NÄR LIVET VÄNDER
Är livet verkligen en potatis?
Man kämpar och kämpar…
När man är ung har man inte pengar. Om man inte tillhör någon jetsetfamilj förstås, men det lämnar jag därhän. Man får pengar så småningom, sådant är livet. En del har emellertid inte tålamod att vänta på det utan väljer den breda vägen, gangstersvängen. Men för de flesta av oss har livet inneburit att jobba och få det lite bättre pö om pö. Oftast blir kärlek en del av vuxenblivandet, men kärlek krånglar också till detsamma. Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig. Livet är en kamp.
Här väcks ett minne inom mig, en ramsa med matematisk logik:
Livet är en kamp. Kampen är en häst. Hästen är en dragare. Dragaren är ett stadsbud. Stadsbudet är en knöl. Knölen är en potatis.
Alltså är livet en potatis. Vilket skulle bevisas.
Tillbaka till verkligheten. – Ja, skriver man om denna arbetarklassens verklighet, kallas det proletärroman. Gör man film om den på ett igenkännligt sätt, kallas det för diskbänksrealism.
Begreppet myntades i samband med engelska filmer om arbetarklassen (kitchen sink realism) men kan förstås användas på vardagsnära filmer från vilket land som helst.
Det har skojats med begreppet också. Bill Forsyth gjorde det 1979 med skotsk accent och vitsig titel (både på engelska och svenska var den vitsig, vilket är en bedrift, bara det): That sinking feeling respektive Diskhofeber (det hör till saken, att just vid den tiden talades det mycket om grasserande »diskofeber«).
En som gjort många diskbänksrealistiska filmer – ja, har gjort formen till sitt kännemärke – är engelske Ken Loach. Tänk bara på Jag, Daniel Blake (2016) och Änglarnas andel (2012). Vår finske Aki Kaurismäki kan gott sägas ha gjort en rad diskbänksrealistiska filmer som Skuggor i paradiset (1986) och Mannen utan minne (2002). Men man ska inte glömma stumfilmer av Charles Chaplin (såsom Chaplins pojke 1921 och Moderna tider 1936) eller av Victor Sjöström (som den under fjolårets Arctic light filmfestival i Kiruna kyrka visade Ingeborg Holm 1913).
Fransk och belgisk film har framställt mycken diskbänksrealism på senare år. Nu på torsdag visar filmstudion en ny i raden: När livet vänder (2018). En lagerarbetare, fackombud på arbetsplatsen, har stort rättvisepatos på jobbet men hemmavid är han mer frånvarande. Att hustrun/sambon inte mår bra märker han inte (sådana är vi visst, vi karlar) – och en dag har hon bara lämnat familjen. Han står plötsligt ensam med två barn.
Låt mig moderera bilden av oss karlar. Som ung metallarbetare utan erfarenhet av livet sa mig en finsk arbetskamrat en gång, att han tyckte det var konstigt: »När min sambo är ledsen, så blir jag ledsen. Hur kan det komma sig?«
Det är över huvud taget en fördom, att vi inte pratar känslor. Det visade exempelvis – återigen finnar – med dokumentärfilmen Den nakna mannen (2010). (En kul film även för oss Björnar, men det går inte att förklara, filmen måste ses.)
Åter till filmen, där livet vänder. – Vad göra? frågar sig den försmådde mannen. Han måste söka modern till sina barn. Fast barnen måste ju ha något att äta under tiden och måste till skolan och…
Det är här det visar sig, om manusförfattare och regissörer kan hålla en biopublik spänd av förväntan. Det kan sådana diskbänksrealister som Loach, han är ett säkert kort. I det här fallet är diskbänksrealisten belgiske Guillaume Senez, som 2015 debuterade som långfilmsregissör med Keeper, en i Sverige icke visad historia om ett par tonåringar, som blir med barn (jaja, jag vet att det bara är en av dem som faktiskt blir det). För unga, kanske, men de gör ett val. Också diskbänksrealistisk? Fick i alla fall tio festivalpriser, så något var det väl. Måhända blir Senez en belgisk Loach, vad det lider?
»När livet vänder« nu på torsdag är också festivalprisad. Den visar, att livet är en kamp. På franska heter den Nos batailles, alltså våra kamper. Hade det rört sig om hästar, hade det hetat kampar. Alltså är livet inte en potatis, trots allt.
Vilket skulle bevisas.
Men innan ni ser »När livet vänder« på torsdag: Någon frågade mig om Folkets hus tilltag att visa den nya svenska filmen 438 dagar (2019) en – säger 1 – föreställning (i augusti). Kunde det vara en invit till filmstudion att plocka upp filmen?
Det visade det sig inte vara. Folkets hus tar upp filmen igen. En föreställning till. Då får man passa på, men det är också läge att på SR play lyssna på Martin Schibbyes kritik av filmen efter hans och Johan Perssons bok med samma namn. »Baserad på en sann historia«, som det står i filmens inledning. Det är tydligen lite si och så med det, eftersom Jesper Ganslandts film i ett avseende gjort – med Schibbyes ord – alla journalister en björntjänst genom att inte följa den sanna historien.
Personligen störs min inre språkpolis av formuleringen »baserad på«. Det är ren översättning av amerikanska. Filmen är svensk men alla filmare är lika amerikaniserade i språkbruket som andra i de yngre generationerna. »Efter verkliga händelser« skrev man förr på svenska. Det är naturligtvis inte fel att skriva »Baserad på en sann historia«, men den som känner skillnaden mellan att gå på ett furugolv och gå på betong kanske kan känna skillnad i språkets klang också. Efter verkliga händelser är furu, baserad på en sann historia är betong.
Men filmen är klart sevärd och spännande.
En idé i idet av Björn Forseth