WIND RIVER
Läckor, livsvisdom och lik
»Intensiv jakt på gäckande läckor« lyder NSD-rubrik illustrerad med foto på Kiruna stadshus. – Vad är det de läcker, vem har nu blivit korrumperad?
Visselblåsare talas det mycket om numera, och vi har i Sverige laglig rätt att läcka till massmedia. En sådan laglig rätt hotas hela tiden av dem, som blir avslöjade, så vi ska inte ta sådana rättigheter för evigt givna. Man måste slåss för dem – och använda dem. Läck om korrumperade tjänstemän eller beslut tagna i skumrask!
Det gör inte de flesta. Man bryr sig inte om det som inte tycks bekomma en personligen. Det är allmänmänskligt. En väninna från Tjeckoslovakien sa till mig under ancien régime (se där ett uttryck för att visa, att jag minsann har läst böcker):
Man vänjer sig och går en och annan facklig-politisk kurs och lever sedan ett normalt liv.
Varför skulle vi kritisera folk som gör så, är vi så annorlunda i dagens konsumtionssamhälle? Hur många är aktiva i fackföreningar eller föreningar över huvud taget idag?
Så får jag höra av en bekant, att när han var på visning av vårt nya stadshus, stod det hinkar utställda här och där för att ta upp dropp från taket. Läckorna var tydligen av mer krasst slag än en läsning av rubriken gav vid handen.
Av detta kan man lära, att skummandet av tidningsrubriker visserligen kan ge en en hum om vad som försiggår i världen, men lika gärna kan det ge en något om bakfoten. Antagligen var det det, som chefen för Kiruna Annonsblad fruktade, när jag i februari förra året hade skickat in en idé från idet med rubriken Den rara fascisten. Krönikan togs inte in, men senare beklagade chefen det, då han ju läst hela artikeln. Han hade – på förekommen anledning – varit rädd för reaktioner från läsare, som inte läser mer än rubrik och ingress.
Idéerna i idet fortsätter därför att sprudla ut här i stället för i papperstidningen – utom föregående vecka, då jag i stället skrev en insändare i mitt husorgan, vilken togs in och gav oväntat efterspel:
Vissa dagar är Norrländskans innehåll ovanligt rikt.
Den 9 november säger en man, som drabbats av att hans livsverk gått upp i rök efter en brand, att han inte vet vilka rutiner han nu ska följa:
»Mycket kan man, men det här kan man fan inte.«
Det är så sant. Jag har själv precis varit i samma sits och är varje dag på helspänn för att lära mig det jag inte kunnat, så att återställningen ska komma så snart som möjligt.
På sidan intill i samma nummer säger en torped, som försökt driva in en skuld:
»Jag gick fram till målsägaren och sade att han var skyldig min klient pengar. Han frågade vem, då sade jag att det skulle han skita i.«
Vad skulle torpeden själv ha frågat, om någon kommit till honom och sagt att han var skyldig någon icke namngiven person pengar? »Vem då?«, kanske? Torpedlogik.
En insändare föreslår samma dag en höjning av rösträttsåldern till 65 år för att i framtiden slippa den sorts regeringstrassel som vi har idag.
Det tål att tänka på. Själv hade jag kunnat tänka mig en körkortsålder på 25 år för pojkar. Tänk, så många liv som då skulle räddas på vägarna.
Jaa – dagens nummer av NSD var fullt av livsvisdom. Det hade kunnat bli en veckokrönika av en Höjer av det.
Spankulerande ute på sta’n den da’n ringde någon från ett okänt men inte dolt nummer, vilket i vanliga fall får mig att markera det som nasare, men den här gången visade det sig vid närmare kontroll vara en person i Luleå, som jag då ringde tillbaka till. Denne man var entusiastisk läsare av de ovan citerade raderna och ville tacka för dem. Han hade av hustrun avråtts att ringa och störa, men herregud – jag vart ju enbart hedrad!
Den vecka som gick blev alltså utan sprudel, därför att då pågick Arctic light filmfestival, vilket en infödd Kirunabo jag känner inte kände till, när jag mötte honom på biblioteket på festivalens sista dag. Ja, vi människor ha våra intressen och blickfång, och de äro icke desamma för oss alla.
Då missade han bland annat den irländska avslutningsfilmen Black -47 (från i år) om den av tidens ekonomiska ideologi (laissez-faire) i kombination med potatispest framkallade svälten på den brittiska kolonin Irland i mitten av 1800-talet. Imperialismens ansikte åskådliggjordes både med torpruiner och minnesvärda repliker som följande uttalande av engelska herremän:
»Somliga ser fram emot den dag, då en keltisk irländare är lika sällsynt på Irland som en indian på Manhattan«.
»Prata engelska! Jag begriper inte ett ord av den där urinvånarrappakaljan« (»aboriginal jibberish«, syftande på iriskan).
Festivalgeneralen själv sa från Nåjdens sals scen strax innan den filmen sparkade igång, att så mycket film som Alff på nio dagar visar motsvarar en film i veckan under året. Precis vad Kiruna filmstudio håller på med! ville jag utropa. – Filmstudion är ju en evig festival med ungefär samma inriktning som Alff, och filmstudions medlemmar går ivrigt på festivalens filmer, medan festivalens aktivister aldrig går på filmstudions.
Nästa år blir det den trettionde festivalen, och fortsätter det som nu med en restaurang som vägrar hålla öppet mellan filmerna medan andra restauratörer ej äga tillträde, så försvinner festivalkänslan sakta men säkert. Förr var det kvällsbuffé premiärkvällen, i år var det inte ens mingel för sponsorerna vid invigningen. En festival utan festlig inramning med möjlighet till åtminstone fika mellan filmerna lockar inte till att stanna kvar till nästa film. Filmbesökare må vara sämre på att handla än teater- och operapublik, men en så total fantasilöshet, ovilja och utestängning på grund av arrendeavtal, som omöjliggör för till och med volontärer att servera något (man måste ju åtminstone ha tillgång till ett kök, va?) skruvar ned en fantastisk festival i en undergångsspiral såsom ett aldrig så präktigt fartyg skruvas ned i drivis.
Resten av året får filmstudion sköta rodret, redan nu på torsdag genom att fortsätta sin novemberserie. Då blir det amerikanskt, och det är ju publikdragande bara det, inte sant? Nå, filmstudio och undertecknad hör inte till de förståsigpåare som fnyser till av den anledningen. Wind river heter verket, som är från 2017 och har för mig rätt obekanta namn i de ledande rollerna: Kelsey Asbille, Jeremy Renner och Julia Jones. En av dem, viltvårdare i Wyoming, stöter på en död indianska i vildmarken. Emedan det nu är så, att brott mot urbefolkningen inte sorterar under delstatens utan unionens lagar, sänds en FBI-utredare till trakten, spelad av en av de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna. Den federala polisen må vara entusiastisk men är oerfaren, det blir en av berättelsens stötestenar. Den andra huvudrollsinnehavarinnan spelar förstås den mördade.
Regissören Taylor Sheridan har tidigare utöver till »Wind river« skrivit manus till filmer som förut gått på Alff och filmstudion: Sicario (2015) och Hell or high water (2016). Alla tre är gjorda av så kallade oberoende bolag, i vilka ofta lovande nykomlingar ger sig till känna. Filmer från sådana bolag syns många gånger just på festivaler och – på filmklubbar som Kiruna filmstudio. Sådant ska man vara uppmärksam på. Se bara, vad det blev av nykomlingen i den av filmstudion visade Till det som är vackert (2010): Alicia Vikander…
En idé i idet av Björn Forseth