TULLY
Tulla på principerna
Kvinnor kan väl inte råna banker?
Verkligheten överträffar dikten, sägs det.
På ett ungdomsmöte för länge sedan i nya Centralskolan sedan den inte längre var skola men central diskuterades respekt för andra kulturer. Hur det kommer sig att jag var med där är mig en gåta, för jag var inte någon ungdom ens när Centralskolan fortfarande var skola. Men man får vara nöjd med det lilla.
Hur som haver hyste jag redan på den tiden misstänksamhet mot folk som hade gränslös respekt för andra kulturer men föga för sin egen. Därtill misstänksamhet mot farlig oskuldsfullhet. Bägge dessa mina attityder är högt suspekta i dagens västvärld, det visste jag redan då. Men jag hade träffat kvinnor som bar burka i landet där kvinnor bär burka och var luttrad. De kvinnorna var lika trevliga att prata med som andra och vissa visade sig utan burka i min närvaro, men det går inte att bortförklara att endast kvinnor anses behöva skyla sig. Jag sa på detta möte, att om jag jobbade på en bank, och någon kom in i burka, skulle jag omedelbart trycka på larmknappen. För säkerhets skull.
Den ärade läsaren ombeds nu att föreställa sig ljudet av föraktfullt tappade hakor.
Men, som sagt, verkligheten överträffar dikten. Någonstans i Belgien eller Nederländerna rånade några år senare en man en bank iförd burka. Alltså: banken var inte iförd burka, det var mannen. En man, således, inte en kvinna. – Därmed inte sagt, att inte kvinnor kan vara väl så skickliga bankrånare som män, om de sätter den sidan till. Alltnog! Under burkan kan fan själv hålla till. Med ögonskugga och lösögonfransar för ordningens skull, och kanske med en Kalasjnikov. (Mitt råd till banktjänstemän är att kolla skorna, om det går.)
Det hände också på närmare håll 2016, men den rånade var inte en bank utan en telebutik i Nacka. Och burkarånarna var två.
Härom dagen berättade Cecilia Uddén på Sveriges radio om de Isis-kvinnor, som givit sig fångna åt kurderna på grund av den svält de led av under slutstriderna. Dessa kvinnor var förhärdade Isisanhängare och förolämpade journalisterna och hotade med att deras barn skulle bli den nya generationens jihadister. Fångvaktarna försökte varna journalisterna för dessa kvinnor: »De är farliga«, sa de. Och nu hade tre kvinnor med sprängbälten under sina burkor – eller niqab, skit samma – sprängt sig själva och en massa civila som försökt komma undan terroristerna.
Förra veckans film på filmstudion beskrev ett av dessa kvinnofördömande samhällen utan pekpinnar, så att den iranska censuren inte fann något att förbjuda – men varenda människa i världen utanför skumbältet måste förfäras:
En flicka skulle en födelsedag klockan 13 fylla nio år och fick på nåder för sista gången följa med sin lekkamrat (en pojke) för att köpa glass, bara hon hade med sig en pinne, som hon regelbundet skulle sticka ned i marken för att se, om skuggan försvunnit. Det fick den inte göra, för då hade klockan blivit tolv, och då senast skulle hon vara hemma för att ikläda sig heltäckande särk.
En gift kvinna tävlingscyklade med modern cykel som ett trettiotal andra kvinnor på en asfalterad cykelbana längs kusten, hela tiden besvärade av sina svarta skynken i fartvinden. Kvinnans äkta make kom efter henne i galopp (bokstavligen, han satt till häst) för att förmå henne att hoppa av cykeln och gå hem. När hon inte stannade eller svarade, hämtade han en imam, som red ikapp henne i samma syfte. Då han vädjade till henne att ge upp eller ställas inför skilsmässa, valde hon med ett par ord skilsmässa. Som imamen med en suck på sin frustande häst då genomförde. Så enkelt.
Men inte nog med det. Nu kom fadern och alla hennes bröder efter henne – på hästrygg och helt bara på överkroppen. – Hur i all sin da’r tänker dessa figurer, när de tror att kvinnor måste skyla sig för att inte män kan stilla sina lustar. Tror de inte kvinnor har några lustar, då?
Nej, jag är inte såld på så kallad respekt för andra kulturer. Där brukar jag trots allt i ett avseende få stöd av fanatikerna, och det gäller kvinnlig omskärelse. Respekterar man inte den sedvänjan, har man redan brutit mot principen att godta allt främmande.
Den här veckans kvinnliga hjälte bär inte slöja men är betryckt ändå. Hon har blivit fången i hemmafrutagen med ungar och allt. Då kommer en ung tjej in i hennes liv, och något slags komedi uppstår: filmstudion visar Tully (2018) på Folkets hus på torsdag.
En idé i idet av Björn Forseth