I, TONYA
Hals- och benbrott
Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge
Så sa i alla fall Verner von Heidenstam. Därmed menade han väl, att man måste våga spänna en pilbåge, även om det finns risk att bågsträngen plötsligt går av och smäller en i ansiktet. Av detta uppstod ett ordstäv (»bättre lyss«…), och generationen före mig – möjligen mer klassiskt bildad än min – kunde kanske sin Heidenstam, eftersom pilska unga män, som var ute för att jaga brudar, sa
bättre lyss till den säng som brast än att stå med slaknande låge
vilket mina ärade läsare själva får tolka till modern svenska.
Att våga med risk för att ramla är beundransvärt. I krig är det fatalt, inom idrotten önskvärt. En del idrottare som vågar att lyssna till den sena som brast men ändå inte vinner, tar nuförtiden gärna till salvor och piller. Sådant kallar vi åskådare fusk. – Ett bra, litet och tydligt ord, fusk. En ful sak men i krig användbar, inom idrott däremot rent föraktlig. Läppstift och pulver må vara nya sätt att fuska på, men att det fuskas inom idrotten är inte något nytt.
Kanske fuskades det redan i antiken, men då var idrottsmännen normalt helt nakna, vilket gamla grekiska statyer påminner oss om. Vad och var kunde de ha gömt något då?
Men på sommar-OS 1904 i Saint Louis i USA tog amerikanen Fredrick Lorz en rövare under maratonloppet. Han uppmärksammade en lastbil som for längs bansträckningen och hoppade helt sonika upp på flaket på den med den smidighet som maratonlöpare måhända besitter. Han blev ju inte upptäckt. Strax före målgång hoppade han av och blev arrangörslandets hjälte en halvtimme innan näste löpare nådde fram. Lyckan blev inte bestående, för en del granskande ögon längs vägen hade liksom »saknat honom«.
Maraton är kanske busfrönas gren. Eller latmaskarnas (kan man säga latmaskornas, när det handlar om kvinnor?). År 1980 vann en totalt okänd 26-åring damernas Boston Marathon, Rosie Ruiz hette hon. Hon tillfrågades av en sportreporter, om hon intervalltränat. »Intervaller – vad är det?«, svarade den knappt svettiga vinnaren. Hon nämnde inte då, att hon hade suttit i publiken och lämnat den i ett obevakat ögonblick och bara sprungit den sista halva amerikanska milen.
Fler damer: Under de famösa olympiska spelen i Berlin 1936 vann inte den tyska höjdhopperskan Dora Ratjen men slog två år senare världsrekord till Hitlers förtjusning och Tredje rikets ära. Det uppdagades emellertid ett litet aber – Ratjen var bara en man.
Ska då inte äkta kvinnor ha fuskat förr? Tja, belgiskan Femke van der Driessche var fena på cykelcross och försökte som 19-åring vinna VM med en motor inbyggd i hojen. Hon blev i alla fall etta i grenen »dömd för mekanisk dopning«.
Så finns det sporter, där man får och rentav förväntas ha motorer. Skulle man fuska i en sådan? I motorsport kan ju värre saker än en brusten sträng göra en riktigt illa. Men pengars makt är stor, och bilbranschen har kulor. I Renaults stall på Singapore grand prix ingick 2008 både en spanjor, Fernando Alonso, och en brasse, Nelson Piquet. De två får väl betraktas som Renaults gladiatorer. Spanjoren skulle vinna, hade Renaultbossen bestämt, och Piquet fick order att krascha för att han säkert skulle göra det. Så Piquet körde mitt i loppet in i en mur. Ave Imperator, morituri te salutant (hell dig kejsare, de som skola dö hälsa dig)! Hur som haver överlevde denne moderne gladiator, medan bossen avstängdes på livstid. Alltid något.
Modern femkamp består av terränglöpning, skytte, simning, hästhoppning och fäktning. Femkamp tyckte min far, att jag skulle ägna mig åt. Som den tvärvigg jag nog var som barn lydde jag inte hans goda råd, trots att jag understundom löpte, sköt, simmade, red och fäktade. Den sista grenen ägnade jag mig faktiskt åt i flera år. Den var ofarlig även för unga, ty varken vi eller de vuxna fick fäkta utan att bära mask. Maskorna var av stål. Det fanns bland utrustningen vi måste skaffa oss till och med små kupor med stålmask, som vi pojkar inte förstod vad de var till för. När det gick upp för oss, blev vi generade. Ordet sköldmö kom därvid för mig, så kanske hade jag en intellektuell ådra. Själva träningen ledde i alla fall till att vi fick resa på klubbtävlingar i Polen, där den sporten var stor (och klingorna billiga att köpa).
Om det finns någon Kirunabo med florett eller värja hemma, så får vederbörande gärna höra av sig för små dueller i all vänskaplighet.
Femkampen ådrog sig särskilt intresse under OS i Rom 1960 tack vare det tunisiska lagets insatser. Löpningen gick väl så där, men i skyttet stoppades hela laget, sedan en av domarna närapå träffats av en förlupen kula. I simningen blev laget nästan av med en av de sina medelst drunkning. Hästhoppning borde de väl ha tränat på något slags djur där hemma, men i Rom ramlade samtliga tunisier av sina hästar. Inget av detta kan dock kallas fusk. Återstod då fäktning, som de faktiskt briljerade i ämnet fusk med. Bakom stålmasken fanns i kamp efter kamp samme man, en riktig musketör. De hade hoppats, att ingen skulle kolla så noga, när han tog av sig masken.
Att fuska i fäktning skulle man tycka vore en vansklig uppgift. De tävlande hälsar alltid före och efter matcherna på varandra, på domaren och på publiken med masken i handen. Tunisierna hade kanske olika lösskägg, vad vet jag. Och det är väldigt svårt att se, när någon på en bråkdel av en sekund träffar sin motståndare, eftersom blodvite ej uppmuntras. Inte nog med att man ju bär stålmask, i florettfäktning räknas inte ens en träff i masken eller på armar och ben. För att en träff på bålen således över huvud taget ska uppfattas, när klingans spets är trubbig och inte rispar motståndaren, löper därför en tunn elektriskt tråd längs med klingan, vars trubbiga »spets« är intryckbar. Tråden kopplas ihop med en tråd under fäktarens väst och vidare ut där bak som en trollsvans, som fjädrande löper vidare till en apparat med en lampa som tänds vid träff. Hur skulle man kunna fuska med ett sådant system?
Vid de olympiska spelen i Montréal 1976 var den sovjetiske femkamparen Boris Onistjenko en av favoriterna. Pressen på favoriter är alltid hård, och det var den väl på Boris. För han hade fått en liten knapp inmonterad i kokillen (skålen som skyddar handen, när man parerar). Den knappen tryckte han omärkligt in, när han tyckte att han hade fått in en träff, som den dumma elapparaten inte känt av. Hur länge han hade fäktat med denna anordning, vet jag inte, men en av hans motståndare i OS anade argan list och krävde kontroll av Onisjtjenkos värja, och sedan var dennes saga all.
Så jadå, fusk är föraktligt men känns en aning mer mänskligt, när inte någon industriell verksamhet ligger bakom. Vem har inte drömt om att rusa ut ur skogen strax före Mora och gå upp i tätklungan i Vasaloppet? En krans och en puss av en kulla en gång i livet vore väl värt det!
Fusk i all vanära, men alla här uppräknade exempel har bara skadat den egna hedern och ibland kroppen – inte någon annans. De tävlande önskar säkert varandra lycka till, med förbehållet att inte lyckas så bra som en själv. Kanske säger de då på olika språk något skämtsamt makabert som »en lyckospark där bak«, »Hals- und Beinbruch« (hals- och benbrott) eller »break a leg« (bryt ett ben). Men en som hälsade en konkurrerande medtävlare sålunda på blodigt allvar var den amerikanska konståkerskan Tonya Harding inför OS i Lillehammer 1994.
Om detta berättar filmen I, Tonya från 2017. Den visar filmstudion på torsdag denna vecka (det är i morgon, om någon upptäcker hur sent denna krönika publiceras!).
En idé i idet av Björn Forseth