THE FLORIDA PROJECT
Välbärgade skolskjutsar och fattig bussning
Svenska barn rör sig för lite, säger man på radion. Det är väl klart, när föräldrarna skjutsar dem till skolan.
Vad är det för dumheter, att svenska barn helt i onödan skjutsas kors och tvärs? Då jag för femton år sedan jobbade i Gällivare, gick jag om morgnarna till mitt arbete förbi en skola, utanför vilken det rådde livsfarligt kaos på grund av en mängd bilar, ur vilka barn klev för att gå till sina klassrum. »Det måste vara något slags friskola«, tänkte jag, »Varför skulle annars alla ungar skjutsas hit?«. Men där hade jag fel. Så småningom fick jag veta, att det helt enkelt var områdets lokala skola.
Varifrån då denna missriktade omsorg? – Barn har i generation efter generation promenerat eller cyklat till skolan, och därav fått motion, lärt sig att se sig för och blivit självständiga. Av att ständigt skjutsas blir de tjocka och riskerar dessutom att bli överkörda av andra föräldrar. De vuxna måste ha sett för många amerikanska filmer och missat poängen. Amerikanarna skjutsar barnen till skolan för att de inte ska bli kidnappade och hamna som efterlysta på mjölkpaketens baksidor.
Dessutom tyder väl skjutsandet på välstånd. Onödigt många bilar i familjen.
Välstånd finns dock inte överallt, men barn klarar av det mesta. Har de ingen förälder, så lyckas de tigga eller stjäla sig till mat för dagen, eller så tas de om hand av någon herr Fagin, som i Oliver Twist. Vi ser ju dagligen på teve, hur barnen leker i flyktingläger och hänger som vantar i föräldrarnas händer, när dessa rusar fram på flykt. Med föräldrar, Faginar eller andra målsmän tycks de klara sig hyggligt (om de inte är undernärda) och får kanske också hyggliga liv som uppväxta. Om än uppväxta i förtid och med ärr i själen, förstås.
På filmfestivalen i höstas gick en libanesisk film, Flykten Aleppo-Istanbul (2017) vars innehåll kan gissas med ledning av dess titel. En tioårig flicka tvingas på flykt tillsammans med en kvinna, som inte är hennes mor men i krissituationer måste föreställa modern. Till flickans förtret, då hon inte till fullo förstår allvaret i deras belägenhet och inte vet sin verkliga mammas öde.
Men barn och målsmän i kris har alltså skildrats på vita duken förut, till exempel i otaliga tolkningar av Charles Dickens roman Oliver Twist. Den gode Dickens var tidigt och ofta ute med sådana skildringar, förutom den ovan nämnda Lysande utsikter, Nicholas Nickleby och Lilla Dorrit för att nämna några. Och alla är de filmade.
Dickens miljöer är England och London, och då kan man lugnt luta sig tillbaka med förvissningen om, att »det där var då, det, idag råder där ett civiliserat samhälle«.
Det kan man få äta upp, om man ser filmer av snart åtttiotreårige Ken Loach, som skulle kunna beskrivas som en Charles Dickens i vår tid, låt vara att han är filmregissör och inte författare. Det brittiska samhället klär han av, och med barn och unga i blick kan vi tänka på till exempel Kes – falken (1969), Looks and smiles (1981) och Sweet sixteen (2002).
Hollywood är inte så värst inne på det spåret, men amerikansk film görs stundom utanför hollywoodska domäner; då kallas sådana filmer independent, oberoende, och annars välbetalda skådespelare samarbetar med varandra för att ändamålet med produktionen är gott om än föga lönsamt. En sådan film i dickensk eller loachsk stil är tevefilmen Hidden in America från 1996, i vilken en nybliven änkling och före detta välbetald bilarbetare i Detroit, nu ersatt av en robot, ensam försöker försörja två barn och sig själv, med stigande undernäring hos barnen som följd. Den olycklige men stolte fadern spelas av Beau Bridges, som har sin bror Jeff och Frances McDormand med sig i smärre roller. Filmen visar ett USA med storstadsfattigdom och »bussning« av fattiga barn till välbärgade skolor, varvid vi kan sluta oss till, att bussning inte bara gäller mellan svarta och vita stadsdelar i det landet. Filmen gick på Sveriges television och kan då ha haft ett annat namn; oförtjänt bortglömd är den i alla fall, liksom dess regissör, Martin Bell.
Kanske speglar en ny amerikansk film detta land med liknande ögon, The Florida project (2017). Obemärkt som nyss nämnda film har den i alla fall inte passerat, för den har fått flera priser. Nu är det tjugo år senare än när Beau Bridges försökte rädda sin dotter från att somna på skolans lektioner, och här är det en rebellisk ung moder (Bria Vinaite), som försöker hålla sin sexåriga dotter (Brooklyn Prince) borta från gatan och hotande hemlöshet, där de lever på det sociala i ett motell med det magiska namnet Trollslottet i närheten av Walt Disney world. Willem Dafoe spelar motellföreståndaren.
Ett tidigare namn för denna disneyvärld var The Florida project, och när man vet det kan man ställa in sig på att se filmen nu på torsdag den 17 januari 2019, då filmstudion visar den på Folkets hus. Regi: Sean Baker, för övrigt, likt Martin Bell en vi kanske borde se närmare på?
En idé i idet av Björn Forseth