LOVE, SIMON
Kärlekstörst bland perfekta människor
Tonåring var man en gång – och förblir. I ett avsnitt av Ensamma mamman, den svenska tecknade dagsserien, står huvudpersonens gamle far och ser sig i badrumsspegeln och mumlar för sig själv:
– Här står en sextonårig yngling och ser en gammal gubbe i spegeln.
Så illa är det. Eller bra. Att man har ungdomssinnet i behåll, menar jag. Man har också en del ungdomsfärdigheter i behåll, om man tänker efter, vilket man blir påmind om när man till exempel hör om hur långt ned i världsligan Sverige har hamnat i fråga om skolresultat. Till exempel:
Man kan skriva långa texter med skrivstil, så att det går fortare än att texta och blir mer lättläst än när vissa nutida sextonåringar skriver. Textar.
Man kan räkna enkla tal i huvudet, till skillnad från en övre tonårspojke, som vid kassan på en servering jag var i på annan ort inte visste vad två portioner palt skulle kosta, när en kund ville betala både för sig själv och frun. Etthundratio kronor var kuvertpriset…
Och så känner man till en massa uttryck, som inte dagens unga har hört. Hon får äntligen njuta sitt otium och liknande. Just för det uttrycket fick jag alla mina arbetskamrater emot mig en gång. De blev liksom arga – trots att jag förklarade. Värre gick det för Norrbottens mest kände moderata riksdagsman, när han i en intervju hade kommenterat en händelse, då några personer hade uppfört sig som dansande dervischer. Han blev mer eller mindre offentligt utskälld.
Ska man bli arg på och skälla ut folk, för att de är mer bildade än en själv? Ska vi hylla okunnighet på samma sätt som den där sydsvensken för länge sedan, som efter ett långt liv i Tornedalen skröt över, att han fortfarande inte kunde ett ord finska?
Det där med otium och dervischer har jag känt till sedan – ja, sextonårsåldern? Om någon hade begärt en riktig översättning av uttrycken, så skulle jag ha klarat mig dåligt. Men jag hade en hum om dem, och den hummen var i bägge fallen riktig: att få en välförtjänt vila och njutning respektive att dansa som den där turkiska religiösa gruppen, vars specialitet är att snurra runt i en timme och hamna i trans.
En sådan verklig dansande dervisch fick jag se under en resa i Kappadokien, så jag vet att de kan.
Uttryck av det här slaget lärde man sig indirekt genom att läsa böcker. Så enkelt var det. Man behövde inte förstå exakt med en gång – det kom med tiden. Idag skulle jag nog lära mig uttryck som jiddra, jalla och annat invandrarpåverkat, om de hade varit ymnigt förekommande i litteraturen, eftersom jag inte bor där jag hör dessa uttryck i vardagen.
Naturligtvis missar jag mycket genom att inte bo där. Kunskap är kunskap, varifrån den än kommer. Av invandrare har jag tyvärr mest lärt mig främmande svordomar. Min förarbetare på varvet gick upp i varv och började med sitt häftiga humör svära på italienska, svenska, serbokroatiska, portugisiska och finska, så fort gasbrännaren slocknade och elden gick bakåt i munstycket. Hans inre munstycke var mångkulturellt, om man säger så.
Tonåringar är tonåringar i alla kulturer. Sexåringar är också som sexåringar på andra håll, förstås. Jag har någon gång hört, att de första sex åren är präglande, om sexåringen stått under ett jämnt inflytande de åren. En annan åldersgräns är tolv. Blir man invandrare före den gränsen, kommer man att tala det nya områdets språk utan brytning, kommer man ett år för sent kan man bli akademiledamot efter en lång karriärs författande av romaner på det nya språket och ändå tala det med brytning.
Allt sådant har förstås individuella undantag. Jag trodde en gång, att en datatekniker jag sökte hjälp hos var gotlänning. Så var han schweizare! Han hade kommit hit till landet i mogen ålder och ändå lärt sig svenska som en infödd. Stryk skulle han ha, den sorken.
Sådana typer hör man om emellanåt. På radio gick en gång en intervju med en azerbajdzjansk åldring, som talade flytande svenska. Det hade han lärt sig i Baku, efter att Cirkus Scott eller någon annan svensk cirkus hade åkt hem från sin årliga turné där. Det var under tidig sovjetisk tid, så han hade varit en liten pilt då. Cirkusarna var så exotiska för honom, så när han såg att de lämnade efter sig diverse tidningar, tog han hand om dessa och försökt tyda det lustiga, svenska språket.
Azerbajdzjanska skrevs i Azerbajdzjanska sovjetrepubliken med latinska bokstäver mellan 1929 och 1938, så möjligen var det en fördel.
Emellertid hade gossen aldrig hört de svenska cirkusartisterna tala mer än kanske i manegen, så det var med stor spänning han vid ett senare cirkusbesök nalkades cirkusdirektören, när denne var på väg in i sin husvagn:
– Ursäkta, farbror, sa han, kan jag få prata med farbror?
Cirkusdirektören hejdade sig, såg på pojken och sa:
– Vad, är du svensk?
– Ni kan förstå, sa gubben till radioreportern, vad stolt jag blev att bli förstådd, när jag för första gången i mitt liv sa något på svenska, som jag inte hade hört förut!
Reportern hade hört, att mannen talade femtio språk flytande, var det så? frågade hon.
– Nej, nej! svarade han, jag talar bara en tjugo – tjugofem språk bra, resten kan jag bara klara mig lite på.
Nå, åter till tonåren. Klasskillnader har stor betydelse för språkuppfattningen, och klasskillnader gör ens uppväxtår väldigt olika på alla håll i världen. I hollywoodfilmer beskrivs tonåren nästan alltid i välbärgade vita medelklassidyller. Svenska tonåringar får ta emot intryck av amerikanska skolbaler och präktiga familjeförhållanden, där tonåringarna visserligen är hållna i tygel men samtidigt får köra bil och är såååå världsvana. Filmstudions torsdagsfilm denna vecka är just en sådan beskrivning av den miljön (bortsett från att den är modern nog att innehålla mörkhyade ungdomar också). En på sitt sätt lika perfekt tillvaro som den som beskrevs i en Dox-dokumentär från Nordkorea på SVT i måndags.
Det amerikanska medelklassidealet i huvudrollen heter Simon, som är en välartad skolgrabb, som kör sina bästa klasskamrater med bil till skolan varje dag. Han vill som andra i hans ålder ha kärlek, men han har en hemlighet.
– Kram på dig, Simon! (På engelska Love, Simon, vilket är filmens från 2018 namn.)
En idé i idet av Björn Forseth