DOLDA TILLGÅNGAR

Vallning och rymdfysik

Jag ringde ett vandrarhem i Degerfors för att som tidigare år boka rum. Föreståndarinnan svarade sömndrucket. Hon befann sig i Sydkorea. Jag ville genast lägga på, men hon hann säga, att jag redan var inbokad. Men hur…? – Alla känner apan, förstås.

Nu är det bara Paralympics kvar. Efter två veckors olympiska vinterspel på en kanal som faktiskt fanns i vägguttaget, så har jag en del att säga om underlaget där borta i Sydkorea. Inte underlaget för spelen – jag har inte varit i Sydkorea men väl i Nordkorea, och bergen är väl sig lika. En halvö på samma breddgrad som Italien och med natur slående lik Italiens. Och finns det höga berg i varma länder, så finns det snö även där.

Underlaget, alltså. Skidföret närmare bestämt. Eller själva skidorna. Det skär ju i hjärtat att se en sådan idol som Lotta nästan hulka, att hon inte hade kunnat ge vad hon hade, för att skidorna var dåliga.

Bortsett från sådana uppenbara kvinnliga hjältar som Marit är det väl en källa till missnöje, att de ska ha en hel hord mänskliga vallare och tonvis av skidor med sig. Då är det ju inte alltid åkarnas skicklighet som avgör utan vallarnas.

Nej, låt alla åkare åka vita blixten. Ovallat. Eller i alla fall likadana skidor allihop. Ovallade. Fast då komme väl IOK att sätta kontrollanter på hårdvarorna, så att ingen är där och smygvallar. Då är vi ute på hal is igen, det blir de skickligaste smygarna som vinner.

Men om alla tvingades ha exakt samma skidmodell (med beställd storlek och spann till viss vikt) med vallningsfri undersida, då? Två strängar päls på belaget, det skulle göra dem lika.

Nej, då skulle världens katter och kaniner snart börja sakna morrhår. Men räfflat underlag då? – Ja, där någonstans skulle skidsporten kunna bli lika för alla, och utvecklingen skulle leda till allt smartare räffling (ett nytt mönster per OS), som skulle gynna oss vanliga skidåkare också.

Men ska verkligen en filmnörd kommentera skidsport? Tja, i DN kan ju filmrecensenten få kommentera vad som helst, så jag är väl i gott sällskap…

Alltnog. Utöver idrottarna (som en del kallar atleter, vilket de ju inte är), finns det alltså vandrarhemsföreståndare och kungar på plats, men dessa kallar vi inte tillgångar. En tillgång är skidor, en annan är vallare.

När man ska skjuta upp sonder i rymden, behöver man också många slags tillgångar utöver eventuella kosmonauter. En uppenbar tillgång är människor kunniga i matematik och fysik. Det upptäckte amerikanarna att de hade för lite av i sitt folkmaterial, när plötsligt en plåtboll som hette Sputnik snurrade runt jorden. Än värre blev det, när det började snurra hundar och apor där ute, och alla känner ju apan… Kulmen på pinan kom när Jurij Gagarin snurrade där uppe. Det utgick snart ett påbud, att alla skolor i Förenta staterna skulle lägga mer vikt vid matte och fysik.

Samtidigt måste de så fort som möjligt skicka upp en egen kosmonaut (som naturligtvis inte fick kallas så) för att återfå självrespekten. Alltså måste landets bästa hjärnor slå dem ihop (hjärnorna, alltså) för att komma på, hur detta skulle kunna ordnas redan innan det uppväxande släktet lärt sig räkna och beräkna naturlagarna. Men i all tysthet! Man fick inte ge sken av att ligga allvarligt på efterkälken.

Någon hittade tre damer, som var fenor på just det som befolkningen i övrigt läst för lite av. Att de var kvinnor var en nackdel, ty det här skedde i början av 1960-talet, då kvinnor inte ansågs vara kapabla till avancerad problemlösning (men då hade man förstås inte insett att stickmönster och raketritningar var besläktade, och man hade nog inte läst Två städer av Charles Dickens heller, i vilken Frankrikes fattiga kvinnor i sina virkningar krypterade information om vilka adelsmän de så småningom skulle nacka).

Nå, tre kvinnor skulle man nog kunna förklara med att de ju var mattegenier – men hur förklara att de samtidigt var svarta? På 60-talet visste man ju, att sådana inte var lagda åt teoretiskt tänkande.

Ja, på den tiden rådde apartheid i södra USA. Det ordet användes inte, för det var inte på engelska. Men praktiken var densamma som i Sydafrika. Svarta skulle sitta på läktaren på bio och hade en egen bakdörr dit. Svarta hade egna toaletter på allmänna inrättningar, till exempel en planka över en bäck (just det exemplet lånar jag från Stephen King, som berättat om det). Således var det problematiskt att kalla in tre svarta kvinnor till uppbyggnaden av USAs rymdprogram. De var ju en tillgång, men den fick hållas dold.

Om detta handlar torsdagens film på filmstudion. Dolda tillgångar heter den och är från 2016. Titeln leker med orden. Man kan i matematiken kalla x en dold tillgång, om man vill. Obekant är det vanliga begreppet. På engelska heter filmen Hidden figures, vilket är ungefär detsamma. Men bara ungefär. »Dolda figurer« kan syfta på dolda personer, kvinnorna som skulle döljas, eller på kön och hudfärg som skulle döljas. Men det kan också syfta på dolda tal.

Därmed börjar filmstudions marsserie. Internationella kvinnodagen 8 mars infaller på en torsdag, en filmstudiodag. Hela marsserien har nu för andra året i rad satts med filmer med kvinnliga hjältar. De dolda rymdforskarna är de första.

En idé i idet av Björn Forseth

SMULTRONSTÄLLET

Hjulfilm

Vad nu – Ingmar Bergman i filmstudion?

Om det kommer på tal, att man »håller på« med en filmklubb (som till exempel Kiruna filmstudio) får man lätt frågor som »Då visar ni mycket Ingmar Bergman, då?«. Det hände mig senast på Bishop’s, och då var det ingen Kirunabo som frågade utan någon utländsk ung rymdforskare.

Det är vad man kan vänta sig. »Du måste bara se Bergman« eller »Du som är med i en filmklubb måste bara älska Fellini.« – Så kunde det låta när jag var ung och gått med i en filmklubb för att kringgå åldersgränsen, så att jag skulle få se Brigitte Bardot i Och gud skapade kvinnan. Men jag älskade varken Fellini eller Bergman. Inte Bardot heller, för den delen, inte ur filmkonstens perspektiv i alla fall.

Det var irriterande. Jag smög ju in på vilda västernfilmer och gillade Helan och Halvan. Men på filmklubbar fick man ibland se jättespännande filmer, som inte fått så stor publik kommersiellt, som till exempel den japanska krigsfilm där bortglömda soldater i Manchuriet blev kannibaler för att klara sig. Det var ju en fördel för en ung filmintresserad kille. Bergmans filmer, däremot, såg jag ingen spänning i.

Men som äldre har jag förstås insett, att det måste ha funnits något hos Ingmar Bergman, eftersom så många internationella regissörer (såsom Ang Lee och Woody Allen) sagt att de lärt sig så mycket av honom.

I december 2016 visade faktiskt Kiruna filmstudio en film av Ingmar Bergman, Fanny och Alexander från 1983, men i år är det hundra år sedan Bergman föddes, och den här veckan visar filmstudion Smultronstället, som Bergman gjorde 1958. Den – som i likhet med undertecknad förr i tiden – efter att ha hört namnet Bergman fått något grått, dystert, ångestfyllt och   l-å-n-g-s-a-m-t   i blicken, får tänka om. Som jag fick göra. Den här filmen och många andra av denne nu hundraårsfirande, framlidne regissör är helt andra sorters dramer. I det här fallet är den en så kallad roadmovie.

Och vad är då det?

Med Nationalencyklopedins ord är en roadmovie en

filmgenre, i vilken huvudpersonen (huvudpersonerna) med motorfordon är på väg någonstans, vanligtvis utan mål, ibland på flykt, för att söka friheten. Under resans gång råkar huvudpersonen ut för oförutsedda händelser och möten, vilka konstituerar filmens handling.

Det går alltså inte att kalla en historia en roadmovie, där man åker spark. Eller cyklar. Det är taskigt, men det kommer nog att förändras. I alla fall är det i denna film just oförutsedda händelser en gammal man råkar ut för på en bilresa söderut genom Sverige. Många av dem har ungdomar inblandade, vilket ger honom minnesbilder av hans egen ungdom.

Letar man information om begreppet roadmovie kommer man osvikligt att få hänvisningar till Dennis Hoppers motorcyklande Easy rider från 1969. Det är typiskt. Förvisso är den filmen ett utmärkt exempel, men att Ingmar Bergman gjorde ett skolexempel på roadmovie redan elva år tidigare brukar inte informatörerna »komma ihåg«. Det handlar förstås inte om deras komihåg, det handlar om att de bara tänker Hollywood, när de får frågan.

Men när de nu är så enögda borde de förresten allra först ha nämnt en roadmovie från 1938, en som vi alla har sett och sett igen och ser om och om igen varje julafton: Jan Långben som bildrulle.

Det står bil-drulle, inte bild-rulle… Sådana svenska ord fanns det 1938.

Alltnog! Kirunaborna kan tänkas vara nyfikna på huvudpersonen i »Smultronstället«, ty han heter Victor Sjöström. Vem är väl det? – Jo, han var Sveriges mest kände filmregissör under stumfilmstiden och en av Ingmar Bergmans förebilder. Men varför skulle han intressera Kirunaborna? – Jo, Sjöström hade 1913 regisserat det stumma dramat Ingeborg Holm, som filmfestivalen i höstas föredömligt visade i Kiruna kyrka – till levande orgelmusik. Den föreställningen drog mycket folk.

Inte nog med att Bergman var föregångsman i genren roadmovie, han var det i annat också. För att åter ta på de hollywoodska glasögonen minns jag en vilda västernparodi 1965 med Jane Fonda och Lee Marvin. Den hette Cat Ballou skjuter skarpt och handlade, som vilda västernfilmer gör, om hämnd. Hämnaren här var en dam som tog hjälp av en ökänd revolverman som var så alkoholiserad, att även hans häst var dyngrak. Poängen jag vill komma till är, att när Cat Ballou och suputen sidledes red ut ur bild mot horisonten till sång av en ballad om hjältinnan, så såg man plötsligt de som sjöng stå där bland kaktusarna med sina instrument. Att filmmusiken återgavs i bild upplevdes som ett nytt grepp i filmisk återgivning av en berättelse.

Men i »Smultronstället« lät Ingmar Bergman åtta år tidigare Victor Sjöströms rollfigur stå i bild bredvid och bakom de personer denne mindes från sin ungdom. Greppet var alltså nytt, men Bergman var först.

För dagens åskådare kan det vara kul att höra, hur annorlunda människor tilltalade varandra på svenska för nu sextio år sedan. Privatbilismen var tidens ideal, och bilen var mannens domän. Visserligen är det gamlingens svärdotter (i Ingrid Thulins gestalt) som kör, men hur låter det mellan man och hustru som fått bilhaveri?

Och hur länge var man barn 1958? – Jag slänger ut den brandfacklan men tar själv inte upp den här. Se själva på torsdag på Folkets hus!

En idé i idet av Björn Forseth

CALL ME BY YOUR NAME

Kärlek och sån’t trams på vita duken

Borde man vid varje romantisk scen i spännande filmer busvissla i biljetten?

 

Det borde man kanske. Som förr på söndagsmatinéerna. Biljetterna, som var »ogiltiga utan kontramärke«, var av lagom tunt och blåsbart material. Men det går nog inte idag. Biljetterna från de moderna maskinerna är inte av busvänligt papper. Och mobilbiljetter kan man ju försöka blåsa i.

Jag vet förstås inte hur kvinnor är funtade, och utan någon syster vet jag så klart inte hur små flickor upplevde de påklistrade kärleksscenerna i matinéfilmerna under uppväxten. Men som små pojkar vred vi oss av irritation, när hjälten (alltid en man) började vänslas med hjältinnan, vilket vi uppfattade som något inkommenderat (i manuset, alltså – av någon utomstående beslutsfattare, kantänka). Pinsamt, tyckte vi. Var det pang-pang det skulle handla om, så skulle det vara pang-pang (och inte bang-bang, som man kanske skulle ha sagt idag). Det var då man blåste i pappersbiljetten, så att maskinisten hörde det.

Gick över huvud taget tjejer på matinéerna? Det vågar jag ärligt talat inte uttala mig om. Alla matinéer jag såg var komedier eller äventyr av något slag, där alltså hjältarna var män. Flickorna kanske såg Angélique eller Kulla-Gulla – fanns det sådana matinéer?

Hur som helst var dessa filmer ofta inte gjorda för barn. De var vuxenfilmer, där bolaget klippt bort de våldsammaste scenerna för att censuren skulle släppa igenom dem som barnfilmer. Det blev snopna hopp i handlingen ibland.

Hur de svenska biograferna gjorde med nakenhet i matinéer vet jag inte. Trots att jag gärna såg Tarzan (självklart med Johnny Weißmüller), så var det först som vuxen jag upptäckte, att hans djungelfästmö Jane i en scen var helt naken (»Tarzan och Trasan« kunde man ha kallat filmen, för Jane gick ständigt i en gammal trasa – månne det är därför som dagens stylade kändiskvinnor viftar bort beröm för sina kreationer med »Den här gamla trasan«?). Alltnog, i Tarzan och den vita kvinnan (1934) knuffar Tarzan ned Jane från en trädgren där de suttit och kuttrat ovanför en tjärn, varvid trasan fastnar i en kvist och blir kvar där.

Nu har jag läst på: scenen spelades in i tre versioner – en där hon har på sig trasan ned i plurret, en där hon är barbröstad och en där hon är som gudarna* skapat henne. Varje amerikansk delstat skulle få välja den version som passade deras respektive lagstiftning bäst. Men katolsk höger fick dem att helt sonika klippa bort hela scenen. När jag i modern tid såg filmen i sin rätta version, var det resultatet av en inventering av filmbolagets arkiv där en yngre generation filmfolk återfunnit den bortklippta scenen.

Vad har nu detta med veckans två filmer på filmstudion att göra? – Så här är det: en vildman av Tarzans kaliber hade alltså en affär med en världsvan kvinna, som utan egen förskyllan råkat i hans djungelfamn. Kärlek. Och kärlek är huvudsaken i veckans filmer, inte en störande bisak som i de gamla matinérullarna.

»Två« filmer, förresten? Jo, Kiruna pride har ett arrangemang på alla hjärtans dag, vilket avslutas med film i samarbete med filmstudion. Den dagen infaller på onsdag, så filmstudion visar då lägligt nog en annan kärlekssaga dagen efter, på torsdagen. En oväntad vänskap på onsdag (en oväntad publiksuccé 2011), Call me by your name på torsdag (om oväntad kärlek 2017).

Nu kan kärlekstemat rymma mycket. I den första filmen är det, som titeln antyder, snarare fråga om vänskap. Men också vänskap kan rymma mycket. Här är den oväntad, för att en snajdare från Paris förorter helt oväntat stannar på ett av Arbetsförmedlingen anvisat jobb, trots att han av princip misslyckas med alla han anvisats, så fort han kvalificerat sig för en ny portion understöd. På det här jobbet erbjuds han att torka en förlamad rik man i ändan: »Aldrig i h-e!«. Och ändå.

Den rike, förlamade mannen och förortsnissen ska alltså bli vänner, om man får tro titeln. Och eftersom historien hänt i verkligheten, måste man väl tro på den. Biobesökarna anmodas å det bestämdaste att inte ha så bråttom ut, när filmens sluttexter börjar, för där visas fotografier på huvudrollernas verkliga förebilder.

Den andra filmen utspelas på liknande breddgrader, längre österut: i norra Italien. Men alls inte i Parisliknande miljö. Sjuttonårig yngling undersöker under sommarlovet på familjens sextonhundratalsgård den första kärleken med lokal jänta, när ung, stilig amerikan dyker upp.

Det där med sjuttonåringars sökande är förstås inte ett nytt grepp. Seventeen hette en amerikansk (stum) film 1916 och Sjutton år var en svensk film 1957. Men först med danska Sjutton 1965 korsades en linje. Den var en seriös ungdoms-pubertets-sexualitetsfilm men så djärv, att den kanske väckte danska filmskapares mod att fantisera öppet om sex. Ty sedan kom en våg av filmer allt djärvare och djärvare, och alla ville de ha Ole Søltoft i huvudrollen – som dragplåster; ty även om alla män och kvinnor i ensemblerna gick omkring i ullstrumporna (bara i dem och ingenting annat), så höll han själv familjelyckan inbäddad.

Observera, att detta sista stycke ej ska ses som reklam för någon ekivok italiensk rulle. »Call me by your name« har nominerats till fyra Oscar, och det gör de inte med porrfilmer, så det så.

En idé i idet av Björn Forseth

* Varför »gudarna«? Varför inte Gud, helt enkelt? – Jo, det var en känga åt trettiotalets amerikanska högerkatoliker.

NIGHT TRAIN TO LISBON

På spåret

I förrgår krockade ett amerikanskt nattåg på väg mot Miami med ett godståg, varvid lokföraren och tågmästaren dödades. Passagerarna låg i sina sovvagnar och väcktes brutalt.

 

 

Om man bortser från det tragiska, så kan man konstatera, att även i det flygande Förenta staterna går det ännu nattåg. I filmstudions klassikerfilm Jätten sist i januari reste Elisabeth Taylor och Rock Hudson i egen sovkupé från New England till Texas och trivdes med det. Undra på det – de kunde ju ostört rumla om i sänghalmen medan de färdades mot sitt mål.

Det är ju det. Man kan uppleva romanser eller möta intresseväckande personligheter på nattåg och till och med se någon medpassagerare bete sig som en riktig mister Bean… Allt detta medan man är på väg utan att behöva ta något ansvar för föret eller trafiken. Dela en vinare med någon annan i restaurangvagnen eller sitta och spela kort vid restaurangbordet. Det surras i en restaurangvagn på väg genom nattens landskap.

Nattåg har länge inspirerat författare och filmmakare. De låter spännande saker hända folk. Tänk bara Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne, En dam försvinner av Alfred Hitchcock och Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie. För att inte tala om Skenbart av Peter Dalle.

En gång såg jag ett slagsmål på ett finskt tåg. Det var en rätt överförfriskad man som skulle avvisas. Det tyckte nu inte han var någon bra idé. Två konduktörer kämpade med honom, så att uniformsmössor flög.

En annan gång vaknade jag av att det kom in ljus från korridoren i min sovkupé. Jag blundade för att inte få det i ögonen och trodde efter ett tag, att någon av de bägge tjejerna i bäddarna ovanför mig tagit ett glas för mycket i restaurangvagnen och glömt stänga dörren. Irriterad öppnade jag till slut ögonen och fick se en vilt främmande man stå vid tvättstället och gräva i tjejernas handväskor.

– Mitä helvetti! eller något annat för situationen passande lät jag nu undslippa mig, ty vi befann oss i grannlandet på klassresa till grannlandets grannland. Först tycktes inte den främmande mannen uppfatta mitt utrop (se där hur dålig min finska är), men sedan liksom upptäckte han i alla fall mig och ryckte till. Och rusade mot den öppna dörren. Jag slängde mig då ur bädden och famnade hans ena ben, som dock satt fast och fortsatte ut i korridoren. Med följde undertecknad som ett tredje ben i kortkalsonger. Tjuven var uppenbarligen fast besluten att lämna tåget medan det stod stilla på en växlingsstation och ryckte och ryckte därför för att slippa loss. Som en trasa släpades jag på golvet, medan en av tjejerna vaknade och skrek Iiiii! precis som på film.

Hur det sedan gick? – Äsch, inte bara kunde jag inte riktig finska, jag kunde inte fånga en riktig finne heller.

Ibland blir det romantiskt på nattåg också. Jodå, inte bara på film. Tro mig! Men nog om det. På film kommer man allt detta mycket närmare, om man själv är fullt påklädd i en biosalong. Det kommer man att få se på torsdag, då filmstudion visar en filmatisering av romanen Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier. Filmen är från 2013, och i enlighet med tidens lösen kan den så klart inte heta något så töntigt på en svensk biograf utan heter Night train to Lisbon. Regissören är en dansk stjärnregissör, Bille August, en av de européer som värvats till Hollywood, där han gjort sådant som Fröken Smillas känsla för snö (delvis inspelad i Kiruna 1997), Les misérables 1998 och nu denna nattågsfilm (man bör dock minnas hans danska verk Pelle Erövraren 1987, Den goda viljan 1992 och bland de senare Balladen om Marie Krøyer 2012).

Nattåget som går mot Lissabon innehåller Jeremy Irons, Mélanie Laurent, Jack Huston och en massa andra internationella stjärnor (som svenska Lena Olin och den gamla skräckisskådisen Christopher Lee), så det är upplagt för en thriller.

Som man kan förstå av vad jag hittills skrivit, så är idén inte ny. År 1959 kom en polsk thriller med det enkla namnet Nattåg (på den tiden fick en film ha en svensk titel). En man som verkar vara på flykt från någonting tar nattåget till Baltikum och får dela sovkupé med en märklig kvinna, som också tycks fly ifrån något.

Nu må den svenska läsaren undra hur detta kan hända: en kvinna och en man i samma sovkupé utan att känna varandra? Utan att alltså ha raggat upp varandra på tåget? – Tja, det har hänt mig. Felbokning. Hur kunde detta ske på 1990-talet? frågade jag mig, men då tåget var fullt frågade damen och jag varandra om vi kunde acceptera det. Det kunde vi. Men i östra Europa skulle de nog inte ha höjt på ögonbrynen. – Varför skulle man inte dela kupé? När jag for på transsibiriska järnvägen delade en äldre dam med guldtänder fyrbäddskupé med mig och två andra män. När hon skulle gå till sängs måste hon ha höjt något ögonbryn eller blixtrat med någon tand, för plötsligt reste sig den ryske medpassageraren upp och gick ut i korridoren en stund. Vi två andra fattade vinken. Så enkelt är det.

Nu vet jag inte vad Jeremy Irons råkar ut för på väg mot Lissabon, men det de i Lissabon har – det har de ju i Lissabon, om någon förstår vad jag menar. När en man steg på tåget (för att travestera thrillern En man steg av tåget från 1955) kan allt hända på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth