DET STORA TÅGRÅNET
Så går det till på tåg
»Det stora tågrånet« är en bland banarbetare och tågåkare omtalad bok om hur det gick till, när marknadsfundamentalister rev ner ett fungerande järnvägssystem, tills inga resurser längre fanns att hindra havererade tåg från att kyla ned hundratals passagerare.
Om den boken ska här emellertid inte ordas. Men om att åka på räls ska vi tala. Detta sätt att resa har en särskild tjusning för många, till och med på spårvagn. Tjusning kan för all del vara fel ord i dessa minnesdagar om förintelsen av judar och zigenare och alla andra i Tredje riket icke-önskvärda, då man osökt erinrar sig transporterna i godsfinkor på just räls till utrotningsläger. Men det har mindre med rälsen än något annat att göra, eftersom transporter med täckta lastbilar, där avgasröret förlängts med en slang instucken i »passagerarutrymmet«, knappast lär ha känts bättre.
För att fortsätta på detta stickspår, så har en bok om judeutrotningen i Litauen i dagarna utkommit på svenska, skriven av en israel (med mördad släkt i denna förintelse) och en litauiska (med mördarna i sin släkt):
Efraim Zuroff, Ruta Vanagaite
Vårt folk
EN RESA GENOM DEN LITAUISKA FÖRINTELSEN
Med förord av Svetlana Aleksievitj
Karneval förlag 2019
Åter på spåret. Hör man om »Det stora tågrånet«, så tänker de flesta inte på, varför en stambana blivit så dåligt underhållen, att lokföraren bara får köra i sjuttio knyck på den. Snarare tänker man på vilda västern eller på »det gäng som låg bakom det spektakulära så kallade stora tågrånet 1963, då ett posttåg mellan Glasgow och London rånades på 2,6 miljoner pund, motsvarande 50 miljoner pund i 2014 års penningvärde« (Nationalencyklopedin). För min generation var det alla tiders vilda västernskt pang-pang, fast det utspelade sig i Storbritannien, och det spelades tre år senare in en tysk teveserie om det, Det stora tågrånet 1966. Samma titel fick en annan teveserie om samma rån 2013. År 2004 gjordes en film om följderna av ett sådant tågrån, varvid en pengasäck utkastad från det rånade tåget upphittas av en sjuåring. – Vad göra med de pengarna? är frågan i Millions (2004). Att detta sker just när euron ska införas komplicerar den moraliska kluvenheten hos en som just börjat förstå pengars värde.
Men redan 1903 gjorde Edwin S Porter en elva minuter lång film med namnet The great train robbery (fast på svenska Den stora tågplundringen), och han var inte sämre än att han två år senare gjorde en parodi på densamma, The little train robbery. Tolv minuter lång.
Fransmännen, som – fördomsfullt uttryckt – har gjort sig kända för lika ljudlösa som gastkramande scener i kriminalfilmer (tänk bara på milstolpen Rififi från 1955), gjorde på 1970-talet en film med ett tågrån från en helikopter mot ett tåg, som i full fransk fart rusade fram i natten längs en sju mil lång raksträcka. Boven skulle halas ned på taket på rätt vagn, där kassavalvet skulle finnas, såga upp taket och återvända med bytet, innan spåret skulle vika av efter de sju milen, hissas upp i helikoptern och segerrusig flyga bort.
Filmen har jag förgäves letat efter namnet på, men min tanke när jag såg denna scen var: Finns det så långa raksträckor på franska järnvägar? Och franska tåg var redan dåförtiden kända för hastigheter, som vi i Sverige bara kunde drömma om. Vi har ju inte de raksträckorna.
Om det finns så långa raksträckor och tåget går i, säg, 200 knyck, så skulle helikopterboven ha 21 minuter på sig alltsomallt. Svettigt.
Nu vet jag. De raksträckorna finns, och de hastigheterna finns. Mer därtill. Och inte bara i Frankrike. När jag förra året tågluffade genom kontinenten satt jag fascinerad och såg det flacka landskapet se ganska stilla ut, men teckenfönster i vagnstaket avslöjade hastigheter på 250 km/h. Detsamma upplevde jag även året innan mellan Sankt Petersburg och Moskva på »Pilgrimsfalken«, Rysslands svar på X2000. Där var ändå inte spåret rakt eller terrängen flack. Konstigt, men det kändes inte som att vagnen rörde sig.
Poslätten är ett känt namn och – som framgår av namnet – en slätt. En stooor slätt i Italien efter att man åkt såsom i de skandinaviska fjällen i timmar – med den uppenbara skillnaden, att på deras fjälltoppar ligger byar och städer med slingrande vägar som leder upp till sig. Med början i Milano stack tåget iväg med fullständigt rasande hastighet, och landskapet var verkligen platt som havet. Vid horisonten såväl om babord som om styrbord syntes dramatiska bergskedjor hela tiden, men marken några mil åt ömse håll från banan var platt jordbruksland. På en slätt kan förvisso en och annan kulle eller berg finnas, och det fanns det på Poslätten. Men gick banan runt sådana kullar? – Nej, tåget bara dånade rätt in i dem och höll samma spikraka kurs timme efter timme. Ett land ska väl ha stor befolkning för att ha råd med sådan infrastruktur. Och så minskar risken för tågrån från luften.
Tågluffar man i Europa ser man sådana slätter men desto fler berg och dalar. På flygresor syns inte, att Sverige i jämförelse med stora delar av Europa har ganska stillsam, beskedlig natur. Men från tågfönster ser man dessa enormt kuperade länder och sitter inte två–tre minuter i tunnlar utan tio, tjugo, trettio minuter åt gången.
En del turister tycks lida av narkolepsi gå sin färd genom världen, det ser vi på nattågen mot malmfälten. Om vintern kan man väl förstå det, men om sommaren har de faktiskt något att titta på. Men de kanske messar hem bilder från någon broschyr i stället. Om den kära läsaren skulle göra som undertecknad och tågluffa i Europa, så kan jag rekommendera att sova ut ordentligt på vandrarhemmen och inte åka så långt varje dag. Men om man inte vill sitta och titta eller läsa en bok hela tiden, så träffar man ideligen människor att småprata med, om man inte själv är sluten som en mussla. En ung kille mittemot mig på ett tåg genom italiensktalande Schweiz visade sig senare i Italien ha fotograferat mig. Han berättade det själv och frågade, om han fick behålla sina bilder. Killen var en sådan där bröllopsfotograf, som vi har visat filmer om i filmstudion, och han var genuint intresserad av annat fotograferande. Bilderna han hade tagit av mig var också riktigt konstnärliga.
Precis som på Stockholms tunnelbana sitter folk i fullpackade tåg i Europa ganska tysta och håller sig för sig själva, men de hör. De hör när en ung italiensk fotograf och en lastgammal svensk tågluffare fridsamt talar med varandra på ett språk som ingen av dem har som modersmål, och rätt som det är är det någon på andra sidan mittgången som kan svara på något som någon av de tu har undrat över. Och så har någon av dem på andra sidan jobbat i Sverige. Det händer jämt!
Så började förhållandet mellan två för varandra okända män i Alfred Hitchcocks Främlingar på tåg (1951). De har det gemensamt, att de helst skulle vilja bli av med en person där hemma, och eftersom de bägge männen inte känner varandra sedan förut kommer de överens om att byta brott. Slå ihjäl varandras närstående. Polisen skulle inte finna någon koppling mellan brotten.
Så spännande har det ännu inte utvecklats för mig, tro mig (å andra sidan skulle ni aldrig få veta det)! Min farfar däremot var med om lite filmisk dramatik i sin ungdom. På en station gick han av för att köpa en tidning, medan farmor satt i kupén med min far som spädbarn på knät. Emellertid var det kö vid tidningsståndet, tåget sa Tut! och gick, så farfar kastade in betalningen i ståndet och rusade ikapp tåget, vars sista vagns ståbräda han ställde sig på med ena foten (sådana ståbrädor gick längs hela vagnens långsida), medan han slängde den andra foten över bufferten i vagnsändan. Så där hängde han med sin tidning genom fjorton tunnlar, tills tåget stannade vid en ny station och en kolsvart farfar steg in i sin skräckslagna hustrus kupé (det var ångtåg på den tiden). Far sa inget.
Nej, något tågrån har jag inte varit med om, däremot stannade nattåget mellan Helsingfors och Rovaniemi en ljus vårnatt 1984 en längre stund för korrespondens med annat tåg (antagligen i Hyvinge), varvid undertecknad låg i underslaf i en trebädds sovkupé. Ovanför mig låg ett par tjejer i den klassresa jag var på. Min nattsömn märkte av stillaståendet, men jag hade väl somnat om, ifall jag inte hade märkt, att dörren mot korridoren stod öppen, så att vårljuset lyste in. Det ville jag inte ha i ögonen, så jag koncentrerade mig på att ha ögonen stängda, irriterad över att någon av tjejerna glömt stänga dörren efter något toalettbesök.
Men ljuset dröjde sig kvar, och till slut öppnade jag ilsket ögonen. Då såg jag en fullständig främling stå vid tvättstället och rota igenom flickornas handväskor, och jag stammade fram:
– Kuka h-i sinä olet?
Det där h-i får envar fylla i själv, men som läget var satt det bra i munnen. Karln vände sig tankspritt mot mig, som om han hade tänkt mina ord, inte hört dem. Men plötsligt såg han mina ögon som jag såg hans, släppte vad han hade för händerna och rusade ut. Eftersom min huvudkudde var närmast dörren hann jag kasta mig ur sängen och slå armarna om hans ena lår, men han fortsatte ändå. Jag som bromskloss gjorde det trögt för honom, men han fick ut mig i kalsongerna på korridorgolvet och ryckte och ryckte. En av tjejerna vaknade och skrek – Iiii! precis som i serietidningarna (men det mindes hon trettio år senare ingenting av). När jag efter ett tag fruktade att bli sparkad i huvudet av den desperate tjuven, gled han ur mitt grepp och rusade ut på perrongen och försvann. Som en björn på vårutsläpp på Skansen sprang jag efter men hejdade mig i dörröppningen. Att springa efter på den tomma stationen mitt i natten i bara kallingarna verkade inte som en bra idé, när jag inte hade koll på tidtabellen.
Jaja, man får skämmas över sin feghet ibland, men värre kunde det väl ha varit.
På torsdag blir det i alla fall tågrån på filmstudion, Sean Connery och Donald Sutherland i stormhatt och Lesley Anne-Down utan genomför Det stora tågrånet 1855. Filmen är från 1979.
En idé i idet av Björn Forseth
PS
Så går det till i krig (alltså inte …på tåg) hette 1926 en film av Buster Keaton, i vilken en lokförare under det nordamerikanska inbördeskriget försöker rädda sitt älskade lok Generalen ur den lede fis klor.
DS