WOMAN AT WAR
Kvinna på krigsstigen
–Det spjutet visste var det tog, sa gårdagens islänning, såg spjutet som stack ut ur hans mage och dog.
Sådana lakoniska kommentarer hörde i min barndom till serietidningar som Kapten Miki, i vilken man listade ut att en svensk glosa som –Förd… stod för fördömt! Av detta kan vi lära oss, att barn lär sig ord och läsning även när allt inte står skrivet dem på näsan.
Att Kapten Miki var en italiensk serie har jag precis blivit upplyst om, det hade vår tids amerikabeundrare ingen aaaning om. Ej heller kände vi till de italienska vilda västern-filmerna, som dock till slut fick ett genombrott hos oss med För en handfull dollar (1964). Fast dubbad till engelska. Vi hade alltså ingen aaaning om, att den andrarangens teveskådespelare som fått huvudrollen egentligen talade italienska i originalet. Han hette förresten Clint Eastwood och kanske var dubbad åt andra hållet. Lakoniska kommentarer blev hans signum, som han väl lärt sig av sin italienske regissör. Tappad bakom en vagnfora var han dock inte, vilket han på äldre dagar med råge bevisat, sedan han blivit regissör.
Vid spaghettivästernfilmer finns det anledning att dröja ett slag. Sådana omnämns nämligen i Quentin Tarantinos senaste (2019) och alldeles nyss på Kiruna Folkets hus visade film, som inte utan orsak heter Once upon a time… in Hollywood. Tarantino högaktade nämligen den italienske regissören Sergio Leone, personen som gjorde spaghettivästern rumsren utanför Italien, och filmens titel är ett sätt att visa det på. Leone gjorde nämligen en filmtrilogi om avgörande faser i USAs utveckling till våldsstat – från vilda västern- till maffiadramer – vars arbetstitlar alla började med »Det var en gång…«. Den första var en västern i stil med serien om en handfull dollar: C’era una volta il West (1968). I USA fick den då heta »Det var en gång i västern«, alltså Once upon a time in the west. Men världen visste inte att en trilogi var på gång, så i Sverige hette denna första del Harmonica – en hämnare, och den andra (det var en gång den mexikanska revolutionen) hette Ducka, skitstövel (1971). Den tredje – klimaxen – hette (även i Sverige) Once upon a time in America (1984).
Tarantinos titel döljer för publiken hans avsikter. Den får se något långt ifrån spaghettivästern och lika långt ifrån Tarantinos egna föregående produktioner, vilket gissningsvis hans trognaste beundrare blir besvikna på. Det är nämligen en lugn film med iakttagelser av vardagligt liv för skådespelare i sextiotalets Hollywood. En del iakttagelser är udda och saknar omedelbar funktion i handlingen. Det låter väl som en lite mer konstnärlig film och är det också. Tarantino verkar ha bestämt sig för att inte stryka publikens förväntningar medhårs utan göra en film som han kanske innerst inne vill se den. Om andra blir besvikna blir undertecknad angenämt överraskad.
Men så ger han skådespelarskan Sharon Tate en framträdande roll. De åskådare som inte var med på sextiotalet må vara obekanta med att Sharon Tate var en verklig person, som i filmen spelas av en annan. En stor del av rollerna är verkliga människor, avlidna eller ännu levande, som spelas av skådespelare av idag. Att den dåvarande stjärnan Tate får en allt större roll under filmens gång gav mig under föreställningen rysningar, eftersom det just i år är femtio år sedan den stora Mansonmassakern ägde rum i Hollywood. Just det året filmen utspelar sig i. Skulle Tarantino verkligen göra splatterfilm om en oskyldig, gravid flicka som på bestialiskt vis mördas?
Det är mig främmande att förstöra filmupplevelsen för dem, som ännu inte sett filmen. Men så mycket kan jag säga, att filmens titel dyker upp som avslutning (i stället för The end) och läggs upp så här:
Once upon a time…
in Hollywood
I drömfabriken, alltså.
För mig blev kontentan: Quentin Tarantino – som städse varit mig alldeles för löjligt blodig – har visat en artistisk sida, som jag inte hade väntat mig. Plus i kanten!
Nog om Leone och Tarantino och för övrigt lakoniska kommentarer, av vilka de isländska sagorna är fulla. Det landet var därtill ingalunda en nedisad ö, när norska vikingar bosatte sig där på 800-talet. De borde ha kallat den Grönland, för där växte skogar med fjällbjörk och ön var säkert ganska tilltalande med alla spridda heta källor att löga sig i. Ett och annat vulkanutbrott kunde de nog leva med.
Nu hade de goda vikingarna bristande skolning och hade inte studerat ekologi. De högg förstås ned träd till att bygga hus med, även om deras arkitektoniska mode i stor utsträckning var ett slags långsträckta torvkåtor. Värre var kanske, att de djur de födde upp fick beta fritt. Till sist var hela det gröna landet därför utan skog.
Idag försöker man på Island återskapa de där fjällbjörkskogarna. Sådana anläggs men måste stängslas in mot oönskade frossare.
Naturen är dock lätt att tölta igenom på de behändiga islandshästarna. Den, som varit där, kan å ena sidan se dramatiskt egenartade öknar av lava och sten, å andra sidan fjäll, myr och vatten vi känner oss hemma i. Trots att skogarna lyser med sin frånvaro, finns det tillräckligt med klyftor och varierad terräng för att man ska kunna gömma sig. Särskilt som det inte bor fler i landet än det gör i Malmö. Det finns armbågsrum, om man säger så.
Det gynnar en inhemsk terrorist, som känner naturen. En helt vanlig medelålders isländska, populär ledare för en kyrkokör, utför i hemlighet attentat mot hårt kritiserade industrianläggningar, som hotar den ekologiska balansen på ön. Förenta staterna skickar underrättelseagenter till hjälp för industriföretagen, men den här kvinnan kan sitt Island och gömmer sig under paltsar mellan repetitionerna i kyrkokören. Hon kan gott kallas kvinna på krigsstigen, vilket också en uppmärksammad isländsk film om henne från 2018 heter. I god modern svensk anda heter den dock i vårt land Woman at war.
Får man ge en terrorist en hjältegloria genom att göra en film om henne? – Tja, det är tillåtet men kanske inte rekommendabelt. Det tycks emellertid inte ha påverkat festivaljuryer så mycket, för filmen har tagits emot väl på festivaler i både Egypten och Israel, som nog kan anses vara länder med begränsad sympati för terrorister. Framför allt har den vunnit priser på en lång rad festivaler, och notabelt är väl, att Nordiska rådet gett den sitt filmpris.
Kanske uppfattas filmen inte som plattform för terrorism som idé. Kvinnan på krigsstigen är barnlös och får mitt i allt sprängande och sjungande besked om att ett ukrainskt barn står till hennes förfogande för adoption. Detta gör historien rundare, kanske man kan säga.
Med denna film inleder filmstudion höstsäsongen 2019 torsdagen den 5 september på Folkets hus.
En idé i idet av Björn Forseth