EN BLOMMA I AFRIKAS ÖKEN

Omskuret är bäst?

»Det spelar ingen roll vad än den mannen skriver om – om det så är om något så urbota trist som vin – så blir det intressant!«

 

Så skrev en gång en Kirunakvinna till mig i samband med någon diskussion, där Jan Myrdal förekom. Det där med vin hade med hans vinspalt i tidningen Vår bostad att göra.

Någon annan vän kommenterade en gång Sveriges Radios program Stil. Det tyckte min vän var ett urbota trist ämne, som SR borde ha hållit sig för goda för att göra program av.

Men som min kvinnliga vän sagt, så kan en kunnig person göra det urbota trista intressant. Det händer, att jag stannar till och spetsar öronen, när programmet Stil tar upp något, som jag aldrig hade väntat mig att få höra.

Något jag själv skulle kunna kalla urbota trist är modevisningar. Jag begriper mig varken på mode, smink eller parfym. I Kairo blev jag en gång av en trevlig man lockad in i en parfymbutik, som tydligen innehades av släktingar till honom. När jag fattade galoppen försökte jag rusa därifrån, men personalen höll mig nästan kvar med våld: »Du måste väl skaffa parfym till din kvinna«, utropade de. »Parfym, parfym – jag skiter väl i parfym!« sa jag och slet mig loss.

Nog för att jag stundom upplever sköna dofter från människor, ibland finner någon skönt sminkad och tidvis uppskattar skönt designad klädsel. Men tar jag själv rakvatten, är det någon som stör sig på stanken, och sminkad var jag som barnstatist på en teater – där hörde det hemma. Fina kläder kan till och med jag ikläda mig, när andan någon gång faller på.

Notera dock, att dessa tre ämnen, parfym, smink och mode, brukar ses som kvinnliga attribut. Det är de förstås inte. Men det tycker nog den polske EU-ledamoten Janusz Korwin-Mikke, som i Europaparlamentet den första mars i år apropå löneskillnaden mellan män och kvinnor sa:

Kvinnor ska så klart tjäna mindre än män, för de är svagare, de är mindre och de är mindre intelligenta.

Och detta sade han påpassligt nog några dagar före den internationella kvinnodagen, en dag som föreslagits av Amerikanska socialistpartiet, vidareförts av Andra internationalen och spikats som helgdag den 8 mars i Sovjetunionen. Varför 8 mars? – Jo, den 23 februari 1917 strejkade ryska kvinnor för »bröd och fred«, och fyra dagar därefter avsattes tsaren. Kvinnornas strejk blev ett slags »skottet i Sarajevo«, som utlöste den ryska februarirevolutionen. Men i vår gregorianska kalender heter den 23 februari i stället 8 mars…

Strejken tycks inte ha väckt den dåtida pressens uppmärksamhet. Ingenting om den nämns dagen efter i vare sig Svenska Dagbladet eller Hufvudstadsbladet, som däremot berättar om att dumaledamoten Aleksandr Kerenskij från partiet Socialist-revolutionärerna hotas med åtal. Tidningen citerar artikel 99 i strafflagen:

Hvar som befunnits skyldig till anslag mot den regerande Kejsarens eller Kejsarinnans eller Tronföljarens lif eller hälsa, frihet eller deras heliga personers okränkbarhet öfver hufvud … dömes till döden.

Om de bara känt till denne Kerenskijs framtid eller vetat, vad kvinnornas strejk skulle leda till…

Exakt hundra år efter 1917-03-09 visar filmstudion den andra av månadens fem filmer, som alla har kvinnliga hjältar i huvudrollen. Den här gången handlar det om könsstympning och – mode.

Är könsstympning en kvinnofråga? En religiös fråga? Och vad farao har det och mode och film med varandra att göra?

Tja, både judar och muslimer omskär pojkar, så nog är det en religiös akt men alls inte en kvinnofråga. Att omskära flickor är dock varken en religiös sed eller en kvinnofråga. Det är en på vissa håll i världen forntida sed som, efter att folket antagit den livsnjutande världsreligionen islam, hållits vid liv genom att påstå att seden är i enlighet med Koranen. Sådana »alternativa fakta« kan man dra till med inför människor, som inte kan läsa Boken själva och kolla. Men var det kvinnor eller män som slog i sina medmänniskor detta? Det är väl inte klarlagt, men att män skulle ha infört fanskapet som en maktåtgärd är nog ingen dålig gissning. Och fanskap är en riktig beskrivning på stympning, som – till skillnad från den oförargliga man gör på pojkar – ger livslångt handikapp. Men det tycks vara de lokala kvinnorna, som håller fanskapet vid liv…

Återstår då, hur detta kan ha med film att göra. Mode är rikligt porträtterat på bio, se bara en så utstuderad vidräkning med den industrin som Robert Altmans Prêt-à-porter från 1994! Men att kombinera mode med kvinnlig könsstympning gjorde den filmen inte. Inte för att det lär vara vanligt. Men i en specifik person möts dessa två begrepp: Waris Dirie.

I en nomadfamilj i den somaliska öknen föddes 1965 denna flicka, som liksom traktens alla andra flickor könsstympades och hade sin framtid utstakad. Icke desto mindre blev hon en firad fotomodell. Hur gick detta till?

Det kan man få se i hennes självbiografiska spelfilm En blomma i Afikas öken (2009) på Folkets hus på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth