att utsikten från nuvarande centrum är vacker är klen tröst, när man vill göra något. Om dagen kan man åka på gruvtur eller hyra skidor eller snöskor på Ripan och gå ut. Det är ju det de kommer att berätta om hemma efteråt.
Men kvällarna? Jo, det finns en öppen pub, som serverar mat också. Ändå kanske man skulle vilja gå på något nöje, särskilt om vädret är dåligt (det är inte alla påskar vi har haft det som denna). Barn och unga hemma under helgen lär också efterfråga nöjen, ifall vädret är dåligt.
Det skulle behövas en evenemangsorganisation för helger, då det mesta är stängt. Löst sammansatta sällskap för särskilda ändamål har funnits förut. Vi hade ett »försköningsråd« i några år, initierat av Sören Häggroth, om jag minns rätt.
Ett sådant sällskap kunde man ha för att försköna tråkiga helger. Sällskapet kunde få heta Dötrist och inrikta sig på en barntillåten film tidigt varje kväll och efter den en vuxenfilm och bygga på eldsjälar som ersattes på något trevligt sätt i stället för anställningsavtal. Filmer skulle noga utväljas för ålderns skull respektive för att vara tillgängliga på språk som de flesta turister skulle förstå.
För att respektera traditioner, kunde filmer med judiskt-kristna motiv visas på skärtorsdagen. Sådana finns ju för den som vet var man hittar dem och bryr sig. – Kom ihåg, var ni hörde den idén första gången!
För att återgå till vad man kan syssla med som invånare här, så kan man alltid söka statistjobb. Det spelas ju in film i parti och minut i vår stad! Undertecknad har exempelvis denna vårvinter i Björkliden staterat i en ny säsong av Andra åket och därvid fått sina axlar knådade av en skådespelare, under cateringlunchen fått en varm blick av en ljuv skådespelerska och därefter fått en ringa summa. Det är deltagandet, som är det roliga. I en ny Rebecka Martinsson-film fick jag gå över en gata flera gånger, vilket väl inte var en av mina mest spännande upplevelser – men även det gav inblickar i filmarbetet. Mest gav väl ändå det, att ett tredje filmbolag ringde och omedelbart ville ha mig till Gällivare för en liten talroll i Björnstad, en roll som »du är som klippt och skuren för«.
Nå, ringer de en och en halv dag innan, så måste det väl vara för att de råkat ut för manfall och bråttom att smörja någon. Eller också var det för mitt namns skull jag var så klippt och skuren.
Det är i filmningsarbete precis som i lumpen mycken väntan. Då kan man ha turen att råka i trevliga samtal med andra statister eller med skådespelare eller med annan personal. En filminspelning är likt en manöver en sammanflätad organisation med mängder av nyckelspelare i fråga om smink, statistöversikt, guvernanter, ljusbyggare och myggstickare (någon som fäster en liten mikrofon på den som ska säga något) och alla som håller reda på vilka som ska vara var och när. Och precis som i lumpen, när man ligger i skydd inför en stormning, får man avbryta alla samtal, när kommandot »Tystnad! Tagning!« hörs.
En kombination av dessa två världar infann sig i Gällivare, då jag hamnade i samma bil som en finlandssvensk skådespelare i serien vi spelade in. Jag undrade, om han gjort lumpen vid Nylands brigad. Jajamän, det hade han!
Hur kunde jag gissa det så bra? Jo, i Finland finns ett militärt förband, där utbildningen sker på svenska, och det är just Nylands brigad. Där utbildar de kustjägare, och Nylands brigad och den svenska Amfibiekåren samarbetar. Så där satt två kustjägare i bilen och råkades på grund av Björnstad.
Varför namnger jag inte dessa spännande personer? – För att det är ännu en med militären gemensam sak, det är hysch-hysch! Som statist får man skriva på ett kontrakt om att inte avslöja något, som publiken ska få veta först när det är så dags.
Mer militärt. Denna vecka efter påsk visar filmstudion aprilseriens sista film, som är så långt ifrån Ingmar Bergman man kan komma, Ubåten från 1981. Detta inte sagt för att klandra Bergman, men som tidigare nämnts i denna spalt, så förväntas man som filmaktivist – så kallad cineast – ofta vara stor anhängare av denne vår svenske regissör. Ubåtsfilmer förknippas inte med regissörer av hans kaliber eller djup. Ändå måste här sägas, att denne dämonkapten faktiskt spelade in en ubåtsfilm en gång – visste den ärade läsaren det? Filmen i fråga gjorde han 1968, och den hette Skammen. I den vänslades Max von Sydow och Liv Ullman skamlöst i ett växthus utan att bry sig särdeles om att världen utanför verkade gå under. Landet var ockuperat av främmande makt, nämligen, vilket 1968 var högeligen aktuellt i och med USAs krig i Vietnam. För Bergman kan den ockuperande makten möjligen ha åsyftat någon annan, dock. Han fick för bristande internationell solidaritet utstå en del kritik, vilket han säkert fnös som själva fan åt.
Ubåten, då? – Jo, med mycken möda och stort besvär fick han till slut den motvilliga Marinstaben att låna ut en ubåt, som då filmades i en scen.
Som Bergman sedan klippte bort ur den färdiga filmen.
Ur filmen denna torsdag är ubåten definitivt inte bortklippt. Originaltiteln är Das Boot, vilket uttalas »dass båt« och betyder båten och inte stöveln, som felaktigt uttal kan förleda en att tro. Den tyska titeln har ovanligt nog blivit den, som blivit berömd världen över. Nyligen har en ny teveserie spelats in med samma titel, och den går nu på SVT.
Denna nya teveserie föranledde Kiruna filmstudio att plocka upp den gamla originalfilmen (i en förlängd version, så kallad regissörens egen klippning) för att ge en bakgrund till teveserien, som ska vara en uppföljare. Denna uppföljare är välgjord men känns för undertecknad mer som en traditionell äventyrsserie med tydliga inslag syftande till försäljning på en bredare marknad. Som att några rollfigurer enbart talar engelska, fastän man förutom ombord på ubåten mest uppehåller sig i Frankrike. Det kan väl hända, i och för sig. Brittiska och nordamerikanska nedskjutna flygare gömde sig ju och skulle smugglas över till England. Men på den tiden var inte färdigheterna i varandras språk så stora som idag, så det verkar aningen konstruerat, att så många tyska sjömän och franska motståndsmän förstår engelska så bra som de i denna serie gör.
Alltnog, det är en lisa för själen att filmer av idag oftast använder rollfigurernas rätta språk i stället för det gamla hollywoodska brytandet på engelska för att få en amerikansk publik att tro, att personerna egentligen talar ett annat språk. Ett återfall i »alla pratar engelska« hade emellertid den nyligen visade skandinavisk-holländska filmen Kursk (2018) av den svenske regissören Thomas Vinterberg. Frånsett några engelska och norska roller föreställde hela rollbesättningen ryssar – som talade engelska.
Rätt språk var 1981 inte legio, och tyska filmer nådde inte ofta in på den svenska marknaden, vare sig från öst eller väst. När då Wolfgang Petersen detta år kom med en film om tyska sjömän som för Tredje riket torpederade amerikanska och brittiska fartyg, så var det för tiden djärvt. Tyska och japanska soldater hade så gott som alltid framställts ur de allierades synvinkel och då gärna som svartmuskiga och lömska. Ungefär som indianer och banditer i vilda västernfilmerna.
Petersen bröt därmed ett tabu, när han gjorde »hjältar« av nazityska sjömän. Ett liknande tabu hade redan 1970 regissörerna Richard Fleischer och Kinji Fukasaku brutit med filmen Tora! Tora! Tora!, visad härom året i filmstudion. Då gällde det »gulingar« som för första gången beskrevs som människor och regisserades av en av sina egna på sitt eget språk. För oss européer kan tabut mot nazityska hjältar ha varit mer svårsmält, men även i USA var det det, när filmen fick sin premiär på en filmfestival i Los Angeles 1981. Den kallsinniga publiken fick inte liv förrän en textruta berättade, att av 40.000 tyska sjömän på ubåtar kom aldrig 30.000 hem igen. Då applåderade publiken…
Men rätt ska vara rätt: när filmen var slut fick den stående ovationer.
Och det fick den överallt. Tyska som filmspråk blev liksom accepterat, det talades om Das Boot. Men hjältar skrev jag inom citationstecken. Det gör man normalt inte, huvudpersonerna i en film kallas dess hjältar, dem man hejar på. Petersen var inte heller ute efter att man skulle se sjömännen som andra världskrigets hjältar, däremot som individuella hjältar i en film, som ville beskriva hur livet i liten plåtburk kan te sig i krig. Som sådan liknar den israeliska filmen Lebanon från 2009 mycket Petersens »Ubåten«, fast plåtburken den gången var en stridsvagn.
Wolfgang Petersen hade besvärligheter, som dagens filmare kan undvika. Vi är till exempel numera vana vid dataanimeringar av hög klass. »Kursk« använder sådana flitigt med så lyckat resultat, att en felfinnare som jag själv ett tag trodde, att den faktiskt var inspelad i Murmansk och Kolafjorden. Det var den inte, den var gjord i Rumänien…
År 1981 var sådant bara en dröm. Merparten av Petersens budget gick åt till att bygga två ubåtar, som den ursprungliga tillverkaren fick i uppdrag att göra efter sina ritningar från andra världskriget. Den ena ställdes på land för interiörinspelningar, den andra flöt och seglade på riktigt med en enkel motor. Men bara i lugnt vatten. En dag var det grov sjö, och ubåten gick mitt itu och sjönk till botten. Eftersom den behövdes, bärgades den och lappades.
En annan sak som hade gjorts lättare idag var rusningarna med kameran genom ubåten, när det hände något. Den skakfria kameran, steadycam, var ännu inte uppfunnen 1981, så fotografen Jost Vacano uppfann själv tillsammans med sin far en föregångare (och fick bära hjälm för att inte slå sig fördärvad).
När de faktiskt vid ett tillfälle seglade med filmubåten (i lugn sjö, märk väl, man sprutade låtsat svall med slang över bryggan) spolades oplanerat en av skådespelarna överbord under filmning, varpå en annan av skådespelarna spontant ropade »Man överbord!«. Skitbra, tyckte Petersen, skrev om manuset och behöll scenen. Skådespelaren fick skjutsas fram och tillbaka mellan sjukhuset och ubåten dag efter dag för inspelningarnas skull, och i det nya manuset var han – skadad.
Filmstudion visade en annan ubåtsfilm förra året, också med tyska hjältar. Den var en sannhistoria om ett misstag. Ubåten hade sänkt ett passagerarfartyg och tog efteråt ombord så många överlevande som fick rum och resten på släp i jollar. En åskådare sa efteråt, att hon hade tänkt gå hem den första kvarten, eftersom hon inte gillade krigsfilmer. Men, som hon sa, »Jag är så glad att jag inte gjorde det, för det var ju en film om humanitet«.
Humanitet är väl inte ordet för dagen angående denna veckas film, men krigsfilm och krigsfilm kan även här vara olika saker. Den, som kommer, får se. Redan klockan 18, ty detta blir en helaftonsföreställning före en arbetsdag.
En idé i idet av Björn Forseth