M
Mödom, mord och mörka män
Nej, så lyder inte visan:
»Mandom, mod och morske män
finns i gamla Sverge än«
ska det vara.
Med bokstaven M kan man få till det. Mer om det strax.
Den amerikanske författaren Jack London (1876 – 1916) hade en förklaring till den vanliga barn- och ungdomsdrömmen, i vilken man faller men vaknar innan man slår i backen. –Fan också, tänker redan barnet (men svär förstås inte), ty alla vill vi ju veta, hur det känns. London menar i sin roman om forntiden, Före Adam (1909), att drömmen är ett nedärvt minne från den tid, då våra föregångare levde i träden, varifrån de ibland ramlade ned. De, som upplevde att slå i backen, slog ju ihjäl sig – så då kunde ju inte deras minne av detta fortplantas. Enkelt!
Känslor väcks gärna av något enkelt minne eller någon bild, och sådana reaktioner kan man iaktta hos den, vars känslor väckts. En stenhård trupputbildare – alltså en militär officer med vana att träna soldater med stark pondus, skulle man kunna beskriva det som – blev på en rast såsom förvandlad, när han berättade för en kollega vad han kände, när han tittade på ett foto av sitt lilla nyfödda barn.
En del klarar inte av dåliga minnen utan förlorar sin självkontroll av obehagliga påminnelser. Det skulle inte vara bra för artens överlevnad, om vi levde helt beroende av naturen. Då skulle man bli ett lätt byte för våldsammare individer. Det var ju den tiden London skrev om i Före Adam. Men nu lever vi inte av naturen på det sättet längre. För egen del är jag inget under av känslosamhet och förlorar faktiskt inte självkontrollen så lätt men är för den skull ingen sten.
I yngre dagar arbetade jag på ett skeppsvarv, där en fyrtiofem meter hög kran en dag gick av på mitten – inför mig och framför mina fötter. Ljudet av metall som rasslade som en ankarkätting, då kranarmen föll och resten av kranens överdel följde efter och knycklades ihop; det ljudet glömmer jag inte.
På bio såg jag senare en komedi, Monte Carlo-rallyt eller Dessa fantastiska män i sina skumpande, skraltiga automobiler (1969). Titelns stil, tiden då handlingen utspelade sig, regissören och flera av skådespelarna delade den filmen med en mycket framgångsrik komedi fem år tidigare, Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner. Man skulle kunna kalla bägge två farser. Och jag hade roligt, men under sluttexterna på den förra av de två filmerna, då man får en överblick över hela Paris i början av nittonhundratalet, hör man i stadens brus trafikkaos i samband med de gamla kärrorna; man hör på ljudet att något går snett – och så en krasch. Och vad ser vi? – Jo, (VARNING, spoiler!) Eiffeltornet skakar till och välter. Till samma ljud som när den där kranen knäcktes.
Uppriktigt sagt blev jag illa till mods av denna slutscen, fast jag visste att Eiffeltornet i verkligheten stod kvar. Så märkligt är vi konstruerade.
I helgen såg jag en gammal film av Ken Loach, idag en 82-årig regissör som fortfarande gör film (filmstudion visade rätt nyligen hans senaste, Jag, Daniel Blake (2016), och i forntiden visade filmstudion hans stora genombrott, Kes, falken från 1970. Totalt har han regisserat 31 filmer, som gått på bio i Sverige. Och fler lär det bli.
Alltnog, i helgen såg jag hans Riff-raff från 1991, i vilken outbildad arbetskraft utnyttjas inom den brittiska bygg- och rivningsbranschen med katastrofala olycksfall som följd. I filmens bakgrundsvyer står hela bostadsområden i stil med våra svenska förorter tomma och igenbommade, som om det nyss hade varit krig. Men det var bara följder av Margaret Thatchers krossande av »the spirit of ’45«, som Ken Loach kallat en av sina filmer och då syftat på andan av uppbyggnad av det goda samhället efter andra världskriget. Maggie lyckades uppenbarligen; en av åskådarna till Riff-raff berättade för mig, att hon själv som gift med en engelsman hade sett att Storbritannien såg ut på detta sätt vid varenda besök hon gjorde under ett stort antal år. Dock inte nu längre.
I alla fall hämnas ett par arbetare efter en svår arbetsolycka genom att bränna ned hela renoveringsobjektet. Branden på bioduken väckte i mig en liknande känsla, som när Eiffeltornet blev påkört. Det gjorde ont i magen. Visserligen var ingen levande där i branden, men jag hade själv drabbats av en sådan brand och kunde faktiskt inte oberört betrakta det jag såg på filmduken. – Jaa, så är vi konstruerade.
En del av oss är konstruerade med talfel eller någon annan begränsning av våra möjligheter att ungås smärtfritt med andra. På torsdag visar filmstudion en film om människor med sådana brister. Låter det spännande? – Inte?
Nej, det skulle inte jag heller tycka. Men lugn, det är ett mycket romantiskt drama, inte en problemfilm. Huvudpersonen, en gymnasist i Paris (spelad av filmens regissör Sara Forestier), stammar när hon inte är hemma och är så hämmad av det, att hon har svårt att klara tillvaron. Men hon tittar på killar på mobilen som andra tjejer och kommer i kontakt med världens Adonis (spelad av bildsköne Redouanne Harjane). När de verkligen träffas, visar det sig, att han är lite äldre än hon och livnär sig på dödsföraktande chicken race. Han kör bil i full fart mot en mur i tävlan med en annan bilist. Den som tidigast bromsar är fegisen (chicken). På dessa tävlingar satsar folk pengar.
Och naturligtvis kommer detta omaka par i kontakt med varandra. Den stammande flickan och tuffingen med hästsvans. Dock, får vi snart veta, har även han något undangömt i garderoben.
Eftersom jag den här gången har sett filmen, kan jag gå i god för den. Så är det ju inte alltid – jag skriver om filmer utan att veta något, skulle man kunna anklaga mig för. Det bjuder jag så gärna på!
Men filmens namn, om vi får be! Jodå, den heter M. Vad det står för kan ni själva ta reda på på torsdag. Men för den, som känner till lite filmhistoria, kan det behövas en varudeklaration. Ty 1931 kom det en film med just det namnet, och den filmen blev en sensation som står sig än idag.
M från 1931 är en mordhistoria av Fritz Lang och utspelas i ett Berlin före Hitler. En pedofil går lös, en som dödar barn han våldtagit. Miljonstadens hela poliskår är ute på gatorna för att finna honom, så att ficktjuvar, falska tiggare och prostituerade inte i fred kan göra vad de brukar göra. Det leder till, att den undre världen träffas för att enas om gemensam kamp mot pedofilen. För att få lugn och ro för sina egna brott, förstås. M står för Mördare.
M av 2017 ska alltså inte förväxlas med M av 1931.
En idé i idet av Björn Forseth