X&Y
Kromosomernas liv
I Greta Tunbergs anda tar Kim Jong-Un tåget till mötet med Donald Trump. Hanoiborna blir förtjusta och bjuder på »Kim Jong-ale« och »Rocket man tacos«.
Så kan folket välkomna försök till försoning. Till möte med världens största innehavare av kärnvapen kommer musen som – trots hårda sanktioner – röt.
Detta sker samtidigt som pakistanska terrorister mördar 39 poliser i indiska Kashmir, Indien bombar pakistanska Kashmir och Pakistan hotar med vedergällning. Två atomvapenmakter som inte utsätts för internationella sanktioner sitter med fingret på atomknappen.
Under tiden käftar politikerna i den europeiska provinsen Britannia, om de ska göra om folkomröstningen eller göra ett sista försök att ångra utträdet ur Europariket. Och i Ultima Thule föreslås på liknande sätt en folkomröstning om var sametinget ska byggas redan dagen efter beslutet att det ska stå i Östersund.
I det läget kan det vara skönt att tänka på ens egna problem. Att hålla på med valberedning innebär så här års mycket arbete med att skilja ätbart kött från tran och ambra.
Nej, skämt åsido, som valberedare i två föreningar ringer jag runt och frågar, om hon eller han vill låta sig omväljas till styrelsen i föreningen i fråga. Med dagens teknik kan den som sitter upptagen i telefon skicka meddelande samtidigt, så att man får veta att den uppringda är upptagen. Nyss fick jag ett sådant meddelande:
Är på väg.
Det var inte så klargörande, eftersom jag inte visste vart hon var på väg. Knappast hem till mig, i alla fall, så jag skickade en motfråga, som jag hoppas kunde läsas av henne medan hon fortsatte sitt telefonsamtal med någon annan:
Quo vadis?
Nu gällde det, om hon läste sin bibel under skoltiden, annars bleve det platt fall. (Nog härom, jag vill inte skriva mina läsare på näsan – slå upp det i er egen husbibel, vetja!)
Kromosom låter gott. Färgat godis, gärna en lite seg stång. Eller så låter kromosomer som de där fingertjocka, vita maskarna som urinvånarna i norra Australien brukar peta ut ur hålor i mangroveträdens rötter efter senaste högvattnet och stoppa direkt i munnen. – Jättegott! skulle teve-Tina ha sagt.
Det är möjligt att kromosomer faktiskt är goda, att de liksom är smakämnen som kryddor. Detta är dock något för författare av science fiction. Men en naturserie på Kunskapskanalen kunde gott ha hetat »Kromosomernas vandringar«, och då tänker man väl genast på något ännu längre än seg godisstång. På kramosomer, rentav, något slags boaorm. Det fanns faktiskt en science fiction-liknande tecknad serie i den riktningen av holländaren Marten Toonder. I en berättelse om Tom Puss och Oliver B. Bumble besöker de en paradisisk varm ö, där emellertid byarna är avfolkade och i ruiner. Byborna dyker efterhand upp, återuppbygger sina förstörda hem och har det bra och idylliskt ett tag. Tills den återkommande katastrofen är på väg att återkomma, då en förfärlig jätteorm ska ringla ut från hålor i de skuggiga bergen och rasera allt igen. Byborna får emellertid i god tid aningar och dyker ned i en massa hålor som finns överallt i markerna runt byn. – Naturligtvis är kramosomen de själva, som i underjorden gyttrar ihop sig till denna jättelika orm…
Men åter till verklighetens kromosomer, som i allmänhet tilldrar sig folks intresse i fråga om de är x eller y. Folk tänker på kön – ska det bli en flicka eller en pojke? X borde väl vara pojkar, med tanke på film- och seriefigurer som American history X, X-men och Agent X (filmade 1998, 2000 respektive 2015). Inom matematiken är x bara något okänt, i de här filmerna och serierna är de väl dödseffektiva karlakarlar, som vill agera inkognito. Utom i den förstnämnda filmen, kanske, där huvudpersonen vill få rykte om sig som våldsverkare och bli fruktad. Vad x-et ska symbolisera i den amerikanska historien är dock frågan – kanske det stora hakkors, som han har tatuerat på sitt bröst.
Men att x skulle vara så manligt är vid närmare granskning en total missuppfattning. En man har en x- och en y-kromosom, en kvinna däremot två x. Ha! Så mycket var alltså alla mulliga mansgrisfantasier värda.
Nu kan man väl få tänka kvinnligt – manligt ändå. Det gör Anna Odell XX i sin nya film från 2018, vilken heter något så enkelt som X&Y. I den undersöker hon det femininas och det maskulinas väsen med Mikael Persbrandt XY. Hur detta ska kunna bli en fängslande historia, återstår att se. Publikens xx-åskådare kanske vill se en stilig xy i aktion, vad vet jag. Men man kan ju kolla, vad Odell har gjort tidigare.
Som en annan Agent XX lurade hon 2009 Stockholmspolisen och sjukvården att hon var psykiskt sjuk, hon skulle visst hoppa från en bro men blev hämtad under intensivt motstånd. I tvångströjans lokaler avslöjade hon, att hon bara skojade. Det visade sig vara en del av ett elevarbete på Konstfack, men de som hade trott på hennes sjukdomstillstånd och nedkämpat henne var väl inte odelat övertygade. Så är det ibland med konsten.
Odell tog examen på Konstfack med en långfilm, Återträffen (2013) och skrev därmed in sig i filmvärlden som regissör. Det examensarbetet gick inte heller obemärkt förbi. Hon spelade sig själv i en klassåterträff, som hon i verkligheten inte hade inbjudits till, varvid en del gamla klasskamrater tydligen kände sig träffade. Och nu är det alltså dags för nästa film, som väl hade kunnat heta »Kromosomernas liv« men inte gör det. Visas på filmstudion nu på torsdag.
En idé i idet av Björn Forseth