GLASSLOTTET
Sprätt i pennan
I julnumret av Folket i Bild/Kulturfront finns en intervju med en gruvarbetare, gjord av undertecknad. »Du har sprätt i pennan«, tyckte redaktionen om manuset.
När man inviger ett palats, en domkyrka eller ett stadshus är vipparna det viktigaste kapital man just då som värd har (vip = very important person). Sådana tappar man förstås inte bort. Då skulle det ju bli ett luftslott av glasslottet.
Skulle det ändå ske och det då hände i det vådligaste kungarike, skulle huvuden rulla – möjligen andra huvuden än de skyldiga till fadäsen. I mindre vådliga men handfasta riken skulle avskedanden omedelbart bli följden, även om inte heller då de drabbade nödvändigtvis skulle vara de skyldiga. I lilla Sverige skulle vi söka syndabockar, som skulle få skämmas.
Ty man tappar bara inte bort vippar vid tillfällen då värden ska sola sig i glansen från dem. Inbjudningslistor går genom flera händer och ses av flera par ögon, och mer än en person skulle känna, att något saknades – något eller någon som liksom bara borde vara där. Och till slut skulle det komma fram: »Ö, jag kan inte se att någon formell inbjudan gått till Konungen«.
Nej, det skulle inte ske. Vi inom allmogen skulle aldrig få höra talas om, att något sådant kanske varit på väg att ske.
Nu var det inte Konungen utan den statliga myndigheten Sametingets ordförande, som inte blev inbjuden till invigningen av Kirunas nya stadshus. Det som inte kunde hända hände alltså.
Borde nu kommuntjänstemännen ställas inför räfst- och rättarting? Det tycker jag inte. Att söka syndabock vore att förödmjuka hela kommunen. För det är inte någon enskilds skuld – detta kunde hända, därför att dessa vippar inte var vippar som gruvchefer eller ministrar. Samefolket är guld värt för turistbranschen, men vänder man sig åt något annat håll, är samerna redan glömda.
Det är sådant som kallas strukturellt. Det ligger inbyggt i samhällskulturen, inte i enskilda. Kiruna får nog se sig i månen efter den väntade parlamentsbyggnaden åt Sametinget, fruktar jag.
Är då Kirunas nya stadshus ett luftslott som ser ut som ett guldslott? – Nej, luftslott är det definitivt inte, det står där gyllenglänsande och har länskonstmuseet inom sig, till en del lulebors förbittring. Möjligen kan den anmärkningsvärda händelsen leda tankarna till glasslott, som man inte bör kasta sten i, om man vill behålla förtroendet från alla sina folkgrupper.
För undertecknad är glasslott ett ord i något talesätt, men trots flera böcker om sådana i min bokhylla och trots Google och Bing finner jag inte något. »Som ett glasslott i aprilskyn« uttrycker sig bloggaren Isabella och låter då ungefär som mångbarnsfadern i filmen Glasslottet (2017), den evige rättshaveristen som för att undkomma tjyvsamhällets pålagor och polisen flyttar med sin familj från det ena stället till det andra och därvid smiter från hyran. Han trollbinder barnen med de mest fantastiska historier och i nyktert tillstånd lär han dem allt om fysik och geografi och att frimodigt leva sina liv. Ett ruckel att flytta in i kan då bli till ett glasslott.
Låter det charmigt? Tja, fattigdom är väl på bioduken stundom kittlande att följa för en publik som har sitt på det torra. Just i dagarna talas det i den verkliga världen om omfattande svensk fattigdom, något som min generation växte upp med som något avskaffat. Men nu är den tillbaka, fattigdomen – hur har vi tillåtit det att ske?
Nå, ett av de fattiga barnen i ovan nämnda familj, Jeannette Walls, har vuxit upp och berättat om sin charmiga uppväxt i en bok, Glasslottet.
Inom parentes: antagligen har alla barnen vuxit upp; det är inte fråga om en thriller med en pappa som slår ihjäl sina ungar men råkar missa en, som sedan läcker.
Och boken har blivit film, en som filmstudion nu på torsdag visar. Och inte är det heller den första filmen om märkliga fäder. För ett år sedan visade filmstudion Captain Fantastic, en annorlunda pappa (2016), så publiken torde vara beredd på saker som är annorlunda. En fantastisk pappa hade också Åsa Linderborg i Mig äger ingen (2013), och nästa vecka kommer en dominerande pappa, bunden av traditioner, att skicka iväg sin i Norge uppvuxna dotter till tvångsäktenskap i Pakistan i Vad ska folk säga (2017). Den pappan spelas av Adil Hussain, Linderborgs far av Mikael Persbrandt, kapten Fantastic av Viggo Mortensen och Walls fader denna vecka av Woody Harrelson. Pappans ömma hustru spelas av Naomi Watts och dottern som läckt hela familjehistorien, Jeannette Walls själv, av Brie Larson.
En idé i idet av Björn Forseth