YOU WERE NEVER REALLY HERE

Stridsyxor

Veteranbil, veteranbåt och veteranklass är ord vi använder för något gammalt. Nu har vi på senare år fått ett veteranord med ny betydelse.

Ordet veteran har nu också betydelsen erfaren soldat. Det var det mest länder med krigserfarenhet som talade om förr. Det vore egentligen bara en merit att inte ha anledning att ha något sådant ord.

Men Sverige har haft många människor i FN-tjänst, och det är faktiskt rätt kul, när någon busschaufför börjar surra med en, för att vederbörande sett en skymt av ens Veteran-kort i plånboken. Man känner liksom en samhörighet, oss yxor emellan.

Som barn blev jag besviken över att Piccadilly circus inte levde upp till sitt namn. Men där såg jag en veteran från andra världskriget sälja tidningar med utropet

»First pictures on the mooooon!

First pictures on the moooon!«,

då någon brittisk institution hade avkodat bilder som en sovjetisk mjuklandad sond hade tagit av månens yta. (Alltså inte »first pictures of the moon«.) Denne krigsveteran saknade både näsa och öra och blev världsberömd, eftersom alla som ville se England förr eller senare hamnade på Piccadilly circus.

Mina föräldrar berättade från en teaterresa i Transkaukasus om den mängd sovjetiska veteraner, som de såg fara omkring utan ben på brädor eller var halta och lytta på andra sätt, utan att någon »tillgänglighet« syntes vid butiks- eller institutionsentréer.

Och i USA nonchalerades veteraner från Vietnamkriget i så stor utsträckning, att den nordliga delstaten Washingtons skogar fylldes med enslingar, som inte klarade att återanpassa sig till samhället utan levde som skogsvarelser som inte vågade lita på människor.

Om en Vietnamveteran med begränsad anpassning handlade Martin Scorseses mörka film Taxi driver från 1976. Den filmen kommer man osökt att tänka på inför filmstudions film nu på torsdag, You were never really here (2017), om just en sådan veteran, som för sitt levebröd gör saker han kan. Våld kan han, och döden skrämmer honom inte. Men han kan även göra något bra – som att leta rätt på försvunna tonåringar. Inte just Missing people, men bättre än ingenting, antagligen.

Veteraner ska inte lämnas i rännstenen. Även om de är förlorare i ett orättfärdigt krig, har de gjort sina föraktliga regeringars jobb och fått lida för det. Staten ska kompensera dem efteråt. Annars kan de bli våldsamma taxichaufförer, eremiter eller a-lagare.

Helst ska man inte skapa veteraner. Starta då inte orättfärdiga krig! Det är inte modigt sagt av mig, för det håller alla med om. Det modiga är att säga det till dem, som anser att de för rättfärdiga krig.

Under det så kallade kalla kriget var rädslan för krig ömsesidig, det vill säga att bägge sidor faktiskt fruktade att det skulle bryta ut som atomkrig. Ett sådant hade man nämligen beräknat, att det skulle förloras av bägge sidor och av alla icke inblandade också. Den rädslan fick alla stater att iakttaga FNs regler och principer om umgänge. Skulle någon folkgrupp försöka bryta sig ur ett lands regelverk och starta eget, så skulle de inte utan vidare få stöd av omvärlden. Principen var att en statsmakt eller en upprorsrörelse skulle kontrollera sitt territorium och ha ansvariga ledare för att bli erkänd av omvärlden som det landets ledare. Vem som helst kunde inte kalla sig president och bli officiellt erkänd.

Som alla principer naggades den i kanten, men i stort hölls den. I Helsingforsöverenskommelsen 1975 avtalade man till exempel, att andra världskrigets gränser i Europa inte fick ändras med våld.

Men så upplöstes Sovjetunionen och en massa länder frigjordes utan våld. Dessvärre upplöstes också principfastheten, särskilt på den sida som övermodigt ansåg sig vara vinnare i det kalla kriget. När förbundsstaten Jugoslavien började krackelera, ställdes principfastheten på prov. Den lilla välmående delrepubliken Slovenien förklarade sig självständig och fick avskiljandet erkänt av Jugoslavien efter några veckors krig (ungefär som när Sverige sista gången krigade på hemmaplan genom att gå in i Norge och tvinga deras stortingsmän att acceptera, att en internationell fredskonferens beslutat »tilldela« Sverige Norge som beståndsdel i en union). Men sedan bröt sig den betydelsefulla delrepubliken Kroatien ut under ledning av en fascistanstruken president, som inte tänkte vänta på några rundabordssamtal.

I detta läge leddes Tyskland av en av dessa segerrusiga herrar, Helmut Kohl från ett Västtyskland som behållit nära band med Kroatien sedan Tredje rikets tid – och därmed med den kroatiska fasciströrelsen Ustasja, som nu på nytt blivit i ropet där nere. Den i Europeiska Gemenskapen aktive Kohl krävde nu, att Gemenskapen i strid med tidigare nämnda principer skulle erkänna Kroatiens självständighet – och gjorde inte de motsträviga medlemsländerna det, så skulle inte Tyskland ratificera det nya Maastrichtfördraget, enligt vilket Gemenskapen skulle bli Unionen. Med detta ultimatum erkändes Kroatiens självständighet, och därmed startade det fruktansvärda jugoslaviska sönderfallskriget.

Sverige var inte med i EG men följde hållningslöst efter för att inte visa sig sämre än de stora gossarna.

Sedan dess har principlösheten blivit närapå norm i alla länder, som ser USA som sitt föredöme. Det råder inte samma fruktan för civilisationens utplåning, och plötsligt erkänner västland efter västland, Sverige inräknat, en person som utnämnt sig själv till president som Venezuelas rättmätige ledare. Landets riktige president sa i en intervju i spansk teve, att det är som om han skulle erkänna Katalonien som självständigt land.

Nu verkar denne man, Nicolás Maduro, vara – om inte buse – så i alla fall misslyckad ledare. Men sådana vet jag flera. Till exempel en statsledare som låter en undersåte mördas och styckas vid besök på den egna ambassaden, en annan statsledare som stänger av stora delar av statsförvaltningen för att få pengar till en mur mot grannlandet och en tredje som vill plöja upp jordens lunga, regnskogen. Och dem erkänner vi ju.

Men »valet av Maduro gick inte rätt till!«, säger då vän av snabba tag utan krångliga principer. Jojo, det sa en stor del av USAs befolkning också om George W Bush efter att han hade vunnit presidentvalet, fastän alla som kunde räkna såg att han egentligen inte gjorde det. Men nog erkände vi honom.

En följd av dagens principlöshet i internationell politik är, att de länder som fortsätter att hålla på Helsingforsöverenskommelsen och är rädda för att vem som helst kan bli måltavla för de principlösa – dessa länder beskylls för att hålla på den person, som man ju måste vara emot. Det faller dem inte in, att dessa länder kanske bara avvaktar och inväntar att en ledare har kontroll över territoriet och ansvarig ledning.

Nästa steg kan bli det som ordet »kampanj« betyder: fälttåg. Och så börjar vi skapa nya veteraner. Som kan bli stridsyxor.

Till torsdag ska vi väl lugna ner oss, i alla fall. Det är den skotske regissören Lynne Ramsay, som gjort veteranfilmen »You were never really here«. Filmstudion har tidigare visat en film av henne, Vi måste prata om Kevin (2011), en obehaglig historia om ett barn, som från tidigaste stund visar olycksbådande tendenser. Som blir ödesdigra.

Låt se, om torsdagens veteran har något bättre i sig.

En idé i idet av Björn Forseth

Skriv ut