SPACEWALKER och FIRST MAN
Dubbla måttstockar
Mörkrets förste stiger ned
blossande som ved
Nu har björnen gått och blivit religiös på gamla da’r, som inleder en krönika med bibelcitat.
Nej, ingressen här citerar inte kyrkliga skrifter särskilt troget, men mer om det strax.
Veckans betraktelse tar sin utgångspunkt i aktuell reklam, närmare bestämt i två affischer för nya filmer. Den ena från en rysk film, som Kiruna filmstudio nyligen visade nära årsdagen för Sputnik 1, Spacewalker (från 2017). Den andra från en amerikansk film med premiär denna höst, First man. Bägge handlar om tidiga rymdfärder, om händelser i verkligheten. Inte science-fiction, alltså.
Titta närmare på de bägge affischerna. Är de inte till förväxling lika? – Naturligtvis skiljer färger och annat, men själva motivet är detsamma. Den ryska affischen var först, men vilken av dem är rysk och vilken amerikansk? Och borde för övrigt deras upphovsmän månne begära ersättning för att deras bildupphovsrätt här i idet åsidosatts?
Nå, bägge rymdfararna ser ut att vara satta under press, och det äger nog sin riktighet. Det har säkert avsedd intresseväckande verkan på betraktaren. Bra reklam, alltså. Och bägge filmerna skulle gott kunna ha kallats First man, eftersom den ryska handlar om den första människan ute i tomma rymden utanför en rymdfarkost, och den amerikanska om den första människan på månen. Bägge var (och för Leonov: är) levande människor, inte påhittade figurer.
De, som var på Folkets hus lördagen då Spacewalker visades, vet att den filmen var seriöst gjord ur vetenskaplig och personbiografisk synvinkel. Det är säkert First man också. Spacewalkerpubliken kan nog också vittna om, hur spännande filmen var. Den torde också på förhand ha vetat, att den rymdfärden blev framgångsrik, ändå är det säkert väldigt få som känner till, hur ytterligt dramatisk färden var – för att inte tala om landningen på jorden, där kosmonauterna landade i djup snö i barrskog i sträng vinterkyla hundratals mil från rymdcentret, som inte visste var de var.
First man är med säkerhet också spännande, för Hollywood vet, hur en slipsten ska dras. – Vad är då anledningen till denna jämförelse?
Jo, den slående bekräftelsen av vad jag skrev förra veckan: kulturknuttars förakt för folklighet. Det går inte an att importera en spännande film om människor som försöker erövra kosmos, om filmen är producerad i något icke anglosaxiskt eller västeuropeiskt land. Ska man köpa något från sådana andra länder ska det vara något av en regissör »typ Zvjagintsev och annat kritikerhyllat«, som en filmimportör skrev till mig.
Ja, tänk bara tillbaka på Sovjettiden. Andrej Tarkovskij var just en sådan regissör, som alla kulturknuttar älskade men inte ens den stora sovjetiska hemmapubliken uppskattade särskilt mycket. Hans filmer var ofta bedrövligt långsamma, vilket bland kulturknuttar anses som ett kvalitetsmärke. Men eftersom denne man inte var främmande för att göra sience fiction-film, så var kulturknuttarna tvungna att importera och se de filmerna också. Han gjorde den fantastiska Solaris 1971 (som George Clooney gjorde en egen tolkning av 2002 – med blinkningar åt Tarkovskij) och Stalker 1979.
Huvudsaken för kulturknuttarna var nog ändå, att Tarkovskij var obekväm – om än inte så kallad dissident – i hemlandet. Dagens Andrej Zvjagintsev ser de som just obekväm, och det ska man vara för att bli importerad från olämpliga länder.
När dessa rader skrevs, anmäldes i Go’kväll på SVT 1 fredagen den 12 oktober en ny amerikansk film med liknande innehåll som i Spacewalker. Den heter First man och handlar om den förste att sätta sin fot på månen, Neil Armstrong. Med tre klipp beskrevs filmen lyriskt, och jag slogs naturligtvis av, att filmen om Aleksej Leonov inte fått någon sådan hyllning vare sig i Go’kväll eller något annat program på SVT, fast han också var en first man – den förste som satte sin fot ute i tomma rymden.
Så fungerar det man kallar dubbla måttstockar – man bedömer filmer från godkända länder på ett sätt och filmer från andra länder på ett annat.
De bägge affischerna i inledningen handlar alltså bägge om en som var först. Och bägge har det ordet i sina namn, i originalens titlar: »First man« – första människan, »Vremja pervych« – första tiden. Dessutom gör de bägge skäl för ingressen ovan: »Mörkrets förste stiger ned, blossande som ved.«
Så står det inte riktigt i Psalmbokens Vår Gud är oss en väldig borg. Mörkrets furste, ska det vara. Mörkrets prins eller härskare, alltså. Hotande och vred, en blossande ilsken furste. Men när rymdfararna – de som faktiskt betvingat det stora mörkret därute – återvänder till jorden, då börjar landningskapseln att brinna som en vedklabbe. Om värmeskölden hade vänt sig åt andra hållet hade de så klart blivit små tomtebloss själva och så att säga gått upp i rök. Hur många skulle frivilligt utsätta sig för att sitta i en brinnande tunna? Leonov och Armstrong gjorde det.
Bägge filmerna är förstås sådana som jag vill se och vill att andra ser. Men vad är det för nytta med filmrecensenter, som enbart recenserar det de får serverat på fat och undlåter att nämna allt fantastiskt där utanför?
De gör inte nytta mer än för bolagen, som gör goda affärer av deras filmanmälningar i sköna fredagsprogram och slipper bli påminda om allt de låtit bli att importera.
En idé i idet av Björn Forseth
PS
Ett träget gammalt program på SVT, Vetenskapens värld, utgör ett undantag i mediebevakningen. Programmets slutvinjett föreställer en i sin rymdkapsel till synes glatt visslande Valentina Teresjkova – den första kvinnan i rymden.
DS