THEIR FINEST HOUR

Spik i foten under blitzen

Om så imperiet består i tusen år var detta deras skönaste tid.

Den gamle imperialisten Winston Churchill var en baddare på att formulera sig, så att hans ord kom att leva kvar som sentenser. I skolan påstod en av mina lärare, att Churchill efter en förfrågan, om han kunde komma och hålla ett tal inför en viss sammanslutning, hade kontrat med »Hur långt?«. Ty »om det får vara en timme eller två kan jag komma nu med detsamma, men om det ska vara ett femminuterstal, behöver jag en månad på mig att förbereda mig«.

När de tre stora på den allierade sidan i andra världskriget, Roosevelt, Stalin och Churchill, samtalade i Jalta 1945 kunde Churchill formulera sig i bilder när de språkade om vad de skulle göra med Tyskland, när de besegrat det. Han hemsöktes av tanken på ett svältande Tyskland, som de allierade antingen måste traktera med »Rätt åt dem« eller hjälpa dem – men vem skulle betala? Han sa:

Vill man att hästen ska dra en kärra måste man åtminstone ge den foder.

Marskalk Stalin (som det står i protokollen) kommenterade det med:

Jo, jo, men man måste se till att hästen inte vänder om och sparkar en.

I början av kriget höll Churchill på Björndagen 1940 ett anförande i underhuset om krigsläget för att understryka hur apokalyptiskt viktigt det var att just Storbritannien inte besegrades av Hitler. I det lååånga anförandet uttryckte han detta sammanfattat i en mening:

Låt oss därför klamra oss fast vid vår plikt och uppträda på ett sådant sätt, att om det brittiska samväldet och imperiet så består i tusen år kommer folk fortfarande säga: »Detta var deras skönaste tid«.

I original, på hans eget tungomål, var slutorden: This was their finest hour. De har blivit ett citat så känt, att det kan kortas till »their finest« och ändå få folk att tänka på det Churchill avsåg att de skulle tänka på.

Detta visste förstås de britter, som 2016 lanserade den brittisk-svenska komedin med just namnet Their finest. Mer behövdes inte (men i Sverige förlängdes titeln till Their finest hour, kanske litade man inte på svenskarnas historiekunskaper).

Med brittisk humor får man skratta åt vad som helst. Det kan i och för sig sägas om andra folk också. Till exempel brukar judisk humor vara rå så det förslår i ämnen som alla andra måste närma sig i filttofflor. Svarta pantrarna i USA talade om sitt eget folk med skällsord, som uttalade av vem som helst som inte var svart skulle ha uppfattats just som ­ skällsord.

Nå, britterna kan göra komedi om tysk bombning av London. Det har de i den här filmen gjort, och en dansk medlöperska (som komediant, alltså), Lone Scherfig, har regisserat historien om propagandadepartementet som ska få upp de brittiska hakorna genom att göra en optimistisk film om räddningen av de flyende brittiska trupperna i Dunkerque. En fåfäng matinéhjälte ska spela huvudrollen (i filmen i filmen) – kanske en riktig metoo-typ, för att tala modernt språk.

En varm avslutning inför jul på filmstudion på torsdag den 21 december – kanske med Hans Alfredssonsk humor: »Spik i foten? Spik i foten! Londonborna, du, londonborna när tyskarna bombade dem i blitzen – de skulle ha varit djävligt glada för att ha en spik i foten!«

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Sista rapporten om vad som hände för hundra år sedan

På Österbottningens första sida sticker en stor dikt ut mitt ibland alla artiklar, som för övrigt i denna tidning trycks med gotisk skrift. Dikten heter Jul och är tryckt i modern, latinsk stil. Det är faktiskt också en annan, lite mer undangömd, dikt av »Gånge Rolf« på samma sida: Till Sverge. Den är lika aktuell som Jul men handlar om något helt annat. Finland sträcker mot dig sin hand, står det i första strofen. Det handlar om den belägenhet Finland i december 1917 befinner sig i.

Mynt mäkta föga; ej vackra ord, –

Holmgång här hövs och ej dikter!

Sänd dina män, så fly våld och mord,

lagbunden, fri står då åter den jord,

du engång gav rätt och plikter.

Sverge—för handling är stunden gjord!

Finland sträcker alltså enligt Gånge Rolf inte sin hand efter pengar utan trupper!

Det är inte första gången tanken tänks. Den 10 november hade Hufvudstadsbladet en lång artikel med rubriken

Svenskt besättande av Finland.

Ett förslag från vänsterhåll.

I (enligt artikeln från »vår korrespondent«) har i Sverige ett förslag framförts i en broschyr, Vänsterns väg, om

att Sverge måtte taga hela Finland i besittning, tills kriget är slut och frågan om Finlands ställning i framtiden kan definitivt lösas.

Uppgiften skulle vara

att rädda Finland såväl från hungersnödens som från den statliga anarkins fasor.

Det handlar förstås om den ryska revolutionen och hungersituationen i Finland. Och anarki och hungersnöd är det, om man får tro notiser i den finländska tidningarna. Men Finland har ju just förklarat sig självständigt utan att mycket hänt. Wiborgs Nyheter noterar samma dag, att den ryskspråkiga upplagan av Finlands författningssamling ska dras in, och redan tidigare har ju ryska frimärken blivit ogiltiga. Alltid något. Men något mer drastiskt behöver göras för att Finland verkligen ska bli ett eget land.

Under kriget pågår kriget. Återigen Wiborgs Nyheter (observera, att Smolna nedan är folkkommissariernas råds – bolsjevikregeringens – högkvarter):

Hafva fredsunderhandlingarna strandat?

Intet nytt från Brest Litovsk.

Till den 20 ds. hade till Smolna icke ingått några meddelanden om underhandlingarna i Brest-Litovsk. Telegrafförbindelsen mellan staden ooh högkvarteret är t. v. afbruten till följd af att ledningen skadats.

Centralmakterna finna Rysslands fredsprinclper omöjliga att godkänna.

Dagens Nyheter skriver:

Trotskij har undertecknat en order, som befriar österrikiska och tyska krigsfångar i Borovitsjdistriktet i guvernementet Novgorod från tvångsarbete och likställer dem med fria arbetare i avseende på löner, läkarunderstöd och andra fördelar fr. o. m. den 14 d:s.

Dagens Nyheter 1917-12-21

Han föreslår, att de österrikiska, tyska, bulgariska och turkiska delegerade gör sammalunda. Fan tro’t.

Wiborgs Nyheter meddelar sorglustigt nog samtidigt i en notis, att bolsjevikernas stora banérförare, författaren Maksim Gorkij ska fängslas för smädelse af rådsregeringen…

Och allt detta har tryckts i pressen på dagen 100 år innan filmstudion visar sin sista film för året, »Their finest«.

Den 4 januari är årets första torsdag, men filmstudion kommer likväl att vila den dagen. Med tanke på de här rapporterna från finsk press är det synd, ty just den 4 januari 1917 erkänner Ryssland och Sverige officiellt Finland som självständig stat. Å andra sidan lär förstås den finska pressen inte kunna berätta om det förrän dagen efter…

Dock hände det på nyårsafton 1917/1918 mycket spännande saker, varom undertecknad inte kommer att berätta här. Nästa år slutar den här mediebevakningen hundra år bakåt.

Däremot kommer den som är hågad att få veta vad det var, som var så spännande den där nyårsaftonen, ifall folkhögskolan som aviserat anordnar att jag håller mitt anförande på Finlands sistlidna hundraårsdag en gång till i vinter.

Den som lever får se.

DS

THE SALESMAN

En handels-resandes nöd

Iransk film lättar på slöjan.

När jag gick i gymnasiet hade jag en geografi- och biologilärare, som öppnade våra ögon för omvärlden. Han berättade, att om man i något arabland kom in i en gränd i någon småstad och där råkade möta en okänd kvinna, kunde hon förskräckt ta tag i särken och dra upp den över ansiktet för att dölja det, därmed blottande de kroppsdelar »som vi i Europa döljer allra mest«.

Något åt det hållet lekte en tjeckoslovakisk teveserie för barn och unga med på 1970-talet (om jag såg den på svensk eller finsk teve vill jag låta vara osagt). Huvudpersonerna var från framtiden och sökte information från vår tid, information som de visste fanns i ett dokument, som en på vår tid levande vetenskapsman hade undanlagt och glömt. I framtiden hade de beräkningar han gjort varit värdefulla, när de råkade ut för en naturkatastrof. Därför var patrullen från framtiden i huset för att leta.

Framtidsmänniskorna var helt ovana vid trappor och fick en del besvär med tvåvåningsvillan. De ville också klä sig samtida för att inte sticka ut, eftersom deras vistelse drog ut på tiden. En kvinna i patrullen fann en hel garderob, som hon prövade sig igenom och var därigenom en längre stund helt naken. Och skallig, hon hade tagit av sig sin peruk under klädprovandet (peruker bar de alla, visade det sig). Plötsligt kom en av de manliga i patrullen in i rummet utan att knacka (dörrar med handtag var också besvärliga för dem). Kvinnan blev då så förskräckt, att hon tog ett plagg hon just skulle till att dra på sig och la det över skallen. Mannen bad om ursäkt men fortsatte att prata med henne utan att se åt sidan. Det var att man var skallig som var det pinsamma för framtidens människor.

Under en vistelse i Afghanistan hörde jag historien om att kvinnornas utmärkta stormskydd, burkan, uppstått hundra år tidigare, då någon rik knös med flera fruar ogillat att andra män såg åt hans fruar. Han sa då till dem att skyla sig helt och hållet. Som skydd mot snöstorm var burkan alltså inte tänkt.

I mullornas Iran är huvuddukar påbjudna, med risk för spöstraff om man bryter mot budet (dock inte för män, de behöver inte dölja hår och ansikte alls).

Trots att kvinnor måste gå omkring som lilla spöket Laban i dagens persiska rike, är de både bara och barhuvade när så krävs i iranska filmer. Hur realistiskt skulle det annars vara, om de spelat äkta par och i rollfigurernas egna lägenheter inte fått gå oblygt omkring som de skulle ha gjort i verkligheten?

Det är lustigt med diktaturer, att deras kulturutbud kan vara lysande men sedan censureras för de egna medborgarna – och samtidigt kan de exportera förbjudna kulturyttringar och vinna priser utomlands. Vi som var med kan minnas, att på Sovjetunionens tid kunde filmer därifrån slå i väst, medan de inte fick visas i hemlandet.

Så är det ibland med Iran. Asghar Farhadi heter en iransk regissör med sin kinomatografiska utbildning genomgången i hemlandet, en man som gjort flera internationellt uppmärksammade produktioner. Vi här kanske mest har hört talas om hans Nader och Simin – En separation från 2011, för vilken han skördade priser, toppade med en Oscar för Årets bästa film på främmande språk. Om inte annat visar det, att Hollywoods juryer inte låter rikspolitik styra sig.

Den filmen, om paret som hade besvär med att skilja sig, blev den första iranska film att få en Oscar men också den första av Farhadis långa produktion att nå en svensk publik. (Visades på Arctic light filmfestival i Kiruna när den var ny.)

Därefter har det flutit på: Farhadis Det förflutna från 2013, vilken börjar efter en separation, då huvudpersonen åker från Teheran till Paris för att skriva under skilsmässopapperen med sin förra fru, och det därvid händer en massa annat, som gör filmen nästan rafflande. Gick också på Arctic light.

Och 2016 kom Farhadi med The salesman. Jo – ni gissade rätt: så fort någon blivit känd i Sverige börjar filmbolagen att lansera deras produktioner med engelsk titel. I original heter filmen Forushande… En salesman är inte en saluman på svenska utan en försäljare eller handelsman. Arthur Millers skådespel En handelsresandes död heter på engelska Death of a salesman, så Handelsmannen kan vi väl kalla den iranska filmen.

Kan det vara intressant? Klart det kan, precis som Millers pjäs. Handelsmannen börjar med en jordbävning, vilket naturfenomen det höglänta Persien har rikliga erfarenheter av. (Om det nu var en jordbävning, jag har bara sett början.) Huvudpersonerna tvingas att tillfälligt flytta in i en lägenhet i centrala Teheran. – Låter det intressant? Nej, men det kommer, det kommer. Dramer utvecklar sig inför ens ögon till något oväntat eller spännande.

Och så får man se hur det ser ut i vardagen där i det där landet, där det finns moralpoliser och piskstraff.

Nu på torsdag på Folkets hus: The salesman. Nyblivna medlemmar i filmstudion sedan finska veckans Ljus i natten ska veta, att kortet de då betalade för för en hundralapp även gäller för denna iranska film och nästa veckas engelska.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Hur det gick för Finland för hundra år sedan

Förra veckans film visades dagen efter Finlands hundraårsdag. Men var Finland fritt den 7 december 1917? En vecka efter, hundra år innan den iranska filmen ska visas på Folkets hus, skriver Hufuvdstadsbladet om hur Frankrike ställer sig. Notera hur de ser på Åland, och kom då ihåg, att Frankrike ännu är i krig med Tyskland:

Finlands själfständighet och utlandet.

_________

P r e s s u t t a l a n d e n.

Enär Finland vändt sig till de allierade med framställning om erkännande af landets själfständighet, skrifver, omtalas i ryska blad, L e T e m p s i Paris, att de allierade komma att behandla denna fråga först sedan Ryssland erhållit en regering, som är ett uttryck för hela befolkningen.

Nasch Vjeks Pariskorrespondent Dimitriev telegraferar från Paris den 10 dennes:

Franska diplomater ha i samtal med mig anmärkt att reglerandel af de omedelbara relationerna med Finland och Ukrajna ingalunda betyder att den ryska centralmaktens rättigheter skulle förnekas. Endast på grund af af att denna makt temporärt upphört att existera ser sig Frankrike tvunget att trygga sina relationer med autonoma områden. Dessa nya relationer skola ha en rent tillfällig karaktär tills en af folket erkänd laglig makt återställts. Sedermera skall den franska diplomatins tillvägagående vara beroende af hvilka rättigheter den ryska centralmakten beviljar hvarje autonomt område. Ytterligare framhåller korrespondenten, att ett uttalande i Le Temps om önskvärdheten af Ålandsöarnas afträdelse till Sverge icke har officiös karraklär. Bladet har utgått från den förutsättningen, att enär Finlands rätt till Ålands-arkipelagen är omtvistad öarna hellre må afstås åt Sverge än åt Tyskland. Skulle Ryssland emellertid vara i stånd att själft behålla öarna, kommer Frankrike icke att bestrida Rysslands rättigheter i detta hänseende.

För övrigt berättar tidningen detaljerat om förhandlingarna mellan Ryssland och Tyskland i den vitryska staden Brest-Litovsk (idag Brest) och citerar en officiell kommuniké:

Nu har den timme slagit, då folken själfva skola underteckna ett fördrag, som baserar sig på samarbete och ömsesidig högaktning. För socialistpartierna har nu det ögonblick kommit, då i lefvande lifvet det sedan 70 år tillbaka kraftigt skallade ropet: „Proletärer i alla länder, förenen Eder” skall realiseras.

Hufvudstadsbladet 1917-12-14

Så enkelt är det emellertid inte. Man är oense om Östersjökriget, om en demarkationslinje Spithamn—Odensholm—Russarö, om att vapenhvilan på den baltiska krigsteatern skulle sträcka sig till meridianen för 15 grader ostlig längd från Greenwich, eller om demarkationslinjen skall dras från Saallismünde (på lifländska kusten) öfver Zerel och Gotlands södra udde inåt svenskt territorialvatten. Och inte är det lätt att avsluta ett krig, när hemlandet är i uppror.

DS

LJUS I NATTEN

Bockarna på kullen

När nu Finland fyller 100 år hyllar vi landets stenbockar.

När jag bodde i Norge hörde jag människor, som tyckte finnar var egenartade. Med det menade de inte, att finnar tillhörde en egen art. Det gör de ju inte. Norrmän och finnar är bestämt homo sapiens allihop. Vi med. Det bevisas därigenom att vi, när vi parar oss med varandra, får avkomma som kan göra detsamma i nästa släktled.

De menade snarare med norsk tolkning av -artade, att finnar var lite konstiga. Kulturellt sett. Dessa norrmän såg finsk teater och film som fåordigt dystert mörker. Men de hade aldrig hört talas om mumintrollet. Tänk, vad mycket de hade missat: Väinö Linna, Arto Paasilinna och Leningrad cowboys!

Nu har mumin tagit sig in i Norge också. I alla fall på samiska. Men är finländsk film mörk och dyster? Och fåordig?

På en kulle i den lilla sydfinska staden Orimattila bodde i mitten av förra århundradet en familj stenbockar. (Redan i slutet av sjuttonhundratalet hette ortens bock i örtagården Stenius; Jakob Stenius den yngre.) Bocken Jorma och geten Leena födde 1955 – 1957 tvenne killingar, Mika och Aki. Bägge kom som vuxna att bli framstående finländska ljus i filmens värld.

Eftersom Finland ligger i Europa, bör vi tala om alpstensbockar, ty sådana hör hemma i vår världsdel. Som nybakade översättare/undertextare av Ođđasat på teve fick jag och min kollega 2005 ett telegram från Finland att översätta om den stora spridningen av ett djur, vars samiska namn förbryllade oss. Vid närmare undersökning kom vi fram till, att det betydde alpstensbock. När utsändningen var nära hejdade vi oss ändå, för det föreföll oss något underligt, att det som telegrammet påstod skulle finnas två tusen alpstensbockar i Finland. Det hade vi aldrig hört talas om förut. I vilka finska alper skulle de hålla till? Efter något telefonsamtal ändrade vi i sista sekunden undertexten till rådjur.

Det visade sig bli rätt. Telegrammet var från finska Sápmi och hade förmodligen utgått från det finska ordet kauris, som förvisso betyder stenbock men kan användas för rådjur. Bock som bock.

Familjen stenbockar på kullen (eller rådjur) – familjen Stenbockskulle (eller Råkulle då) – hette på finska Kaurismäki, vilket alltså är samma sak. Att killingarna Aki Kaurismäki och Mika Kaurismäki blev internationellt erkända förvånar inte, för om man översätter kauris till det inom zoologin internationella latinet, blir det capra. Och Frank Capra (1897 – 1991) var en filmregissör i Hollywood, hans namne Francis är skådespelare. Av Metoo-kampanjen har vi nu också lärt oss, att filmvärlden är full av bockar.

Alltnog. Broder Mika har gjort flera filmer, som de flesta här i Sverige inte hört talas om (möjligen då en: Helsinki–Napoli – All night long från 1987). Kiruna filmstudio visade härom året en annan, The last border (1993), en riktig rövarhistoria om mordiska mc-gäng härjande på nordkalotten i en framtida militärdiktatur. Kaurismäkihumor. Hans senaste film borde vi känna till allihop, för den handlar om drottning Kristina: The girl king (2015). Inspelad på engelska – kanske kalkonvarningen sänkte filmen här?

Broder Aki har nått större framgång och erkännande. Han spelar på just den fördom om finskhet, som norrmännen ovan hade. Hans filmer är fåordiga och skenbart dystra. I själva verket är de så ljusa och mörka som verkligheten är. Längst har han väl gått i Flickan från tändsticksfabriken (1990), i vilken den första talade repliken kommer tolv minuter in i filmen:

– Philip Morris!

Expediten svarar inte, vänder sig bara om, tar ned och överräcker ett paket, får betalning av kunden, som går utan att säga tack.

I den filmen blir hon kär, bedras, mördar den otrogne, tas av polis och döms. Utan att någon sagt något mer än enstaka ord. På en timme och tio minuter är filmen klar.

Den finska titeln (ordagrant samma som den svenska) är för övrigt en ljudningslek, pröva att uttala den: Tulitikkutehtaan tyttö. Kaurismäkihumor.

Den försmådda spelas av Kati Outinen, som oftast spelar den kvinnliga huvudrollen i Akis filmer. Den manliga brukade spelas av Matti Pellonpää, tills han gick bort. I filmen därefter sitter hans porträtt på en barvägg.

Mellan Katis och Mattis rollfigurer spelas i en film en av filmhistoriens mest romantiska scener upp, när de nybekanta efter att ha ätit varm korv tillsammans stannar i hans bil vid återkomsten till hans hus:

Lång tystnad, figurerna skådar rakt fram utan att röra en fena. Bägge talar rakt fram utan sinnesrörelser.

Matti: – Följer du med upp?

Kati: – Det beror på dina avsikter.

Matti: – Livslång trohet.

Kati: – Okej då.

Dagen efter Finlands hundraårsdag, nu på torsdag, visar filmstudion på Folkets hus Akis senaste, Ljus i natten (2017): Syrisk flykting hittas bakom nyrik handelsresandes nyligen inköpta restaurang och får för en tid varm kontakt med dess kock, servitris och byracka. Jörn Donner spelar pokerspelare.

Den som vill höra anekdoter från 1917, när Finland höll på att bli och blev fritt, kan på själva hundraårsdagen, onsdagen den 6 december, klockan 19.15 på folkhögskolan höra undertecknad tala om det.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Detta hände hundra år tidigare

 

WIEN, 6 dec. (Sv. T.) Officiellt meddelas: Befullmäktigade representanter för Tysklands, Österrike-Ungerns, Turkiets och Bulgariens högsta arméledningar ha den 5 december med befullmäktigade representanter för den ryska högsta arméledningen skriftligen afslutat en vapenhvila på tio dagar för samtliga gemensamma fronter. Vapenhvilans början har bestämts till den 7 december kl. 12 middagen. Tiodagarsfristen skall användas till slutförande af underhandlingarna om vapenstillestånd. I och för afläggande af muntlig rapport om det hittills uppnådda resultatet ha en del af medlemmarna af de olika delegationerna rest hem för några dagar. Kommittésammanträdena fortfara.

Svenska Dagbladet 1917-12-07

Finlands förklarande för republik

Tvänne framställningar i landtdagen i går.

(Per telefon från F. N. B.)

Vid landtdagens plenum i går kl. 12 föredrogs följande skrifvelse af herrar Estlander, Alkio, Ahmavaara, Pullinen och Haataja:

,,Vi anhålla att det måtte beredas tillfälle att vid dagens plenum få framställa att af landtdagen beslutas:

Med anledning däraf att regeringen till landtdagen aflåtit en proposition med förslag till ny regeringsform, hvilken är byggd på den grund att Finland är en oberoende republik, besluter landtdagen såsom innehafvare af högsta statsmakten att för sin del godkänna denna princip och godkänner jämväl att regeringen, för att Finlands själfstyrelse måtte bli erkänd, vidtager de åtgärder regeringen föreslagit såsom varande nödvändiga för detta ändamål.”

– – –

Vid verkställd omröstning mellan dessa förslag godkändes den af de fem ofvannämnda landtdagsmännen gjorda framställningen med 100 röster mot 88.

Björneborgs Tidning 1917-12-07

Det är alltså Finlands självständighetsförklaring som här godkänts. Den är dokumenterad den 4 december, men eftersom antagandet var den 6, kommer denna dag att bli Republiken Finlands nationaldag.

Men antages självständighetsförklaringen av Ryssland…? (Den som vill veta mer om detta kan lämpligen åhöra föredraget Anekdoter ur Finlands historia 1917 – 1918 denna dag 2017 å folkhögskolan i Kiruna.)

Ett annat omvälvande beslut för nittonhundratalets kommande historia kan idag utläsas ur denna notis från 1917:

En rysk proklamation till österns muhammedaner,

P e r s i e n   s k a l l   u t r y m m a s.   –   I n d i e r n a   u p p-m a n a s   a v k a s t a   d e t   e u r o p e i s k a   o k e t.

Pravda publicerar en proklamation av Lenin och Dschugasvili (Sthal) till Rysslands och Österns samtliga muhammedaner, vari meddelas, att muhammedanerna hädanefter fritt och obehindrat kunna ordna sitt nationella liv. Omedelbart efter krigets slut dragas de ryska trupperna bort från Persien och perserna garanteras fri självbestämningsrätt. Ryssland önskar icke erhålla Konstantinopel, som kommer att förbliva i muhammedanernas händer. Armenierna garanteras rätt att efter kriget fritt bestämma över sitt politiska öde. Indierna och övriga asiatiska nationer uppmanas att ofördröjligen avkasta det europeiska oket.

Åbo Underrättelser 1917-12-07

NOT: Ovan nämnda Dschugasvili (Sthal) = Dzjugasjvili (Stalin).

DS