WHIPLASH
Ridpiskans pedagogik
Ingresser och sociala medier kan locka fram det sämsta inom oss.
Dessa krönikor är inga partiinlagor. Partsinlagor ibland, men inte partiinlagor. Utan att det finns någon egentlig publik, som läser idéerna i idet, så råkar jag då och då ut för att människor runt mig har en uppfattning om mina allmänna åsikter.
Detta vore lättare att förstå på den tiden, då krönikorna publicerades i Kiruna annonsblad. En gång bombarderades Kiruna filmstudios e-postkonto av krav på att filmstudion skulle göra offentlig avbön för en av mina krönikor, som haft rubriken Kvinnan i det slutna rummet. Denna till synes menlösa rubrik syftade på den danska kriminalfilmen Kvinnan i rummet från 2013, för en svensk läsekrets kanske mer känd som roman av Jussi Adler-Olsen. Men ingressen må ha varit mindre oskyldig: »Är det politiskt korrekt att göra narr av blattar?«
Det måste man förstå upprör. Men redan första brödstycket tog udden av denna tillspetsade ingress: »Se där redan i ingressen, att jag inte är politiskt korrekt. Man kallar inte människor för blattar, Björn! Och inte för svartskallar eller skinnskallar heller.«
Den, som fortsatte med att läsa själva krönikan, kunde då finna, att alla ord däri gavs ett förklaringens skimmer. Vuxna läsare förväntas ju känna till, att en tidnings rubriker och ingresser fungerar som lockbeten. Folk ska börja läsa själva artikeln. Men många gör inte det, vilket personalen på det stackars Annonsbladet vid detta tillfälle fick erfara, ty även de blev nedringda och störda i sitt arbete. Antagligen hade det bästa varit, att jag inte alls satt rubriker och ingress utan i likhet med annan press överlåtit det på tidningsredaktionen. De hade väl inte blivit provocerande då, men krönikans innehåll hade varit detsamma.
Då när jag publicerades i Annonsbladet, var det alltså lättare att förstå reaktionerna. Förstå dem – men inte acceptera, att de reagerande inte brytt sig om att läsa vidare. Och kanske har folk fått sina uppfattningar om mina åsikter från den tidens skriverier? Men i alla fall inte från mina rubriker och ingresser, för då hade jag nog erbjudits medlemskap i något mörkt parti, vilket inte skett.
Däremot har företrädare för det stora arbetarpartiet flera gånger sträckt ut en hand för att erbjuda mig medlemskap. Det har varit smickrande, när vänner kommit med förslaget, eftersom det partiets väljarkår är den som jag mest identifierar mig med efter alla de år jag jobbade som metallarbetare. Men när företrädare som bara hört mig ställa frågor på offentliga tillställningar blir angelägna att få mig som medlem, stelnar jag till. Mina minnen av den partipolitiska kontrollen i facket, på den tiden jag där var aktiv, har satt sina spår. Så när även företrädare för en spännande riktning – SAP (R) skulle man kunna kalla den – på ett offentligt möte gör en bra analys av tillståndet i landet och vad som bör göras åt det, ändå vid mer informella samtal efteråt visar varggrinet, när jag (dum som jag är) utkastar en politiskt obekväm kommentar, så känner jag igen Partilinjen. – Oförmågan till intellektuell diskussion i ett ämne, som det finns en fastställd åsikt om. – En vän kallade det härom dagen »att sitta på helspänn, beredd till försvar i stället för analyserande diskussion, därför att den andre huggit på något ord eller uttryck eller åsikt«. Vare sig det kommer sig av den så kallade partipiskan eller intellektuell paralysering, så kan man kanske kalla denna oförmåga en ridpiskans debattstil.
Vår tids August Strindberg, snart 92-årige Jan Myrdal, som förra veckan trots problem med flåset kommit till Kiruna för att presentera sin nya jag-bok, har flera gånger beskrivit fenomenet med oförmågan att fördomsfritt diskutera en persons eller en händelses olika sidor med orden: »Jag förstår inte folk som inte kan läsa innantill«. Så enkelt kan det också uttryckas. Därför förblir jag nog partilös och kan skriva vad jag vill.
Demonisk lärare tränar inbiten trumslagarelev. Så kan veckans film beskrivas. Filmen heter Whiplash, är regisserad av unge Damien Chazelle och finns i två versioner. Den första gjorde han 2013, den är tretton minuter lång. Den andra gjorde han året efter. Den blev en timme och fyrtiosex minuter lång.
Filmstudion har valt den senare versionen.
Denna senare version blev Chazelles genombrott. Antagligen hade det inte blivit något genombrott, om han inte hade gjort kortfilmen först. Idén hade nämligen varit att göra en långfilm, men till det fick han inte ekonomiskt stöd, och – som det är i filmbranschen – då blev det omöjligt att spela in filmen. Men en kortfilm fick han råd att göra, och den visade han på en festival. Och si, då fick han bidrag till inspelning av långfilmen.
Har man så slagit igenom, brukar det bli lättare att få produktionsstöd nästa gång. Nästa gång i Chazelles fall blev La la land (2016), vilken blev en stor Oscarsvinnare, rentav den största vinnaren. För några minuter. På podiet hade de fått fel kuvert, Chazelles film var inte den som fått priset för bästa film på engelska. Men sex andra Oscar är väl inte kattskit ändå.
I och med den filmens stora succé var det givet, att Chazelle nu lätt skulle få produktionsstöd till en långfilm. Och den blev längre både på längden och tvären*, First man (2018), som filmstudion visade på Rymdfartens (Gagarins) dag den 12 april i år.
Bortsett från den sistnämnda filmen har Chazelles produktion handlat om någon musiker. Han själv var trumslagare (eller slagverkare) i sin ungdom, men någon karriär inom musiken föresvävade honom ändå inte. »Musiken var en omväg«. Det var filmmakare han ville bli.
Whiplash betyder, som säkert de flesta vet på grund av att det finns en allvarlig skada med det namnet, pisksnärt. För en amatör låter pisksnärt som ett användbart namn också på en trumslagares slag mot trumlädret. I den här filmen kan det även få publiken att tänka på det mentala tillstånd, då man trots en hängiven insats blir totalt utskälld av den man försöker göra sitt bästa för.
En ung man, som en gång Chazelle själv, vill absolut bli en duktig trummis. Han får en kompetent lärare med demoniska drag, vilket möjligen är effektivt om man tror på en sådan pedagogik, men den skapar också hängivenhet och underkastelse av fanatiska proportioner. En ung Ingmar Bergman skrev och Alf Sjöberg regisserade 1944 ett sådant drama, Hets, där den demoniske instruktören var läraren Caligula. I »Whiplash« är instruktören musiklärare.
Med den filmen avslutas filmstudions vårsäsong nu på torsdag den 23 maj klockan 19. Sedan får vi vänta till september för att få se mer.
En idé i idet av Björn Forseth
* En vitsighet, som jag först tänker förklara någon gång i framtiden, då »First man« eventuellt visas på nytt.