INSYRIATED
Insyltad
Många äro kallade, men få utvalda
Så kunde Matteus säga i sitt tjugoandra kapitels fjortonde vers om snyltgäster på bröllop. Det låter mer domedagsaktigt med gammal grammatik, inte sant?
Det tycker nog författare och filmskapare också – och deras översättare med, för den delen. Få äro utvalda hette 1940 en film av George Stevens om en sjuksyster som får lida sedan hon tagit på sig ett felsteg som hennes köttsliga syster gjort. På ett sådant ämne kunde man göra en film idag också, men då hade den väl inte fått någon bibliskklingande titel.
Höjden av gammaldags grammatik i filmtitlar tar kanske landsflyktige franske Jean Renoirs amerikanska film De stulo mitt land från 1943, en film som undertecknad verkligen skulle vilja visa i dessa dagar, då ordet terrorism är på allas läppar. Den skulle ge åskådaren en tankeställare.
Renoir hade nämligen flytt tyskarna, som stulit hans land Frankrike i det världskrig, som kom att kallas det Andra. Filmen i fråga kunde ju inte komma i fråga att spela in i Frankrike, eftersom den handlade om en tillbakadragen bibliotekarie, spelad av Charles Laughton, som fullständigt oskyldig utpekas som ansvarig för ett attentat mot en tysk patrull.
Genom att göra filmen på engelska fick den en annan spridning än om den gjorts på franska. Det borde inte påverka svensk distribution, men om man tittar på hur svårt det är att idag få tag på Renoirs franska filmer, så förstår man att det påverkar. Han gjorde 1937 Den stora illusionen om överklassens lek med människoliv i det världskrig, som ännu inte kallades det Första. Och 1939 gjorde han Spelets regler, som i någon mån skulle kunna liknas vid en föregångare till den 2017 gjorda »komedi av tragiska proportioner«, som filmstudion visade förra veckan (The party).
Språket är förstås en orsak till att icke-engelskspråkiga filmer inte får någon distribution i Sverige, åtminstone nuförtiden då den svenska skolan pådyvlar alla barn engelska från första klass. Visst är det effektiv undervisning, men själv är jag inte helt oäven i språket, fast jag började med det först i folkskolans femte klass. Och faktiskt fick obligatorisk tyska från sexan. Dagens ensidiga satsning på ett enda främmande språk utestänger oss från stora delar av världens kultur, det är en självklar följd. Men amerikanska bolags marknadsandelar är en annan förklaring. Inga andra länders filmbolag än Förenta staternas har utposter i Sverige. I Norge, där huvuddelen av biograferna är kommunala, kan de i någon mån minska skadorna av denna ensidighet.
Den biografansvariga i en stor norsk stad sade en gång nej till en hollywoodrulle, som hon ansåg vara för undermålig. Då skickades en representant för filmbolaget från Kalifornien till Oslo för att tala henne till rätta. Det lyckades inte, om jag minns rätt. I Sverige skulle filmbolaget självt suttit i huvudstaden och bestämt.
Men en annan sak som begränsar är kulturknuttars förakt för folklighet. I dagens NSD (10 oktober) använder Mikael Niemi ordet folklig och skäms inte för det. Personligen är jag försiktig men å andra sidan mycket negativ till uttrycket »bra film«. Vem bestämmer vad som är bra film? »Smal film« gillar jag inte heller, om det inte syftar på 8 mm eller 16 mm.
Jag råkade en gång bli anklagad för att vara en sådan där kulturknutte, som ser ned på »vanligt folks« filmsmak, när jag för många år sedan i samtal med en vän, som hade Clint Eastwood som idol, råkade säga, att den mannen inte var mycket till skådespelare – däremot en lysande filmskapare. Det sista hörde nog inte min vän, för han blev som förbytt och försvann ur min bekantskapskrets för flera år framöver. Idag är det historia, han har till och med skakat hand med mig som tack för någon film jag dragit fram i ljuset.
Och Clintans genombrottsvästern har filmstudion visat, där han talar italienska…
Just i dagarna har jag råkat ut för en person som just ser ned på folklig kultur. Filmstudion visade i lördags i samarbete med IRF en nyinspelad rysk film om den första rymdpromenaden, som genomfördes av Aleksej Leonov 1965. Eftersom den var gjord efter verkliga händelser (med Leonov själv som chefskonsult vid inspelningen), var den inte så kallad science-fiction. Det hade ju hänt, och spännande var det, ungefär som den amerikanska Apollo 13, som också handlade om en svajig rymdresa, då 1970 men inspelad 1995. Den ryska filmen, Spacewalker (2017), fick 4,5 av 5 i betyg av lördagspubliken trots att den inte hade svensk utan norsk text. Ty i Norge hade den gått på bio. Jag kontaktade ett par biografbolag om att de borde ta in den i Sverige. En svarade, att den filmen skulle han själv gärna se, men »den är ingen affär«. En annan svarade, att för att våga sig på rysk film bör det vara en prisbelönt och kritikerhyllad film av till exempel Andrej Zvjagintsev. (Den regissörens alster har filmstudion visat flera gånger, senast Leviatan (2014).) Att en film kunde nå en »vanlig« publik för att den var spännande var han inte intresserad av, bara av »rysk film om det handlar om filmer typ Zvjagintsev och annat kritikerhyllat«.
På det viset stämplas all film på ett visst språk som lämplig för en finare publik, även om huvuddelen av filmproduktionen på samma språk kanske är komedier, äventyrsfilmer och dramer av liknande slag som Hollywoods.
Föraktet för film på fel språk märks dock inte i de fall, då Hollywood gör filmer på andra språk än engelska för att bibehålla verklighetstrohet, en sak de ofta gör idag. Men föraktet består för film från vissa kulturkretsar, sådant ska man inte sprida.
Märkligt nog går det an att visa arabisk film kommersiellt – om det handlar om problem av något slag. Komedier och romanser göre sig ej besvär. På torsdag denna vecka visar filmstudion ett nyinköpt drama på arabiska, Insyriated från 2017. Och problem handlar filmen om: den utspelar sig i ett bostadshus i en syrisk stad, där familjerna måste barrikadera sig för att inte utsättas för allehanda typer som utnyttjar kaoset i det krig, där man utanför dörren kan träffas av en krypskytts kula. En stenhård film av Philippe van Leeuw.
Men titeln? »Insyltad« tänker man lätt, när man läser den. Och insyltade är många i detta krig. Mördargäng som Isis och stater som Turkiet, Ryssland och USA. De är väl på den »goda« sidan, då mördargängen är sällsynt djävulska, men Ryssland har regeringens tillåtelse att hjälpa till medan USA inte har bett om lov och Turkiet helt enkelt gått in och avspärrat ett stycke Syrien. Sådan storpolitik handlar inte filmen om alls utan om den fruktansvärda situation några familjer lever i i en lägenhet som ser ut som en svensk. En sådan film vill inte asylsökande med rätt modersmål se, vi svenskar däremot kan få en verklighetsbild som inte den vanliga nyhetsförmedlingen kan lyckas ge oss.
Regissören van Leeuw ska vi hålla ögonen på. Gjorde 2009 en film om folkmordet i Rwanda, Dagen då Gud gav sig av. Bara han inte fastnar i folkmordsbranschen.
En idé i idet av Björn Forseth