FLAMMAN & CITRONEN
Frälsaren
Är det hädiskt att tala om Bibeln och Sagan om ringen i samma andetag?
Klimatförändringen är en kris, från vilken världen söker en räddare. Förutsatt att man tror på människans roll i jordens uppvärmning.
I svåra tider söker människorna tröst och hoppas på någon, som kan stiga fram och frälsa dem ur svårigheterna. Tröst fick människorna i opium, har Karl Marx inte sagt. Religionen var »ett opium för folket«, skrev han. Då bör man tänka på, att opium på hans tid i första hand var känt som ett smärtlindrande medel. Religion kunde alltså som opium lindra de smärtor folket kände.
Förutom smärtlindring och tröst söker människorna i eländiga tider gärna en räddare – eller som man oftare sa förr: en frälsare. Bokens folk – alltså Bibelns – väntade på en frälsare som skulle rädda dem från allt elände. Judarna väntar än på Messias, de kristna menar att Jesus från Nasaret var Han och muslimerna väntar på mahdin. Inför dagens stora miljökris har ännu inga förväntningar ställts på någon särskild frälsare. Vetenskapen och Greta Thunberg vänder sig till de existerande människorna, folket, med hopp om att massorna ska vakna och göra något åt den fara, som hotar.
Dagens yngre svenska generationer är mindre bevandrade i Bibeln än min men möjligen mer i Sagan om ringen-trilogin. Särskilt i filmens form. Där finns också frälsare, som funnits slumrande någonstans i historiens bakgrund, beredda att rycka in när stora faror hotar i likhet med den medeltida tyska Fredrik Barbarossa, som ska ha suttit med skägget fastvuxet i en klippa i väntan på att när det tyska folket var i nöd vakna upp och frälsa dem. Frälsaren kan rentav vara en liten hobbit.
I flera länder röstar folk på vad de tror vara en stark ledare, som ska föra dem ut ur kriminalitet och misär. Gör de det kan de överse med demokrati och sådant. Adolf Hitler valdes och följdes ända ner i fördärvet. Djingis khan var inte vald enligt moderna demokratiska metoder men hyllas i Mongoliet idag som en frälsare, den som enade de mongolska stammarna. Ungefär som Gustav Vasa anses ha enat svenskarna och skapat det moderna Sverige. Nordkoreas ledare avgudas i linje med hur prins Sihanouk avgudades i Kambodja. Och Josef Stalins förtjänster som ledare under andra världskriget väger fortfarande starkt i den forna Sovjetunionen, trots förföljelser och terror under hans regim.
Svenskar har dock mycket svårt att förstå sådana resonemang, vilket jag personligen erfarit. En lumparkompis, som jag i två års tid under vår ungdom delat tillvaron med, frågade mig härom året vad jag tyckte om Stalin. Frågan kom utan föregående diskussion, och jag trodde att han väntade sig någon djupare analys. Men jag hade annat för mig då och uppsköt analysen genom att svara som min mor sa en gång: Han var en buse. Det fick min vän att tvärt och definitivt bryta med mig.
Hade han frågat vad jag tyckte om Winston Churchill, skulle jag nog ha svarat »en buse« den gången också. Men då hade jag fått följdfrågor, för i vår del av världen har denne engelsman enbart beskrivits som en Nelson Mandela-typ. Att Churchill länge hyllade Benito Mussolini och Francesco Franco och hade ett par miljoner indiers blod på sina händer i samband med den bengaliska svälten förbigås i Churchillbiografiska filmer som Darkest hour (2017).
Svenskar brukar alltså inte förstå å ena sidan – å andra sidan-resonemang, men jag säger om både Churchill och Stalin, att det var tur för oss att de ledde kampen mot Hitler. De var våra frälsare då.
Långt tillbaka i historien fanns sådana ledare i krissituationer, som för oss liknar sagor. På elvahundratalet fanns det en dansk sagohjälte, Holger Danske, som på klassiskt manér väntades dyka upp när nationen var i fara. Det tog några danska partisaner fasta på under besettelsen – den tyska ockupationen under andra världskriget – och benämnde sin motståndsgrupp efter honom.
Om dessa Holger Danske-kommandon handlar filmstudions näst sista film för vårsäsongen, Flamman & Citronen (2008), nu på torsdag. Citron stavas förstås inte med stort C i vanliga fall, men här är det (precis som Flamman) ett täcknamn. Kämpar i en motståndsrörelse går ju inte klädda i uniform utan lever farligt dubbelliv. Motståndaren kallar dem därför terrorister, vilket envar bör tänka på, när det i massmedierna talas om terrorister. Ockupanter kallar alltid medborgerligt motstånd för terrorism. Det betyder inte att det inte finns terrorister. Ytligt liknar terrorister och terrorister varandra, men civila motståndsrörelser är faktiskt erkända som kombattanter i krigets lagar, om de bara visar sina vapen öppet i stridssituationer (före 1977 krävdes dock att de också bar åtminstone något slags kännetecken såsom förbands- eller nationalitetsemblem).
Motståndsmannen Flamman spelas här av Thure Lindhardt, en skådespelare vi alla sett som Sagas danske kollega Henrik i teveserien Bron (2015 – 2018). Citronen är den högst bioaktuelle Mads Mikkelsen (som också slog igenom i en teveserie, Mordkommissionen (2000 – 2004).
En idé i idet av Björn Forseth