UNGA ASTRID
Ikonostas
Ikoner är inte de små figurer, som ska föreställa datafiler, så att man inte behöver vara läskunnig för att hitta rätt. Faktiskt inte! De är helgontavlor inom ortodoxa kyrkor. – Fast ikoner man minns, är hos oss något annat.
Pippi Långstrump är »naturligt stark«, står det i Wikipedia. Tro det. Onaturligt stark, skulle jag ha skrivit.
Sedan står det väldigt mycket mer om Pippi. Wikipedias konkurrent Nationalencyklopedin anger en litteraturlista över »Astrid Lindgrens trilogi« och inte mycket mer. Den uttrycker sig lakoniskt kortfattat:
Pippi Långstrump, ”världens starkaste flicka”, är med sin självständighet ett försvar för barnets rätt och en utmaning mot social konvenans och vuxnas krav på lydnad.
Där satt den, samhällskritiken som fått flera länder att frisera översättningarna av Pippiböckerna. Sådana flickor vill de inte ha, flickor ska sitta med knäna ihop och se söta ut. Som Pippi själv uttryckte det:
Jag är fräknigare och vackrare än någonsin. Fortsätter det så här blir jag direkt oemotståndlig.
Och kanske blev hon det. Vi vet just inte så mycket, men själv spådde hon att det snart skulle gå utför:
Ja, tiden går och man börjar bli gammal. Fram på höstkanten fyller jag tio år, och då har man väl sett sina bästa dar.
Hur det gick, måste i alla fall Stieg Larsson trott sig ha upptäckt, när han för snart tjugo år sedan ringde upp kamraten Robert Aschberg för att berätta, att han hade skrivit en trilogi om Pippi Långstrump som vuxen.
Trilogin var förstås Millennium, som började ges ut 2005, och Pippi heter där så klart Lisbeth Salander, som som bekant för alla läsare fick en förfärlig uppväxt efter den där tioårsdagen och blev ett vad som idag skulle ha kallats bokstavsbarn. Med förunderliga krafter. – Mentala! Titeln på den första boken var därför noga vald: Män som hatar kvinnor.
Men det gick tydligen inte an på den internationella kommersiella marknaden. Författaren förbjöd uttryckligen förlaget att ändra titeln, men i den engelskspråkiga utgåvan gjorde de det i alla fall och förskönade för övrigt översättningen till den grad, att översättaren krävde att få anges under pseudonym. (De ryska, ukrainska och turkiska utgåvorna bär den engelska titeln – fast på sina respektive språk – så man kan undra, om de översatts från engelska i stället för från originalet…)
Varför skriver jag nu om detta? Ska filmstudion på torsdag visa Inger Nilsson i någon långfilmsversion av Pippi Långstrump-böckerna, eller blir det tecknat?
Ingendera, men en förklaring kan tarvas. Det stör mig, att förläggare kan lägga sig i författares och översättares verk genom att utan upphovsmannens tillåtelse göra ändringar för att tillfredsställa perverst försiktiga kulturknuttars syn på god litteratur. Det borde inte gå, när upphovsmän i sjuttio år har ensamrätt till sina verk inom Europeiska unionen. Men mäktiga män är alltid benägna att kringgå eller rentav trampa på alla rättigheter och är vana att komma undan med det. Ett exempel på det var när den tyska delstaten Bayern 1992 i ett försök att stoppa ett svenskt förlag från att ge ut Adolf Hitlers bok Min kamp i nyutgåva hänvisade till, att Bayern skulle ha den ideella rätten till verket.
Som om Bayerns folk vore upphovsmän till »Min kamp«!
De hade i så måtto framgång, att svensk polis då i en razzia beslagtog hela upplagan, men sex år senare fick förlaget ändå rätt i HD. (En pikant detalj är, att Bayern inte hade sökt förhindra en ny israelisk utgåva av boken året innan…)
Det må kännas omaka och till och med olustigt att nämna Hitler, Larsson och Lindgren i samma andetag, men tryckfrihet är en princip, inte en krydda man kan välja att ta eller inte ta.
Lever vi inte i ett fritt land kanske? Får man inte gå, hur man vill?
som Pippi sa, sedan hon tillfrågats varför hon promenerat baklänges på gatan.
Bayerska kulturvakter och skitnödiga kulturpotentater har mycket gemensamt med katolska kyrkans inkvisition och sovjetiska KGB – eller kanske inte med dessa institutioner utan snarare med den räddhågsna tjänstemannakultur, som utvecklats i deras skugga. Ett utslag av det är självcensur i medievärlden. Och sådan är mycket svårare att sätta fingret på och få folk att protestera mot. Det syns ju inte lika tydligt som mäktiga mäns barska bannbullor.
Astrid Lindgren var en av de kulturens ikoner, som vi har förlorat i modern tid. En annan är skådespelaren Björn Granath, som i en ljudboksinläsning gav den mest ormlikt giftiga röst åt dessa maktens män (John Grisham: Den oskyldige mannen). På en stödgala för IB-avslöjarna 1973 i gamla riksdagshuset drev samme Granath med den gamla överklassen i monologen »Polisens år«, där han talade med skorrande r i självsäkert dominerande ton som en gammal herreman från fordomdags:
Vänner! Det finns vissa element i vårt samhälle, som inte kan tolerera att det svenska folket hyser uppskattning för polisens arbete. […] Där di nya lagarna icke räcker, ska vi också kunna putsa av di gamla, hederliga svenska lagarna. Jag försäkrar Eder, vänner, att över dessa antidemokratiska huvuden ska den svenska polisens batonger spela rastlöst, oförväget och utan att låta sig påverkas av några styrda opinionsyttringar från några fjortondedagbulletiner eller annat krafs!
(Fjortondedagsbulletin syftar på Folket i Bild/Kulturfront, i vilken IB avslöjades.)
Den, som sett den förnämliga teveserien Vår tid är nu, såg då Björn Granath i en av sina sista roller som just en sådan personlighet, som med knävelborrar och klädd i gammaldags arméuniform var en trägen gäst på seriens restaurang.
En tredje av våra stora på tjugohundratalet avlidna kulturikoner är Hans Alfredson, som på nämnda stödgala på gamla riksdagshuset 1973 uppträdde i en satirisk sketch riktad mot samma överhet, som Granath några minuter tidigare låtsats tillhöra. I likhet med denne kunde Alfredson gärna spela den fulaste rollen i allvarliga sammanhang. I den av honom själv skrivna och regisserade filmen Den enfaldige mördaren (1982) är han den grymme godsägaren, en figur han sannolikt kände till från sin barndoms hembygd.
Vår store komiker Hasse skrev inte bara komiska böcker utan den blodigt mörka och tänkvärda Attentatet i Pålsjö skog (1996), en tänkt alternativ historia om andra världskriget. Hasse Alfredsson hade sett de svenska nazisterna när det begav sig, och i den här boken namnger han dem.
Pippis upphovsman Astrid Lindgren hade också erfarenheter från den tiden, vilket vi i nutid fått på pränt i hennes Krigsdagböcker 1939–1945 (2015). Hon var kanske inget bokstavsbarn men verkar tidigt ha velat gå sin egen väg och göra det på sitt eget sätt. Naturligtvis hade hon en ungdom före berömmelsen. Den har nu tagits an i filmen Unga Astrid, som gjordes 2018 (ogillat av familjen, påstås det – obegripligt varför) och visades på Folkets hus då. Trots det tar filmstudion upp den dagen före Internationella kvinnodagen. För tredje året har filmstudion nämligen satt hela mars månadsserie med filmer, som har kvinnliga hjältar.
»Hjältar«, alltså, inte »hjältinnor«. Det skulle nämligen låta, som om de vore hjältemodiga vid sidan av några självklara manliga hjältar. Icke så! Således går vi och ser Unga Astrid på torsdag denna vecka!
En idé i idet av Björn Forseth