BRON ÖVER FLODEN KWAI + THE RAILWAY MAN
En flod av kval vid Kwai
En riktig karl ska inte ligga och gråta i en soffa inför en främling. Och »PTSD« är väl ännu en av dessa trendiga bokstavskombinationer?
En del gillar historia, andra bryr sig inte det minsta om vad som har hänt generationerna före ens egen. Somliga använder historia som argument för åsikter de hyser och lyckas intressera även den kategori, som alltså egentligen inte bryr sig. Låter jag begriplig?
Personligen är jag intresserad av allt, också av historia. Av den anledningen har jag förstås läst något inom området och vet, att allt inte alltid är vad det ser ut att vara och mycket går igen. Bakgrundsinformation är värd att ta reda på. Då måste man tappa hakan, när någon påstår att Sverige
… »har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge. Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter«.
Tufft. Den lilla skaran patrioter är, som den samhällsorienterade läsaren kan förstå, dem som Sverigedemokraterna leder: »Ödet har utsett oss denna gången«, skrev efter årets val Mattias Karlsson. Men stämmer det med historiska fakta?
Vilka främmande stater har ockuperat Sverige? kan man till att börja med fråga. Kämpade Engelbrekt, Dacke och Vasa mot en dansk ockupationsmakt? – Nja, Sverige var ju del av den dåtida nordiska unionen, som till att börja med på trettonhundratalet hade letts av drottning Margareta i Malmø. Man kan ju bli »förtryckt av utländska fogdar« i en union och vilja lämna den, om nödvändigt med våld. Som att Estland ville lämna Sovjetunionen och Slovenien Jugoslavien. Det är inte automatiskt patriotisk kamp mot ockupation.
Än Finland, då? – Jo, Ryssland tog och behöll den delen av gamla Sverige, men det var beslutat i en internationell fredsöverenskommelse. Sverige fick avträda Finland, som det heter. Ingen patriotisk gerillaskara försökte ändra på det.
Har ens Sverige »stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter« då? – Nej, inte det heller. Det har inte förekommit. Samlade styrkor av stormakter har funnits åtskilliga gånger, ibland med Sverige mot andra. Men ingen har någonsin gått in för att utsläcka Sverige som land, inte ens ärkefienderna Danmark och Ryssland.
SD-ledarens svulstiga text illustrerades där den skrevs dessutom med en gammal tavla över Karl XIIs seger vid Fraustadt 1706. Som om det vore ett exempel på att »vi alltid segrat mot alla odds och överlevt«. Överlevde gjorde den gången inte den stora mängd ryska soldater, som befann sig bland de 7.600 som tagits som krigsfångar. Karl såg till att avrätta dem. (Om detta har François de Voltaire, Ernst Brunner och folkrättsexperten Ove Bring skrivit). Snyggt exempel Mattias Karlsson tagit på »offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter«!
För att föra över idén i idet på veckans kommande filmer, så är fenomenet krigsfånge sedan hundra år kringgärdat av internationella överenskommelser för att undvika »onödiga« grymheter (i stridens hetta får man vara grym, så barbarisk är vår kultur). Krigets lagar. Hur de följdes under andra världskriget var det lite si och så med. I Asien gjorde sig Japan känt för att ta lätt på dem, mycket lätt. Mången anglosaxisk soldat plågades såsom i koncentrationsläger och tvangs samtidigt bygga infrastruktur åt den japanska armén. Plåga fångarna får man inte, enligt krigets lagar, men arbeta kan fångar få göra. Kan få.
Men det visste ju redan vissa slavägare i de amerikanska kolonierna, att tvångsarbete var ineffektivt. Om detta erinrar en brittisk officer (i Alec Guinness gestalt) sin japanske lägerchef (Sessue Hayakawa) i en riktigt klassisk krigsfilm, Bron över floden Kwai från 1954. Tortyr, svält och avrättningar leder inte till att en viktig bro blir byggd – hellre då värdig behandling och näringsrik kost. Då kanske fångarna går till jobbet med kraft i arm och mod i barm.
Men vem gagnar det i det stora sammanhanget, alltså kriget? Det är den existentiella frågan denna epokgörande film av David Lean egentligen handlar.
Floden Kwai och bron finns i verkligheten och är ett turistmål idag. För de fångar, som överlevde krigsfånglägret (med eller utan brobygge), blev inte alltid freden och den personliga friheten någon frihet för själen. I en senare film, The railway man från 2013, är den mentala efterbörden dess existentiella tema. Huvudpersonen är en (spelad av Colin Firth) av dem, som byggde bron över floden Kwai, och han får ett till synes normalt liv i Australien efter kriget. Men hans hustru (Nicole Kidman) märker ju, att han inte är normal innanför skalet.
Detta kallas nuförtiden posttraumatiskt stress-syndrom och förkortas PTSD. I dagens värld sätter man nyfunna etiketter och bokstavskombinationer på barn och hart när varenda människa, och även utan sjukdomar har det blivit på modet att tillhöra någon bokstavskombination, som alla andra bör respektera. Tillåt mig att förhålla mig skeptisk. Jag är till och med skeptiskt mot bindestrecket i sjukdomsbegreppet i början av det här stycket. Men då jag allvarligt vill försöka ta till mig vetenskapens rön, tolkar jag därför bindestrecket sålunda:
Hade man skrivit posttraumatiskt stressyndrom, så kunde det låta som att »stressyndromet« på något vis vore posttraumatiskt. Och kanske det är så och att jag strider om påvens skägg. Men säg i stället syndrom på posttraumatisk stress, så kanske bindestrecket får sin förklaring. – Inte det? Nå, så strunt i det.
I alla fall var det väl detta PTSD som fick Försvaret att kalla in oss soldater i utlandstjänst till samtal ett halvår efter hemkomsten. De hade förvisso samtal med oss redan vid hemkomsten, men ett halvår senare en gång till var rätt trevligt. Man träffade ju de andra yxorna och kunde umgås. Och prata ut, var väl tanken.
Förr begrep inte gamla Krigsmakten sig på att göra sådant. FN-soldater kom hem efter hemska upplevelser, fick medalj och glömdes bort. Kanske tyckte man på den tiden, att riktiga karlar inte skulle gråta ut hos psykologer. Men riktiga karlar begick ibland självmord som följd av sina obearbetade upplevelser. Och ärligt talat – att berätta om sådant för någon som inte kan begripa är ett hinder; bättre då att tala ut med andra som varit med.
Filmen »The railway man« visar filmstudion som vanligt en torsdag, som utgör första torsdagen i novemberserien. Men, som berättats här, utgör den gamla klassikern »Bron över floden Kwai« en bra bakgrund. Därför visar filmstudion den dagen före, som följdriktigt är en onsdag. Den, som kommer i tid, kan få en glimt av tre veteraner från krigsfånglägret på återbesök vid floden Kwai idag.
En idé i idet av Björn Forseth