THE BIG SICK
Valen Valdimir
Idet avslöjar den skrämmande historien om den simmande spionen från Sankt Petersburg
Allt är inte som på film. Det sägs, att verkligheten är underbarare än dikten. Veckans amerikanska film på filmstudion hamnar i skuggan av de spännande nyheterna från Norge. För dem har ni väl hört?
En beluga, ett annat namn för vitval, har snokat i nordnorska vatten. Det får väl valar göra, de små liven. De snokar vid andra kuster också. När jag i augusti förra året var i Tjuktjien och gick ombord på ett fartyg vid Anadyrbukten, kokade havet utanför kajen av vitval. Jag har dem på bild, men ingen bild blev så bra som de alldeles underbara fotona och filmerna från Nordnorge, vilka jag rekommenderar en titt på här.
Vid norska kusten är man van vid såväl sill som späckhuggare, så vad var så speciellt med denna vitval? – Jo, den var uppenbarligen tam. För det första för att den var kontaktsökande; den simmade fram till fiskebåtar och lät sig klappas. För det andra för att den hade koppel på sig.
Koppel. Sådana har man hundar i, någon enstaka gång kan man ha ett barn i koppel, tjudrat vid en tall så att det inte når fram till den nyfödda lillbrorsan, som snusar i vaggan där i gläntan ovetande om sin svartsjuka storebror. En metod när man är ensam med barnen och måste laga mat och sådant.
Nå, den rara vitvalen hade koppel på sig, vilket den inte hade snott in sig i bland allt skräp i världshaven. Det var ordentligt selat på valen. Norska fiskeriverket sände ut en räddningspatrull, vana som de var vid att djur fastnar i skräp. De klappade och matade valen, tills de kom åt att själva simmandes få loss kopplet.
Nu kommer det spännande. Kopplet hade ett spänne med firmamärket
(Syns det dåligt? Där står ST. PETERSBURG EQUIPMENT)
och då måste det förstås vara en rysk spionval. I folkhumorn döptes den snart till (jag försvenskar stavningen) Valdimir. Det hade man ju hört, att ryska marinen dresserar delfiner och dylika intelligenta djur till yrkessoldater. Eller dito sjömän.
Det är möjligt. Den svenska marinen bedrev under andra världskriget avancerad militär träning med sälar, kloka som hundar – och också de måste ibland selas.
Den uppmärksamme läsaren torde dock ha undrat, varför det petersburgska firmamärket är skrivet med latinska bokstäver och på engelska. Är ryssarna lika amerikaniserade som vi, månne? Borde det inte ha stått
СТ. ПЕТЕРБУРГ СНАРЯЖЕНИЕ
eller något i den stilen? I de norska och engelska tidningsartiklar om Valdimir jag sett ställer sig ingen den frågan. Själv har jag förstås hört talas om andra Sankt Petersburg än originalet. Det finns till exempel en sådan stad i Florida i Förenta staterna. En kuststad som kanske har företag som tillverkar bältesspännen, och rentav med engelsk text. Och kanske finns det någonstans längs den kusten ett delfinarium som förlorat någon rymmare?
Bara en tanke.
Spionjakten har bevakats även i rysk press. De har nog roligt. Men svenska medier som så gärna kastar sig över alla ryska spionämnen tycks ha missat Valdimir. Eller har jag inte följt med?
Nog om det. På torsdag fortsätter vårsäsongens sista filmserie i filmstudion med en amerikansk romantisk komedi om valfrihet. Inte frihet från närgångna småvalar utan från kulturkrockar. En kille född i Pakistan blir kär i en helylleamerikanska. I USA. Dit hade familjen flyttat för att få valfrihet, men det får ju inte han, eftersom de vill att han ska hitta en fin pakistanska.
Tärningen är alltså kastad för ett drama på torsdag.
En idé i idet av Björn Forseth