C’EST LA VIE

Dagens Apnytt

Människan kan vara fähund, svinpäls och dum som en ko. Men apa?

 

När Thomas Huxley ställde upp som representant för den frånvarande Charles Darwin under en debatt om människans härstamning på Oxforduniversitetet 1860, fick han av biskop Samuel Wilberforce frågan, huruvida han härstammade från en apa på mödernet eller fädernet. Den gode biskopen ville förlöjliga Darwin och fick nog en del skrattare på sin sida, men i historiens ljus var det han som blev till åtlöje.

Jag har fått ett gammalt exemplar av en dansk tidning, Abetidende (Apbladet, Apposten eller Aptidningen – eller rentav Monkey Times?) från den 23 oktober 1953*. Första sidan (eller en löpsedel kanske det är) uppfylls av denna text:

PROTEST

Vi aber

protesterer mod at

MENNESKENE

påstår at

de nedstammer

fra

OS

Jojo, de har följt med i debatten, de små primaterna. Den ärade läsaren hade väl ingen svårighet att läsa danskan, eller? – För säkerhets skull tar vi den en gång till, nu på svenska:

PROTEST

Vi apor

protesterar mot att

MÄNNISKORNA

påstår att

de härstammar

från

OSS

Det hade de förstås all anledning till 1953, och då måste man ställa sig på de svagas sida – apornas i det här fallet – och sälla sig till protesten. Men i sak hade de fel då och det är fortfarande fel att hävda, att Darwin påstått något sådant som löpsedeln beskriver. Apor och människor har samma förfäder, men de ena härstammar inte från de andra. Vi tillhör olika grenar. Med vi menar jag inte vi björnar.

Fast ibland kan man undra över släktskapet. En indianska i Mexiko, Julia Pastrana, föddes 1834 luden över hela kroppen och blev en utstött men fick det sedan ändå hyfsat som tjänsteflicka i en guvernörsfamilj och blev lärd. Sin begåvning till trots lockades hon som tjugoåring med till New York av en typ, som visade upp henne som »apkvinnan« och tjänade bra på henne men – kanske av anständighetsskäl (det var ju ändå det pryda 1800-talet) – gifte sig med henne och fick en son lika luden som modern. Både mor och son avled dessvärre nästan genast.

Varken Julias mor eller far var förstås någon apa. Det går inte, vi är olika arter. Men liksom enstaka individer av vilken art som helst kan födas kritvita, så finns det också här en förklaring: hypertrikos lär egenskapen av fullständig behåring heta. I bildtidningen Kina** läste jag på den numera så fördömda Mao Zedongs tid en artikel om pojken Yu Zhenhuan i Liaoning, som 1977 fötts just så luden som Julia. Artikeln avbildade »ett friskt och kraftigt barn« som »växer och utvecklas helt normalt«, vilket tycktes vara fallet också med de arton andra fall de kände till. Rent vetenskapligt berättade artikeln om hårvirvlar, som

»skiljer sig från den behåring som övriga primater än människan uppvisar, men liknar den behåring som det mänskliga fostret uppvisar mellan ca femte och åttonde månaden«…»Barnen utvecklas helt normalt både fysiskt och intellektuellt, och detsamma gäller när de kommer upp i vuxen ålder.«

Om man kallar ludna medmänniskor apor, så borde man väl betrakta så kallade renrasiga svenskar som missfoster, eftersom de är så vita. Jordens människor hade ju i begynnelsen hudfärg åt det svarta hållet till.

Om detta må ni berätta för de gossar och flickebarn tillhöriga de horder som marscherar med fanor och klingande spel på valdagar och stör, ty bland dem finns många, som i likhet med den skrattretande biskop Wilberforce hänger upp sig på sådana yttre attribut.

Den italienske regissören Marco Ferreri ville dock ge Julia Pastrana något slags upprättelse. Han spelade 1964 in en film, som hette just det ödesdigra, Apkvinnan, och förlade därvid handlingen till efter andra världskriget. Amerikanaren blev napolitanare, som upptäckte »apkvinnan« (Annie Girardot) på ett kloster, som han årligen hälsade på i och engagerade henne i en kringresande cirkus som just – apkvinna. Det gick förstås bra, men den unga tjejen blev äldre och nunnorna krävde skilda rum på hotellen de övernattade på – eller äktenskap. Av ekonomiska skäl valde karln det senare, och av pubertetsskäl valde flickan att kräva sin äktenskapliga rätt. Därav blev ett barn, som han först ville bli av med men efter hustruns rasande reaktion beräknade skulle kunna bli en kassakalv vid sidan av kassakon: »Apkvinnan och apungen«.

Fast de dog, precis som Julia och barnet i verkligheten. Men si – det gillade inte den anglosaxiska publiken, varpå ett annat slut gjordes, där fällen föll av fjällan efter födseln på BB och mannen till slut blev tvungen att börja arbeta som alla andra – och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Den var, som alla kan förstå, ingen komedi, denna film. Faktum är ändå, att den tog den ludna kvinnans parti och visade, att hon i alla andra avseenden än pälsen var som andra kvinnor.

Veckans film på filmstudion är däremot en komedi. Det är ont om sådana nuförtiden, och på senare år har franska filmer fyllt behovet av farser: Bröllopskaos 2014, Familjen Bélier samma år och nu på torsdag C’est la vie! från 2017. Titeln är helt annorlunda på franska, men hallå – är inte »C’est la vie!« också franska? Jodå, det betyder bara »Sån’t är livet« och anses slå bättre än originalet. För allt handlar ju om att dra publik, precis som titlarna på undertecknads krönikor är valda för att locka läsare.

Det senare är dock ingen större succé, eftersom jag inte verkar ha så många läsare, sedan jag lämnade Kiruna annonsblad och gick ut på nätet. Men hvad fanden, som danskarna säger, man kan ju bli känd postumt.

Torsdagens film på Folkets hus handlar inte på minsta vis om övermått av päls eller hår utan är en fars om en festarrangör, som fått i uppdrag att arrangera ett bröllopskalas på ett gammalt slott. Ingenting får gå snett med så många gäster, men med så stor personalstyrka av kökspersonal och servitörer går förstås allt snett.

Den visas dagen innan Alff träder in på scenen för tjugonionde gången. Kusin Alff – Arctic light filmfestival. Då blir det film för fulla muggar i nio dygn och filmstudion vilar en vecka på hanen. Bara njut!

En idé i idet av Björn Forseth

* KAJ BOJESENS ABE, Godkendt af Abesammenslutningens TURISTVAREUDVALG

** Kina № 5 1979