MADE IN FRANCE
Terrorister som vi skapat
Tänk dig Skattemyndigheten dyka upp med k-pist och kräva momsredovisning.
Sommaren är dcfinitivt över, vågar jag påstå. Det är i alla fall i slutet av september, så det är väl inte alltför djärvt sagt. Men så sent som i lördags, när jag vaknade till ösregn och ändå tog tåget till Abisko, möttes jag där av uppklarnande himmel och – värme. Att så här sent kunna vistas på kalfjället i skjortärmarna får en att nicka igenkännande, när nyhetssändningarna sedan meddelar, att Kiruna toppar hela Europa i hög temperaturstegring.
Sommaren som gick upplevde undertecknad inte bara i hemlandet. Inbjuden till Toscana en vecka i juni tackade jag omedelbart ja och köpte interrailpass för att tågluffa dit och tillbaka. När man reser på ytan får man se, hur kuperat Europa är. Sverige är rena rama slättlandet i jämförelse med hur det mestadels ser ut där nere i Tyskland, Schweiz, Frankrike och Italien. Järnvägarna går genom långa tunnlar, ut i bergsdalar som ser ut som mitt i Norge – bortsett från att bergen är mycket mer befolkade – och in i nya tunnlar.
En annan iakttagelse, som den som flyger missar, är hur beväpnat Europa är. Svensk polis bär visserligen pistol, men i Italien och Frankrike går militär omkring i stadsmiljö med automatkarbin. Det har de inte alltid gjort i den utsträckning som de gör idag, men dessa länder tar terroristhoten på stort allvar.
Lite skillnad fanns det före terroristgruppernas utbredning också. Naiva svenskar har jag hört ondgöra sig över beväpnade gränspoliser i DDR, vilket en italiensk arbetskamrat från min tid som skeppsbyggare skrattade åt, sedan han flyttat tillbaka till hemlandet och startat en reparationsverkstad där: när han for med verkstadsbilen ute på landsvägen blev han ibland stoppad av carabinieri (statspolisen) med kulsprutepistoler med krav på att genast visa papper på att bilens varenda skruv var momsredovisad.
Många förklarar anslutningen till terroristgrupper med att ungdomar i nedgångna förorter känner sig försummade och då blir lätta byten för extremistiska förkunnare av olika profetior om att jordens undergång är nära eller, med andra ord, att Domedagen är nära. Och då kan man lika väl gå med i terroristgrupper och mörda några tusen »otrogna« och få kvitto på inträde till paradiset.
För den vanlige medborgaren låter sådana profetior aningen verklighetsfrämmande, och för dem som varit med ett tag låter de inte direkt nya och hänger heller inte nödvändigtvis ihop med fanatisk islam utan lika mycket med fanatisk kristendom. – Eller med fanatisk kommunism! skulle en del säga. Och jovisst – det är fanatismen som är det bärande i detta, att de »troende« anser sig vara förmer än andra människor. Till och med fanatiska feminister finns det ju också, sådana som inte kan använda ordet »man« utan ersätter det med »en«. Med fanatism är det ju typiskt så, att man (eller en) hänger upp sig på vad som kanske är okunnighet.
Med »man« är det just så, att ordet visst kan betyda »karl« – men inte gör det i de sammanhang, då det kan ersättas med »en«. Då betyder det ungefär »vem som helst«.
Är det ändå så, att utanförskap i förorter utanför storstäder förklarar vurmen för terroristgrupper? Detta talas det mycket om i Frankrike. En frilansande journalist, som väl (som journalister brukar) vill göra ett scoop, avser att undersöka just detta genom att infiltrera en jihadistgrupp i Paris. Detta är bakgrunden till spelfilmen Made in France från 2015, en film som också är made in France. Att infiltrera en terroristgrupp kan nog sägas vara ett rätt riskabelt wallraffande, och därmed nog sagt om det. Filmen visas nu på torsdag av filmstudion.
En idé i idet av Björn Forseth