THE FAVOURITE
Pilska potentater politiskt potenta
Det täcka könet kan vara otäckt, när det i maktställning avtäcker könet
Män är från Mars, kvinnor är från Venus, skrev den amerikanske relationsrådgivaren John Gray 1994. Konstigt att de två alls kan mötas, tyckte han. Mars var krigets gud i antikens Rom, men också jordbrukets. Venus var kärleksgudinnan och hade visst anknytning till trädgårdsodling. – Guuud vad de kunde antyda, romarna! Där plöjer Mars nära venusberget, varvid trädgården börjar växa.
Med en tillbakablick mot Romarriket och alla andra antika riken och överblickande hela mellantiden fram till idag, så måste vi väl lite till mans erkänna, att männen har utmärkt sig för krigföring, medan kvinnorna suttit på piedestal för skönhetens skull, beskyddade av männen.
Samtidigt som krigen i stor utsträckning inte varit det minsta utmärkta utan mest gjort skada, har den fåniga rollen som kuttersmycke varit lika förödande för bägge könen. Men har det varit så överallt? Den amerikanska kulturantropologen Margaret Mead beskrev 1935 i boken Kvinnligt, manligt, mänskligt andra sätt att uppträda och förhålla sig till det andra könet efter iakttagelser av olika folkslag på Samoa och särskilt på Nya Guinea. Hos ett av de av henne besökta folken var det snarare kvinnorna, som var från Mars. Hos ett av de andra var bägge könen enligt västerländsk uppfattning uppenbart feminina till sitt sätt. Om inte annat visade det, att de romerska gudabilderna knappast hade fått sin näring från Nya Guinea.
Men män som slåss och kvinnor som skyddas (av män som slår kvinnor?) tycks ändå vara en vanligare rollfördelning världen över. Vid ett besök i Nordkorea 1979 frågade mig en korean, om jag verkligen lagade mat inför en kvinnas ögon. »Vi hedrar kvinnan och vill skydda henne«, sa han. Jaha, samma gamla visa i västerlandet som i orienten. De vill skydda kvinnan från allt ont, såsom hennes egna lustar och önskemål. För hennes egen skull och helt utan att fråga henne om lov.
Man blir trött av det uttalandet. Våra husorgan trycker notis efter notis året runt om män som värnar sina kvinnor genom att bestämma över dem och värre. Just nu är det aktuellt med en känd sångerska, vars man slagit sönder henne men fortfarande får jobba på teatern, där alla vet vad han har gjort. För han är ju ett stort geni. Se där ännu en uttjatad plattityd!
Men kvinnor kan också slåss. Det fanns ju sådana på Nya Guinea. Och amazoner talas det om i historiens dunkel. Se bara den här 101 år gamla tidningsnotisen om »de ryska amazonerna«:
Vid den kvinnliga dödsbataljonen inträffade nyligen en otreflig händelse. Bataljonens medlemmar pryglade nämligen bataljonens grundläggarinna, löjtnant Boskareva halfdöd, emedan hon klandrat dem. Ett grannregemente måste tillkallas för att undertrycka oordningarna. Dödsbataljonen kommer att dessa dagar upplösas. Af dess medlemmar skola 250 sändas till den kvinnliga bataljonen vid fronten. De öfriga frikallas från militärtjänst och hemsändas.
Notisen stod i finska Hufvudstadsbladet den 21 september 1917 och återges i min bok Revolutionernas och Finlands 1917 i filmkrönikans form. Den kvinnliga »dödsbataljonen« var väl en produkt av den ryska revolutionen och därmed följande kvinnlig frigörelse (det var ju textilarbeterskornas strejk i Petrograd i mars det året som utgjorde den tändande gnistan till revolutionen).
Och anledningen till att Kiruna filmstudio i mars alltid visar filmer med kvinnliga hjältar.
Denna vecka, mars månads sista torsdag, visas The favourite från 2018. De kvinnliga hjältarna i den är tre, varav en är rikets regerande drottning 1702 – 1714, Anna. Filmen är en mustig historia om intriger i rikets innersta rum, där man förlustar sig med kvinnorna. Det vill i detta fall säga, att det mest är kvinnor, som förlustar sig med kvinnor.
Men så får man väl inte hålla på i hovet? Jodå, historiens härskare hade visserligen krig att ombesörja genom att besluta vem som skulle skickas ut i dem, men annars hade de nog rätt mycket fritid i sina salonger. Och något måste de ju hålla på med efter att ha klätts och tvättats av andra.
Att skildra drottning Anna på detta vis kanske skulle leda till livstids fängelse i dagens Thailand, om det handlade om deras kungahus. Det brittiska av idag tål skildringen, det kan undertecknad intyga efter att ha sett filmen vid Piccadilly circus.
Men har en sådan historia någon verklighetsbakgrund? Efter att ha slagit i den engelska historieskrivningen, så tycker jag att det verkar så.
Anna föddes vid rätt tid för att bli drottning. Fem år före hennes födelse 1665 blev England åter monarki efter en elva år lång period som republik. – Tänk bara, England hade föregått de franska och amerikanska revolutionerna med ett hundra år! Hur hade det inte kunnat se ut idag, om EU-medlemmen UK i stället hade varit UR, Förenade republikerna England, Wales, Skottland och Nordirland? Kanske inget brexit?
Nå, lilla Anna blev i koltåldern lekkamrat med Sarah Jennings, som kom att gifta sig Churchill och då så småningom bli grevinna av Marlborough och som vuxen upptas av Anna i hovet och alltmer förtrogen bli drottningens främsta rådgivare. De blev ytterst förtroliga, om man säger så, de duade varandra och kallade varandra fru Morley (grevinnan) och fru Freeman (drottningen) – var de nu fick just de namnen ifrån.
Men så bröts idyllen av att en avlägsen släkting till Sarah, Abigail Hill, i eländigt tillstånd dök upp vid slottet och sökte jobb för gammal släktskaps skull. Det gick henne bra, för efter en tid hade hon avancerat till kammarjugfru och till slut ända in i den innersta kammaren. Att hon gifte sig Masham avbröt inte intrigerandet i toppen.
När jag lämnade salen vid Piccadilly circus kunde jag inte längre komma ihåg männen i filmen. Jag mindes bara tre kvinnor. Då stod det klart, att en sådan film ju måste passa in i filmstudions marsserie, vilket jag förklarade för filmbolaget, som egentligen inte hade den till uthyrning till filmklubbar så tidigt. De höll med.
Sedan tog ändå Folkets hus upp den några veckor före filmstudion. Taskigt, men missade man filmen då och gillar taskspel, så har man chansen att se Olivia Colman (oscarsbelönad för sin roll som Anna), Rachel Weisz (lady Sarah) och Emma Stone (uppkomlingen Abigail) nu på torsdag.
En idé i idet av Björn Forseth