CINEMA PARADISO
Matchboll för lööfvet sedan hon anslutit sig till löfven och aflöfvat rasbjörken
»Jimmie Åkesson valde denna dag att kommentera kvinnors klädsel. Låt mig notera att min kostym bär samma färg som Jimmie Åkessons slips.«
Inför statsministervalet den 18 januari 2018 raljerade Jimmie Åkesson i kammaren om att Annie Lööfs kavaj för dagen var röd (vilken den inte var, den var lila). Lööf inledde sitt anförande enligt ovan. För detta tilldelar jag Annie Lööf matchboll.
I Kiruna visades helt respektlöst film på bio utan att ett ord berörde de världsavgörande händelserna i Sverige. Glass hette filmen, som är gjord i år. En titel som får det att vattnas i munnen och väcker minnen av andra lika läckra: Lasse Hallströms Chocolat från 2000 – för att inte tala om den kubanska Jordgubbar och choklad från 1993 och den svenska debutfilmen Jordgubbslandet (2017), koreanska taekwondorullen Clementine (2004), Birgitta Stenbergs Apelsinmannen (1990), John Fords Vredens druvor (1940), Anton Tjechovs Körsbärsträdgården i svensk version 1970 och japansk tjugo år senare (och naturligtvis ett antal till), libanesiska Caramel (2007), Hallonbåtsflyktingen med Jonas Karlsson (2014) och Ingmar Bergmans Smultronstället (1957) med flera. Året 1971 var särskilt fruktbart med Woody Allens Bananas, Svenska ords Äppelkriget och Stanley Kubricks A clockwork orange.
Om man går mycket på bio (eller ser biofilmer hopkrympta i en teve), så får man smaka mycket gott, särskilt om man gapar stort. Man kallar den som älskar mat gourmand eller frossare, och den som är finsmakare kallas gourmet. Ofta sägs det att bioentusiasten är finsmakare eller cineast, om vederbörande går på filmklubbsvisningar och ser smal film. Men kan man vara frossare och ändå äta smal mat, så kan man väl frossa i all slags film också. »Smal film« kan nog accepteras som begrepp, om det inte säger något om »bra« eller »dålig«. En kulturknutte sa på svensk teve en gång om premiärer på en rad italienska filmer, att det var viktigt att få »bra film« på bio någon gång. Som om amerikansk film skulle vara dålig.
Det är översitteri. Men smal film kan nog kallas smal, eftersom det finns många i och för sig spännande filmer som bevisligen inte lockar så stor publik ens om Hollywood hade gjort dem. Många vill inte riskera att få vardagen i knät, om de vill ut och se något som rör på sig ordentligt. En del smala filmer visar sig då vara mindre lyckade, men en hel del av de rörligaste filmerna är verkligen inte lyckade!
Så smal film och film som drar stor publik kan vara bra eller dålig bäggedera. Kiruna filmstudio driver nog en sådan linje, i det den blandar dramer med science fiction, rafflare med kostymfilmer och krigsfilmer med romantik. Och för den ringa summa man betalar kan man gott våga se nästa film också, även om den tycks vara smal. Det gällde till exempel undertecknad, som inte kunde se något lockande i förra veckans film The Florida project från 2017 men gick och såg den. Denna amerikanska film verkade länge som att den inte skulle leda till något – men som så många gånger med dramer blev man överraskad. I betygssättningen efteråt kom det senare på kvällen ett ångerbrev. Filmen hade länge varit oinspirerande men blev på slutet dramatiskt gripande till den grad, att ett par åskådare ville höja sina betyg i efterhand.
Den här veckan blir det ett säkert kort: en klassiker, som nyligen upprustats med den ursprunglige regissören och lika ursprunglige fotografen bredvid digitaliseringsbordet. Nu på torsdag alltså den mycket prisbelönta italienska filmen Cinema Paradiso från 1988 med franske Philippe Noiret i huvudrollen. På den internationella filmdatabasen IMDB rankas den som nummer 53 bland de högst rankade filmerna världen över!
En idé i idet av Björn Forseth