THE DEATH OF STALIN

Gräfvande historiker

Murfvel contra murfvel frikännes, murfvel contra hederlig karl fälles, sa en juryman cirka 1850. Journalister sågs således ned på redan då. Idag kanske man skulle bedöma satiriker på samma sätt?

Till satir av tveksam halt återkommer jag, först ett glatt reportage för den språkintresserade.

På Norrländska socialdemokratens hundraårsdag fick köparna ett jubileumsnummer tillsammans med ett nytryck av den hundraåriga förstautgåvan, som ger en kul inblick i forna tider även utöver de händelser som beskrivs. Titta bara på tidningens rubriker. Dåförtiden var det kutym att sätta punkt i överskrifter, även i underrubriker i en och samma spalt:

Lithauen vill närmande till Norden.

Intressanta uttalanden av Lithauens regeringschef.

Lenin hotar i samverkan med tyska bolsjeviker och reaktionärer.

Idag sätter man punkt i en rubrik bara om man vill framhäva den som »punkt slut« eller »tänk, bara!«. Den store regissören i att filma politiska händelser, Costa-Gavras, gjorde 2002 en film om den kristne SS-mannen Kurt Gerstein, som levererade Zyklon B-gas till de tyska koncentrationslägren men fick ångest, när han fick se vad leveranserna användes till och då förtvivlat försökte få Vatikanen att stoppa mördandet eller åtminstone få världen att berätta om det. Den filmen, Den slutliga lösningen, hette i original Amen. (notera, att punkten ingick i titeln; tänk, bara!).

För övrigt misslyckades Gersteins försök att larma världen, trots att han på en tågresa träffat en svensk ambassadtjänsteman och berättat för denne. Men det är en annan historia.

När NSD № 1 1919 gavs ut var annonsmakarna inte tränade av amerikanska psykkrigföringsbyråer för att få folk att handla konserverad gröt med mördande reklam; nej, de var betydligt blygsammare:

Axel E. Vallerströms

Bok- och Pappershandel

Kiruna

Rekommenderas.

.

Centralkaféet

– KIRUNA –

rekommenderas.

Till och med nöjesannonserna var modesta:

TEATER-BIOGRAFEN I KIRUNA

där visas de bästa filmer alla söckendagar från kl. 6,30 till 11 e.m.

Om det inte vore för papperstidningens ekonomi, kunde det se trivsamt ut, om vi idag finge se annonser av det slaget i stället för klatschiga bilder:

KIRUNA FILMSTUDIO

där visas de bästa filmer.

Den uppmärksamme kan i NSDs bioannons lägga märke till det närmast engelska sättet att ange tider på: kl. 6,30 till 11 e.m. Observera, att de med säkerhet inte visade film för skiftarbetare från arla morgonstund – nej, med 6,30 menas inte f.m. utan även här e.m.

Med åren ändrades det till att biograferna visade film kl. 6.30 och 8.30 (alternativt 18.30 och 20.30), vilket förblev standard för Sveriges landsort ända fram till att garderobsbiograferna började byggas någon gång på 1980-talet. Endast i Stockholm var normalföreställningarna 7 och 9. Ansågs stockholmare vara drönare, som inte tidigt steg upp för att utföra ett redigt hantverk?

Klockslagen i annonsen från 1919 visar också, att Sverige ännu inte hade anammat det som kom att bli ISO-standard för matematiska tiondelar: kommatecknet som decimalmarkör. I klockslag ska det däremot vara punkt: 6.30 och 18.30.

Att decimalkommat inte slagit igenom ännu syns också i annonser som

Stockholms Handelsbank

Egna fonder 140,000,000 kronor.

där kommatecknet används som tusentalsavskiljare. Detta sätt att använda kommatecknet praktiseras än idag av de anglosaxiska länderna, som sätter punkt för tiondelar och därmed har åstadkommit hart när obotlig skada för den mellanfolkliga förståelsen.

Jag syftar på datorernas tidevarv, som när ett stort svensk telekomföretag i anbudstävlan fick jätteuppdraget att bygga ut Brasiliens telefonnät. En av de besegrade konkurrenterna överklagade beslutet, för att det svenska bolagets anbud var orimligt lågt. Det visade sig, att det svenska storbolaget inte hade reda på, att Brasilien precis som Sverige följde ISO-standarden. De hade skrivit sitt anbud med amerikanska decimaltecken, vana som de var vid att svänga sig med engelska i jobbet. Att erbjuda sig att göra ett jobb för 55,700 real är ju för en portugisisktalande detsamma som 55,70 real. Inte femtiofem tusen sju hundra, som väl var tanken.

Spaniens år 2013 byggda nya flaggskepp bland ubåtar, Isaac Peral, sjösattes inte som tänkt, därför att någon hade satt ett decimaltecken fel så att skorven blivit 70 ton för tung och vid en sjösättning skulle komma att röna samma öde som salig Wasa en gång: gå till botten med flaggan i topp. Ett amerikanskt företag fick försöka finna en lösning och bytte väl till ett amerikanskt decimaltecken, kantänka.

Efter dessa utvikningar får man väl ändå säga, att gamla NSD i alla fall skriver ganska modern svenska. Det var 1906, som Sverige fastställde en förenklad stavning, men den slog igenom nästan lika långsamt som decimalteckensstandarden. Så sent som på dagen ett år före NSDs förstautgåva skrev Svenska Dagbladet, alltså 1918-01-04:

Litauernas fredskraf.

En resolution af ombuden i Stockholm.

Däremot skriver Norrländskan likaväl som Svenskan fortfarande med gammal grammatik, som här i »Julklappen«, en av de anmärkningsvärt många novellerna i det fyrsidiga premiärnumret:

Vi alla i guldgrävarlägret voro så högfärdiga över vår julgran, att vi fingo den färdigklädd en halv timme innan julklappsutdelningen skulle ske.

De gamla formerna voro så exakta, att man näppeligen skulle kunna taga miste på, om det skrevos om en eller flere personer. Den stilen blev långlivad och kan i jubileumstidningen ses ännu vid tiden för andra världskriget – se bara artikeln den 4 juli 1944 om en minolycka:

Elva värnpliktiga äro skadade

De gåvo sitt liv för sitt land

En inblick i tilltalsformer, som var vid liv ända till slutet av 1960-talet, kan man få av att läsa en söt liten romans på premiärnumrets sista sida, »När kvinnorna fria.«. Där framgår, hur herren tilltalar tjänaren:

– Var så god och låt munlädret löpa, lilla fröken. Det är väl inte en uppsägning ni kommer med?

och vice versa:

– Får jag uppta direktörens tid ett ögonblick?

En chef kunde alltså nia en anställd, men den anställde kunde inte nia chefen utan skulle tilltala vederbörande i tredje person. (Därför skär det i undertecknad, varje gång unga expediter idag niar mig som kund – de har blivit itutade att det var så man gjorde förr; jag föredrar att de duar mig som vanligt folk nuförtiden.)

Men notera att direktören och hans sekreterare omärkligt byter tilltal en bit in i berättelsen. Men när – och framför allt: varför? Jag har i det följande dragit samman texten ordentligt för att visa detta, och – för att säkert klargöra vem som är vem, har jag gjort direktörens utsagor maskulint fetstilta och sekreterarens feminint kursiverade. Var nu uppmärksam…

– Jag har härmed äran anhålla om direktörens hand.

– Om min hand?! (Med ett litet vänligt leende): Vågar jag fråga om ni har talt med mina föräldrar?

– (Under försök att hålla sig allvarlig): Jag ansåg det korrektast att först tala med direktören själv.

– Nå ja, om jag skall vara fullkomligt ärlig, kan det ju icke annat än smickra mej, att ni har valt mej.

– Men direktören återgäldar kanske inte mina känslor?

– Jo–oh! Så här mellan fyra ögon tror jag nog, att jag törs säga, att jag återgäldar dem. (Han reser sig, går bort och tager hennes händer i sina.) Det har ni väl också haft en liten aning om, innan ni friade?

– (Med ett glatt skratt): Kanhända!

– Och hur fick ni den aningen?

– Det var när direktören… när ni dikterade för mig. Då kunde jag läsa det i edra ögon.

– (Litet betänksam, släppande hennes händer): Det finnes alltså andra, som ha sett på er med samma ögon?

– Inte med riktigt desamma, ty dina ögon äro de vackraste.

– (Drager henne tätt intill sig): Men vad tror du att kontorspersonalen skall säga?

– Den skall säga: »Lycka till!«

Den som annars vill stifta bekantskap med alla de tilltalsformer, som var i omlopp före »du-reformen«, kan med fördel se någon gammal film med Thor Modéen.

Hade arbetarrörelsen när det begav sig högre ideal än borgerligheten? Det kan man undra, när jubileumstidningen återger en NSD-artikel från den 14 februari 1925 om att en »gift kvinnas plats bör vara i hemmet«. Titta då närmare på premiärnumret 1919, på sidan 3. Där framför en artikel med rubriken »Vi kvinnor.« en diametralt motsatt ståndpunkt.

Men, lite ålderdomlig kostar NSD på sig att vara ibland, vilket jubileumstidningen återger med en notis från januari 1930:

Norrland bortglömt i arbetet på landets »glorvyrdighet«.

Det märkliga ordet (alternativt »glorvördighet«) återfinns faktiskt i Svenska akademins ordbok samma år med betydelsen »ärevördighet« men anses redan vara »arkaiserande«. Lastgammalt.

Förvånande moderna är NSD däremot 1948-01-08, då de berättar om en kyrkhelg i Lannavaara och därvid använder ordet same i stället för lapp både i rubrik och brödtext.

NSDs jubileumsnummer och förstautgåva i nytryck kan slippa gå till pappersinsamlingen.

Till celluloidinsamlingen kunde man stundom önska kalkonfilmer. Kiruna filmstudio inleder vårserien med en komedi, som hyllats av alla recensenter såsom en rolig drift med maktkampen bakom kulisserna i Kreml, när Sovjetunionens ledare Josef Stalin tvärdog 1953. Jag skulle gärna se en rysk satir över detta makabra skådespel, men här är det engelsmän och amerikaner* som driver med något de inte riktigt förstår. Och hyllas naturligtvis för det. Men kan det kallas satir, när arbetet är fullständigt ofarligt för ens karriär eller anseende som skådespelare eller regissör; när man inte trampar någon på tårna? Med sin konstnärligt fria hantering av fakta är denna sortens grävande reportage så politiskt korrekt, att upphovsmännen genast omfamnas av alla med makt och pengar inom mediebranschen.

Filmen är gjord efter en fransk seriebok, La Mort de Staline av Robin Thierry och Fabien Nury. Men döm själv! Är filmen The death of Stalin (2017) en lyckad politisk satir eller bara simpel buskis? Folkets hus nu på torsdag den 10 januari 2019!

*En skotte ingår också.

En idé i idet af Björn Forseth