VAD SKA FOLK SÄGA
Vara ute och slarva med vita ungdomar – vad ska folk säga?
Alla fäder vill sina barns bästa, men döttrar vet ju inte sitt eget bästa, så bort med dem – på bästa sätt
När detta skrivs är undertecknad på väg söderut mot solen. Luleå. Mitt klimatavtryck är minimalt, då jag tagit tåget. En del sticker till New York över en helg som den naturligaste sak i världen. Klimatavtrycket bryr de sig inte om, och billigt ska det vara. Billigt är det, för att Chicagokonventionen 1944 förbjöd beskattning av flyget. De tänkte väl den gången, att världen genom flyget skulle närma länder och folk till varandra, vilket det väl gjorde. Någon klimatkris hade ännu ingen tänkt på. Men idag tycks ingen våga ge sig på den konventionen, då redan 80 kronors påslag på biljetten nästan skrämde slag på kommunalrådet i Luleå.
Det normala sättet att ta sig till New York på vid den tid, då koventionen skrevs. var emellertid sjövägen. Som barn stod jag en gång och vinkade av Svenska Amerikalinjens magnifika Kungsholm (eller var det Gripsholm?) vid en kaj i Göteborg. Det tog väl fem dagar, sådär, att komma fram. Det kallar jag att resa.
En väninna reste i början av 1970-talet från Tjeckoslovakien till Australien (vid den tiden fick man resan betald, om man bara inte lämnade landet på två år) och fick då segla från Portsmouth (eller var det Southampton?) till en hamn där nere på andra sidan. Det tog väl en vecka. Det kallar jag att resa.
Man kan också kalla det att resa att åka från Kiruna till Pyongyang med tåg, vilket jag gjorde 1979. Ett tusen ett hundra mil på tio dagar (en vecka i samma sovkupé från Moskva). Hade jag sett de små byarna i de stora björkskogarna, tittat ner i Bajkalsjöns klara fjällvatten eller upplevt den manchuriska stäppen från en flygplansfåtölj? – Jag skulle inte tro det.
Att resa på ytan är att upptäcka avstånd och natur.
Vill det sig riktigt äventyrligt kan man bli uppbringad av pirater också; det kan man i vissa vatten nuförtiden. Det äventyret önskar man nog inte mer än en gång, förstås, och pirater är för övrigt inte ett dugg charmiga med träben, svart lapp för ögat och papegoja på axeln. De är bara gangstrar.
Icke desto mindre skulle jag vilja komma inseglande uppför Hudsonfloden förbi Frihetsgudinnan. Får jag den chansen, tar jag till New York. Annars kan det vara, jag ser ju sta’n på teve varenda dag. En liknande dröm hyste jag beträffande Leningrad, som en gång var Petrograd och tidigare ändå Sankt Petersburg och är det nu igen: att vid inseglingen få skåda alla guldkupoler på kyrkor och palats. Till slut fick jag det, och det var just så fint som jag hade föreställt mig.
En anledning till att färdas ytledes kan vara att göra det i fädrens spår. I fäders spår för framtids segrar är ju Vasaloppets valspråk, och visst kittlar den tanken ens fantasi. Det behöver inte ens vara ens egna fäders spår man följer, bara någon man läst eller hört om verkligen har tagit den vägen. När filmstudion visade Den 12e mannen, nämnde jag, att en marsch i Jan Baalsruds spår arrangerades i Nordnorge. Och att gå i Lisbet Salanders spår (Män som hatar kvinnor med flera) genom Stockholm eller Kurt Wallanders i Ystad (Mördare utan ansikte med flera) har blivit rena turistindustrin. Folk som går mycket på filmstudions visningar kan få uppslag till sådana vandringar. Eva Lindfors och Marie Öhgren är ett par sådana. De är förmodligen förälskade i Paris, ty de har gett ut en handledning till sagda stad utifrån filmupplevelser: Filmälskarens guide till Paris (Stockholm 2017). I den kan man få veta, att i Woody Allens film Midnatt i Paris (2011) promenerar huvudpersonen i sin ensamhet på bron Pont Alexandre III, när han händelsevis stöter på en parisiska som han tidigare mött på en loppmarknad… Amélie från Montmartre (Audrey Tautou) känner sig harmonisk, när hon 2001 går över gångbron Pont des Artes. Lika lugnt över samma bro strosar Jason Bourne (Matt Damon) året efter i The Bourne identity, sedan han undanröjt några hinder i sin väg mot sin identitet. Tidigare har han stämt träff på en annan bro, Pont Neuf, med en man som ska känna till hans rätta identitet. (För den som inte sett filmserien om Bourne, kan det låta idylliskt, men det är inga dunungar som umgås i de filmerna, om man säger så.)
Pont Neuf är värd en egen historia. Den invigdes 1607 och fick en egen film 1991 i De älskande på Pont Neuf. Nästan hela filmen utspelar sig på bron »där den halte eldslukaren Alex (Denis Lavant) bor och där han möter Michèle (Juliette Binoche) som oroar sig för en ögonsjukdom.«
Nu är Paris emellertid en betydligt mer hektiskt stad än Kiruna:
»Men hela miljön är en bluff. Det är inte lätt att filma i centrala Paris och särskilt inte när man måste stänga av trafiken på en så viktig led som Pont Neuf. Många tillstånd från myndigheter behövs, och när regissören Leos Carax äntligen hade fått de papper som behövdes för att stänga av bron i tre veckor sommaren 1988, blev den manlige huvudrollsinnehavaren Denis Lavant sjuk.«
Vilken svikare! Det hade inte någon av de stora demonregissörerna godtagit. Men den här lät bygga upp en kopia av bron med omgivningar i Montpellier i stället och spelade in filmen där. Allt är illusion.
Broar tycks vara en väsentlig del av den här stadens identitet, så ofta som de är med i filmer. Men ibland finns det färja. Enligt boken står två biografer med tillhörande bokhandel och restaurang mitt emot varandra på var sin sida av kanalen Bassin de Villette (invigd 1808 av Napoleon, för övrigt), och har man sett en film på den ena och visar upp biljett till en film på den andra, får man gratis åka över med båten Zéro de conduite till den andra sidan. Båten är döpt efter en kortfilm med det namnet från 1933, gjord av Jean Vigo. Det betyder för övrigt »fri överfart«, och idén kanske kan vara något för Arctic light filmfestival att ta efter, när en ny biograf i nya centrum ska användas medan en i det gamla står kvar. Fast inte med båt utan med renrajd eller något.
Följa i en faders spår kan man också göra efter att ha sett denna torsdags film på filmstudion, Vad ska folk säga? (2017), men då blir det långresa av. En sextonårig jänta i Oslo är norska men föräldrarna är från Pakistan. Hon älskar sin pappa men älskar också sina kamrater i och utanför skolan. – Men så skickar fadern henne till hans hemland för att giftas bort.
Mot hennes vilja, förstås. Och hon gör motstånd. Men hur klarar man av att göra det, när man är helt ensam i en omgivning, som tycker detta är det naturliga?
Nordisk film nuförtiden ligger på en hög nivå. Och Norge gör inte bara rafflare som »Den 12e mannen« utan även dramer som detta.
En idé i idet av Björn Forseth