DEN 12:e MANNEN
Kallhamrat
Algoritm – se där ett ord i tiden. Fråga folk om de egentligen vet, vad det betyder! Efter att ha kollat en sådan på Facebook är jag beredd att kalla det »alkorytm«.
En kompis har sett den härliga teveserien om Sverige från 1945 och framåt, Vår tid är nu på SVT, och åttonde avsnittet i andra säsongen slutar med en brinnande Volvo PV år 1962. För den, som sett serien ända från början, är orsaken till det solklar: en föregångare till dagens personaluthyrningsfirmor är gangsterentreprenören Ragnarsson, som hyser outbildade invandrare i containrar och gamla ruckel. Om Ragnarsson får för sig att en restaurang har avtal med honom om leverans av ett antal diskare, så tar han inte nej tack som svar. Då tar han till torpeder att klå upp den förmente beställaren med – eller låter bränna upp dennes nya bil.
Ty vid denna tid är en ny PV 544 är värsta kukförlängaren (ursäkta språkbruket, sådana ord används idag, men 1962 hörde det nog inte till adekvat vokabulär, som den då aktuelle Gunnar Sträng kunde ha sagt).
Alltnog, min kamrat gjorde inte kopplingen brand – gangster utan la ut en bild av bilbranden på Facebook och undrade, om verkligen bilbränder hörde till 60-talet. Två personer svarade genast i enkel alkorytm:
– Dom försöker försköna bilbränder och islam.
– Propaganda. Vad väntar du dig av SVT?
Sådant där visar med nästan övertydlighet, varför man bör hålla Facebook på armlängds avstånd. Tänk er att delta i ett samtal om skådespelaren Omar Sharif (1932 – 2015) och få repliker som
– Du försöker försköna islam, sa Bill.
– Propaganda, sa Bull.
Eller efter att på SVT ha sett den amerikanska filmen från 1949, Tulsa – den brinnande staden, vari lantbrukare – förbittrade över att oljeutsläpp förgiftat deras betesmarker – bränner ned ett helt oljeborrfält, få kommentarer som
– Dom försöker försköna oljebränder, sa Bill.
– Vad väntar du dig av SVT?, sa Bull.
Nog om det. På torsdag blir det mer jordnära film i den betydelsen, att det som händer, händer på jorden i våra trakter. För diktverket Ædnan fick igår Linnea Axelsson Augustpriset, och titeln betyder ju mark, land, jord, så jordnära ligger i tiden. Närmare bestämt klockan nitton på torsdag. Då visar filmstudion den norska filmen Den 12:e mannen (2017), vilken utspelar sig 1943 kring Lyngenfjorden rakt norr om Kiruna. Jordnära i geografin.
Då var Norge ockuperat, och historien har beskrivits förut på film. Den 7 februari 2013 visade Kiruna filmstudio Nio liv, vilken hade haft premiär 1957. Denna spännande historia handlar om en överlevare (det får man veta redan i filmens inledning) med en händelserik bakgrund, vilket undertecknad inledde om inför publik den kvällen:
Jan Baalsrud föddes 1917 i Oslo och växte upp i närbelägna Kolbotn, en grabb som var duktig i matte i skolan. Han tog sitt yrkesbevis för hantverkare – svennebrev på norska – som geodetisk instrumentmakare 1939. Under den tyska invasionen av Norge i april 1940 deltog han som sergeant i striderna i Østfold. Han var med de norska styrkor som ryckte tillbaka över gränsen till Sverige och internerades i Filipstad.
Baalsrud stannade i Sverige som flykting sedan de internerade norrmännen fått återvända till det ockuperade Norge sommaren 1940. Han blev då kurir mellan Norge och Sverige för den brittiska legationen i Stockholm. Hösten 1940 greps han av svensk polis och dömdes till fängelse för spionage. 1941 utvisades han från Sverige och tog sig via Sovjetunionen, Afrika och USA till Storbritannien, där han gick med i kompani Linge.
Därefter kom det som både »Nio liv« och »Den 12:e mannen« handlar om. Efter kriget återgick Baalsrud till intrumentmakaryrket men bosatte sig på Kanarieöarna på grund av uppstånden känslighet för kyla men avled dock i Kongsvinger 1988.
Hans krigshistoria verkade för bra för att vara sann, tyckte den brittiske sjöofficeren David Howarth, som därför gjorde ordentlig research innan han skrev boken We die alone (1955) som blev Ni liv på norska.
Torsdagens film har alltså gedigen faktabakgrund men är dock regisserad av en holländare i Hollywood, Harald Zwart (känd för actionfilmer…). Undertecknad, som i Lillehammer såg filmen, har invändningar mot diverse renars beteende men inga mot tyska SS-officerares, inte ens mot deras tyska, som den engelske skådespelaren Jonathan Rhys Myers ser ut att behärska till fulländning, sedan han fått två månader på sig att lära sig det till replikerna… Själve Baalsruds skådespelare, Thomas Gullestad, behärskar sitt modersmål norska bra, vad jag kan förstå.
Äventyret var kylslaget och beskrivningen av det kallhamrad. Baalsrud blev alltså känslig för kyla, och det kanske Gullestad också blev, sedan han i sin roll begravts i snö utan handskar och fått frostskador på händerna. Inspelningen gjordes i sträng kyla på plats i området. Olyckor kantade filminspelningen: två italienska skidturister drogs med i en lavin vid samma årstid just där Baalsrud färdats och där filmlägret var uppställt. Strax efter att James Horner ombetts att skriva filmens musik, omkom denne i en flygolycka (det blev sedan Christophe Beck, som fick komponera). En av de sista överlevande bland de verkliga hjältarna i denna historia, Aslak Båhl, gick i modern tid igenom isen med sin snöskoter, tog sig upp men frös sedan ihjäl.
Den filmbesökare som av allt detta inspirerats, kan den 25 juli nästa år delta i den tjugo mil långa Baalsrudmarschen, som årligen går av stapeln i Baalsruds spår.
En idé i idet av Björn Forseth