THE PARTY
Muntra mord
Skottlossningarna i en del svenska städer har börjat ta vilda västern-proportioner. Det är inte kul att hamna i skottlinjen – ändå fortsätter vi att läsa deckare.
När brotts- eller olycksoffer intervjuas i massmedier, säger de ofta, att när polisen ringde och berättade vad som hänt, trodde de först att någon kom med dåliga skämt eller att de bara inte trodde på katastrofbudet. Det har tagits upp i romaner och filmer. Folk tror att de har hört eller sett fel, för det som hänt är så obeskrivligt hemskt att det bara inte händer en själv.
Nu vet jag, att det är så man reagerar. Och plötsligt spelar pengar ingen roll. Man tar flyget dit där det hemska har hänt även om man egentligen inte har råd. Man måste helt enkelt dit. Det som verkat vara en kliché i film och litteratur är dagsens sanning.
Allra värst är väl att förlora en närstående på något »orättvist«, fullständigt »onödigt« eller grymt sätt. Om den närstående är ens barn är det bara värre än värst. Vanligtvis sker sådana katastrofer genom olycksfall, som lätt kunde ha undvikits. Därav uttrycket »onödigt«.
En av de gamla lumparkompisar jag hållit viss kontakt med strök med i tsunamin 2004. Hans fru såg honom slås ihjäl mot en husvägg, medan hon själv klarade sig genom att det där hon befann sig fanns ett fönster. Sedan drogs hon ut till havs och slängdes i land flera timmar senare. Hon har inte hämtat sig än. Att råka ut för en naturkatastrof kan väl inte betraktas som onödigt eller orättvist i den tidigare meningen, för naturkatastrofer möter människan ibland. Men det är förstås ingen tröst för de efterlevande.
Att förlora sitt hem och alla ägodelar är ett hårt slag flera grader under att förlora en närstående. Men att väckas av en granne till ens barndomshem hundra mil bort med orden: »Ditt hus står i lågor« har en svårslagen chockverkan.
I film och litteratur är dock mord vanligare. Undertecknad hade uppskattat bra deckare utan dödlig utgång ibland. Trenden är i stället alltmer bestialiska mord, gärna seriemördare med så osannolika tillvägagångssätt som möjligt. Författarna försöker övertrumfa varandra i exotiska grymheter.
I verkligheten är det vanligare att en påtänd idiot med strumpa över skallen drar kniv mot en ensam expedit i en nattöppen butik. För offret är detta en katastrof, som vi andra inte riktigt kan sätta oss in i. Det kan oftast inte förövarna själva heller, efter vad jag har förstått.
En kompis jobbade länge inom kriminalvården och pratade en gång med en intagen om dennes överfall på en ensam expedit.
– Förstår du inte, att hon blev knäckt och att du har förstört hennes liv? frågade min kamrat.
Förövaren svarade ilsket:
– Jamen, vad fan hade hon där att göra?
Är detta något att skratta åt? Det tyckte inte min kamrat. Men den där mentaliteten som busen uppvisade är något som de som jobbar inom polisen och kriminalvården ofta får uppleva. Och de upplever ofta också, att de snälla människorna i det fredliga samhället är ganska oförstående och misstror sådana berättelser, eftersom de inte kan tro att människor kan vara så grymt känslolösa.
Men att skriva komedi om brott, är det verkligen acceptabelt? Tja, kommer ni ihåg den engelska filmen Ladykillers från 1955, där en liga planerar en djävulskt uträknad stöt och för den skull hyr rum hos en rar gammal tant. När hon kommer på dem med att hålla på med fuffens blir hon ond på dem, och de skäms. Den filmen var rolig, tro mig!
I en modern film skulle en buse lika lite som den min kamrat förhörde skämmas. Men det var ett exempel på komedi om brott. En annan var (var, säger jag – inte är; jag kommer inte ihåg vad filmen hette, nämligen) den sovjetiska vildavästernkomedi byggd på en amerikansk novell, som handlade om några busar som kidnappar en rik mans lille son för att pressa rikemannen på pengar. Det går åt skogen för dem, emedan pojken är ett stycke så utstuderad busighet, att banditerna till slut betalar fadern för att han ska återta sonen.
Dåförtiden var det inte tal om ADHD, HTML och sådant, snarare kallades de vanartiga eller, som seriefiguren Dennis i en av sina svenska översättningar, Kristian tyrann.
Det var väl ändå ett exempel på film om brott som inte är mord. Därtill en komedi. Ändå görs det faktiskt lyckade komedier om något så hemskt som mord. Då känner publiken inte mer för offren än när barn säger »Pang, pang – du är död!«.
Filmstudion visar på torsdag en sådan komedi. I höst har filmstudion satt in en komedi i månaden, för det får ju inte bara vara dramer, om än aldrig så bra. Det är ju kul att skratta i klump, man liksom smittar varandra.
Filmen i fråga är engelsk och från 2017: The party, ett slags kammarspel med en rad bekanta engelska skådespelaransikten, bland annat Timothy Spall, som nu är lika small som spall – nej, smal ska det vara. Lika smal som när han slog igenom i teveserien Öl, kvinnor och tegel 1983. För den som sett honom i hollywoodrullar i mellantiden står han knappt att känna igen, för ett tag bar han en riktig amerikansk kagge. Kristin Scott Thomas har nog hållit sig i den smala fåran hela tiden. Ni har sett henne tala både engelska som här och franska som i Innan frosten 2013.
När jag växte upp var filmer på bio normalt svartvita. Var de i färg stod det FÄRG med stora bokstäver i annonsen. Den känslan har man här återskapat genom att göra filmen svartvit. Dessutom anmärkningsvärt kort, vilket filmer förr ofta var.
För att ge publiken valuta för pengarna visar därför filmstudion en annan komedi som förspel, Nära ögat eller Renrakad på håret från 1995.
En idé i idet av Björn Forseth