Min lägenhet är en skamfläck. Den företer alla yttre tecken på att vara bebodd av en intellektuell ensling. Det går inte längre att upplåta plats åt en besökare att övernatta någonstans.
Ett ovanligt önskemål att leta reda på gamla skrivelser fick mig nyligen att börja bläddra igenom urgamla exemplar av Gnistan, som jag hade sparat år ut och år in i bokhyllan, där det inte egentligen fanns plats att pressa in dem. Jag hade ett årtionde att genomsöka och hamnade i alla fall på rätt år rätt snart, 1985.
Bifogar faximil. Läser man den noga, så ser man att avdelningen varit långt före sin tid, långt före gängse politiker och som om det vore skrivet idag. Men istället för Afghanistan är ordet för dagen Ukraina.
Vad jag sökte efter är en annan historia än denna: att jag råkade på ett uttalande eller flygblad av Sveriges kommunistiska partis lokalavdelning i Kiruna från ett datum detta år då en sovjetisk kulturdelegation besökte staden. Kiruna kommun hade vänortsavtal med en georgisk ort som heter Rustavi, och avdelningen arbetade samtidigt flitigt med Afghanistankommittén mot Sovjets invasion i det senare landet. Hur skulle nu delegationen bemötas? Jagas ut ur stan eller välkomnas?
Texten tål att läsa både en och två gånger, och den faller väl in i den idag aktuella debatten om hur rysk kultur ska bemötas – utbyte eller bojkott?
Nu har jag sett Jerusalem, alla fyra avsnitten nära in på varandra. Jag minns nästan ingenting av hur handlingen var förut, vem som var med och vilka som spelade, för jag måste ha sett den här serien när den var ny, men då var det en vecka mellan varje avsnitt och då hann jag glömma och tappa kontakten med hur den satt ihop.
Nu när jag alltså sett denna fantastiska serie, så inte bara stiger Selma Lagerlöf i min aktning utan även de som har gjort den, Bille August och alla skådespelarna. Strålande framställt i lugn och trovärdig stil och med fantastiska vyer från både Sverige och det heliga landet.
Men jag skriver till gamla kollegor i SVT och även alla andra som inte bara höll på med översättningar och undertextning, därför att serien Jerusalem påminner om hur bra det kan bli när tekniken samarbetar med innehållet.
Under filmserien Jerusalems gång är hela en modern platteves skärm uppfylld av en fantastisk bild med hög upplösning, vackra färger och ett innehåll som tål att titta på. Men moderna teveserier av idag spelas ofta in i cinemascope. Och gud vet varför, eftersom man skapar ett format som inte kan återges som på biograferna, där man låter filmduken utvidga sig i sidled långt utöver vad en teveskärm kan. De som gör teveserier i cinemascope bedrar publiken på 40 % av den bild som de betalat för. – Tevetittarna alltså, för på bio visas normalt inte dessa teveserier. Och SVT som bjuder in olika företag och bjuder på deras produktioner; jag ifrågasätter om SVT någonsin kritiserar inspelningsbolagen för att de spelar in filmerna i format som gör dessa mindre på teverutan än de skulle ha blivit på bioduken. Bolagen spelar numera in många serier i ett fånigt format som är mittemellan vidfilm och scope, formatet två gånger ett, som varken passar duken på biografen eller den på teveapparaten.
Detta går visserligen att rätta till på biograferna men inte på teveskärmarna. Projektorer och dukar kan ställas in för olika bildbredd med samma bildhöjd och kan bli nya standardformat på biografer, medan teveskärmarna tvärtom gör motsvarande förlust i bildstorlek.
Varför göra teveserier så att man förlorar på bildupplevelsen? Och varför betalar Sveriges Television fullt pris för teveserier av detta slag – de borde ju begära 40 % rabatt!
Detta med rabatten är inget hugskott från min sida. Jag menar att det är hög tid för Sveriges Television att börja diskutera att påverka filmbolagen att spela in serier så att de fyller ut teveskärmen. Eller ge motsvarande rabatt i klingande valuta.
Man borde kanske publicera refuserade artiklar, även om de inte innehåller något om film. De flesta filmkrönikor här har för övrigt aldrig publicerats någonstans. Men om de håller de egna måtten kanske artiklar som inte handlar om film borde läggas ut här. För om ingen läser dem är det ändå bättre än om ingen läser dem på min dator. För den är inte till för allmänt bruk.
OPUBLICERAT OM ANNAT ÄN FILM
I
2021-12-09 (notera datumet)
Ida hälsar
Illustration : Amerikanska skolbarn hälsar fanan 1915
Då jag som tonåring var aktiv i en förening, insåg jag att en av femtonåringarna var organiserad nazist vid sidan om. Det var svårt att tro. Själv var jag några år äldre och lite grand av en förebild för honom, om jag så får säga, och därför tänkte jag i brådmogen nit prata med honom.
Vi hade flera allvarliga samtal. Han var uppenbart berörd av vad jag sade, men nazist förblev han. Jag tänkte att jag får fler tillfällen, men rätt vad det var flyttade vi ifrån varandra och ut ur varandras liv. Ibland undrade jag, vad det hade blivit av killen.
Han var oanad, för där vi hade mötts, sträckte han aldrig ut handen till så kallad hitlerhälsning. Denna hälsning användes annars av spansk polis, när svenskarna vid denna tid inledde semestertrafiken till playan. Då fick »hitlerhälsningen« passera.
Passerat har den gjort i Förenta staterna också. Den skulle barn och vuxna använda, när de hälsade fanan. Ceremonin att göra det med höger hand utsträckt mot fanan avskaffades av kongressen 1942 och ersattes med att föra den utsträckta handen mot hjärtat.
Efter kriget råkade hälsningen i vanrykte (utom på svenska semesterorter, kanske) och kunde hänvisas till för att skandalisera människor eller organisati0ner. Den brittiska tidningen The Sun raljerade 2015 över kungahusets »heilande« 1933, som de kommit över bilder på.
När OS i Sydkorea invigdes, satt jag vid teven och såg på. Då den tyska truppen paraderade förbi hedersläktaren, syntes hur tydligt som helst en man på den tyska avdelningen stå upp och räcka ut höger hand.
Att ingen diskussion om detta uppstod i medierna, det förstår jag fortfarande inte. Det hade annars varit något att skärskåda, till skillnad från när en bild av allas vår Ida som femtonåring dök upp 2021. Då blev det ett himla liv. Kanske borde vi ändå se det på samma sätt som britterna såg drottningmodern av 1933.
Hur gick det då för min unge nazistiske vän? Ja, trettio år senare möttes han och jag händelsevis på en järnvägsstation. Nazismen hade han vuxit ifrån och levde ett vanligt liv. Det tänker jag på ibland.
I äldre internationella filmer talade dansken engelska. Med brytning, hur det nu kan ha låtit.
Det har sagts av mig och andra förut, och det kan sägas igen: andra världskriget upphör aldrig att fascinera. På senare tid har det flera gånger gjorts svart humor om det. Som »Jojo rabbit«, som Filmstudion visade den 30 september.
Fast inte bara på senare tid, förstås. Kommer någon ihåg en långvarig teveserie 1977–1979 under namnet Hemliga armén? Varje avsnitt handlade om påstått verklighetsbaserade flyktöden, där brittiska, amerikanska och kanadensiska piloter, som skjutits ned över Belgien, räddades av en lokal bistro, som under livsfarliga betingelser slussade dem vidare hem. Ofta gick det dem illa, bistrobelgarna alltså. Särskilt efter kriget, när de inte kunde förklara, hur de kunnat hålla öppet för tyska officerare.
På den tiden var det aldrig tal om, att man skulle prata rätt språk på film. Och som anglosaxarna hade för vana, skildes belgarna åt från tyskar och allierade genom att prata med brytning. Prata engelska men med fransk brytning, kantänka.
När serien var slut, då alla icke påhittade uppslag påstods vara slut, förlängde man den genom en kort serie om den i ursprungsserien vedervärdige SS-chefen Sturmbannführer Kessler (spelad av Clifford Rose) på flykt i Sydamerika efter krigets slut, och den serien hette bara Kessler (1981). Några år senare förnyade man succén med en ny serie, som parodierade den djupt allvarliga föregångaren och i Sverige fick heta Allå, allå, emliga armén.
Idag samlar man skådespelare från åtskilliga språkområden i serier som U-båten (2018), och överdrivna nationella hyllningar uteblir. De får tala sina modersmål i stället för »babyloniska«, den i filmens värld vanliga engelska, som bruten åt vänster och höger fick gälla för alla möjliga språk.
Kriget var ändå mest elände, inte ett äventyr. Och hade det gått annorlunda, kunde våra liv ha blivit makabra. De nordiska länderna förblev inte opåverkade, även om Sverige ofta beskyllts för feghet. Danmark och Norge ockuperades 1940, medan Finland lyckades avvärja ockupation genom motståndet mot Sovjet (men gick å andra sidan ihop med Tyskland i nästa krig). Färöarna och Island besattes av britterna, medan Grönland hamnade för sig själv.
Där Tyskland var, kunde man leva gott ändå, om man bara anpassade sig. Det vill säga, att man höll sig väl med ockupanterna; handlade med dem om man hade affär eller krog och umgicks med tyska officerare, om man rörde sig i högre kretsar.
Sådant talade man inte om förr. De, som inte var motståndsmän, måste ha varit med motståndsmännen i andanom – det tog man för givet. Det var ju de, som efter kriget behandlades som hjältar. I film och litteratur var »tyskejenter« något föraktligt, och de som handlade med tyskarna var medlöpare. I skolan fick vi lära oss, att Hjemmefronten i Norge och Danmarks Frihetsråd bestod av hjältar, men idag berättar man om skuggsidan av kampen. Många danskar och norrmän (för övrigt också svenskar) slogs för Tyskland i SS-bataljoner.
Vad hade egentligen allmänheten för inställning till ockupanterna? – Det var inte bara kvinnor, som umgicks med tyskar, så länge som inte segerhuvan hade fråntagits dem. Den norske författaren Jo Nesbø berättar i en av sina deckare, i vilken en övervintrad Bataljon Wiking-kämpe har en ledande roll, att det var fler norrmän, som kämpade i SS-bataljoner än som var med i Hjemmefronten.
Denna självkritiska bild framkommer allt oftare i olika länders böcker och filmer. Kiruna filmstudio visar i höst två nordiska andravärldskrigsskildringar, först en från Danmark, sedan en från Norge, De förbannade åren (Dk 2020) i oktoberserien och Den största förbrytelsen (No 2021) i novemberserien. Kluvenheten har här ett ansikte. I den danska filmen mår folk till att börja med bra av tyskarna, i den norska står de med skammen, när Tyskland ska skeppa norska judar till Tyskland. De danska judarna får ett annat händelseförlopp, om det ska inte berättas i förväg. Men de fick all anledning att tiga i skrämmande situationer, såsom att skeppas i små båtar till Sverige om natten. Dansken sa då kanske »hold kæft«, eller så var det uttrycket inte vanligt än. Idag är det i alla fall vardagsmat i filmer och serier, men då mest i betydelsen »vad fan« eller till och med »det menar du inte«.
Men det menar jag. Se de här filmerna denna och nästa torsdag på Filmstudion. Särskilt under den danska filmen får man tillfälle att känna sig som en spjutspets i kampen: man måste nämligen skärpa sig. Filmkopian har naturligtvis danskt tal, det sku’ bare mangle. Men undertexterna är också på danska. Det skrämmer, kanske, men tro mig – skriven danska är mycket lättare att läsa än norska, det är så sant som det är sagt!
När vi i juletid ser Lady och Lufsen (1955), så har vi vant oss vid italienska kockar, som talar bruten svenska, så att det blir roligt:
Någon med mig skämta aprillo
och
Ben komma pronto.
Men är det lika roligt på engelska? Kanske för dem som vuxit upp med den versionen i en engelskspråkig miljö – men vem i all sin dar har fått SVT att låta denna engelska version konkurrera med den, där alla talar svenska? Har den i Sverige efterfrågats av andra än de femtekolonnare som undervisar vanliga ämnen på engelska i vanliga svenska skolor i förhoppningen att inga framtida barn ska kunna de roliga fraserna på svenska?
En annan historia – verkligen italiensk – har vi lärt känna på omvägar genom Walt Disneys tecknade film från 1940, Pinocchio. Själv tyckte jag mycket om den men minns inte så mycket från den mer än att trädockans näsa växte, när den ljög. Skarvade vore väl rätt ord här.
I allmänhet minns jag den som rolig och snäll. Kanske skulle jag känna annorlunda idag, men filmen var inte dyster. Italienska barn och vuxna kan ha en helt annan bild, för de kan hela originalhistorien. Den skrevs av Carlo Collodi redan 1881 och har inte bara lästs och tryckts ett otal gånger (den första svenska 1904) utan filmats ett – just otal – gånger.
I Sverige såg vi den som italiensk teveserie, möjligen denna från 1972: Le avventure di Pinocchio. Den var inte tecknad, och jag såg den av intresse för att jag misstänkte, att den tecknade jag vuxit upp med varit friserad. Att Gina Lollobrigida spelade med hade inte med saken att göra, det försäkrar jag.
Denna originalhistoria gjorde mig besviken, förtrollad som jag var av Disney. Den var full av konstiga figurer och var på intet vis trivsam. Särskilt minns jag en scen, där gossen i trä hade tjudrats som en hund (antagligen för att han inte skulle lägga sig i två smitande lushundars göranden och låtanden). Det försökte han nämligen och sprang efter dem – och rycktes tvärt bakåt av repet som dragits runt hans hals. Det såg otäckt ut, eftersom det var levande skådespelare.
Besviken eller ej, jag insåg nu att Collodi skrivit en sedelärande berättelse om en övermodig pojkvasker i en värld full av skumma typer. Ett namn hade etsat sig fast i mig redan efter den tecknade versionen: Geppetto. Det var namnet på den adertonhundratalets fattige och barnlöse dockmakare, som skapade sig en egen son medelst sin skicklighet med trä: han gjorde en docka, som fick liv.
Att teckna en sådan var väl ingen konst, men i den senaste av alla filmatiseringar, den italienska Pinocchio från 2019, tecknades inte dockan utan animerades en levande gestalt med ådror – eller fibrer – i trä. Den i snickeri bevandrade dockmakaren hade gjort sig ett beläte, som inte var något gudasänt barn.
Om fattigas elände på adertonhundratalet har berättats förr och nu och får inte alltid eländet att se så eländigt ut. Det kanske den här nya filmen har lyckats med. Dockmakaren, spelad av Roberto Benigni (som vi sett i Johnny tandpetaren 1991 och Livet är underbart 1997) lever fattig som en kyrkråtta på den italienska landsbygden på 1880-talet med föga att stoppa i munnen. Men allt förändras alltså, när han snidat sin trädocka färdigt. Hur – det kan envar Kirunabo se själv på torsdag, då filmstudion visar denna nyliga film.
I förbifarten kan nämnas, att Benigni spelat Pinocchio förr: inte dockmakaren Geppetto utan dockan själv (i Pinocchio 2002)… Där står den ärade läsaren med lång näsa.
Det var en gång en fransk film, som hette Den svarta tulpanen och släpptes, som man säger idag, 1964. I denna film fäktade titelrollspersonen Alain Delon av hjärtans lust, och det kan nog kallas en fransk filmtradition att återge historiska äventyr från tider, då män bevisade mandom, mod och morska tag med värja eller florett i hand. På det har fransmännen odlat en mängd fäktlärare och gör lysande äventyrsscener i fäktglada filmer. De hade inte behövt brösta sig med kända författare bakom manusen.
I det här fallet räknar till exempel filmskaparna in Alexandre Dumas som en av upphovsmännen till manuset. Denne var en på 1800-talet synnerligen flitig författare (cirka 300 titlar) av äventyrsromaner som exempelvis De tre musketörerna och Greven av Monte Christo – och så Den svarta tulpanen då (1851).
I min barndom fanns det en serietidning (till skillnad från andra serietidningar var den en föregångare till de långt senare utgivna albumen), som hette Illustrerade Klassiker. Namnet talar för sig själv. Varje nummer var en känd roman i serieform. Man kan lugnt säga, att den var många ungas fönster mot den klassiska litteraturen. I dessa tidningar fick man stifta bekantskap med Iliaden och Romeo och Julia. Och med tulpanboken, som var något annat än filmen, som i själva verket är en »Robin Hood«-historia utan likhet med romanen, vars namn den ändå bär.
Kanske är det just ordet tulpan, som binder ihop dem.
Vi är vana vid att tulpaner buntas ihop i kvastar för att skänkas vid högtidliga tillfällen eller ges en och en vid begravningar och annat. Men det är som när engelsmannen som besökte inspelningen av mastodontfilmen Ben-Hur (1959) reagerade på tomaterna som frikostigt fyllde faten på ett romerskt gästabud: »Min gode man, det fanns inga tomater i Europa på Romarrikets tid«.
Sak samma med tulpaner. De kom till vår kontinent på 1500-talet och trivdes ypperligt i Nederländernas klimat. Men det tog inte mer än ett sekel, förrän några gynnare kom på att driva upp priset på dem genom att särskilt odla vissa varieteter och tjuvhålla på dem.
Känns det igen? Är det inte rena, rama penningbubblan? Jodå, tulpomanin var den första stora spekulationsbubblan, som förstås gjorde som andra sådana bubblor. Sprack.
På torsdag (idag!) visar Kiruna filmstudio Tulpanfeber från 2017, en film med den Alicia Vikander, som Kiruna filmstudio väldigt tidigt visade i första långfilmen Till det som är vackert (2010). Om henne sa vi då: »Den tjejen kan gå långt«.
Tulpanfeber ger sig inte ut för att vara efter Dumas eller någon annan. Dumas bok börjar efter att tulpanmanibubblan spruckit. Så gör visst inte den här filmen, som undertecknad strax ska se.
Det börjar med ett språkligt mysko ord. Jojo vet alla vi i Norden, vad det är. Själv var jag inte lysande på att leka med jojo. Linan brukade slå knut på sig själv. Därför tappade jag intresset.
Men det var med liten bokstav, det. I septembers allra sista, skälvande minuter visar Kiruna filmstudio en anglosaxiskt inspelad film med titeln Jojo rabbit (2019). Betyder det Jojo kanin och är något slags barnfilm?
Nja, av innehållet att döma handlar den om den tyska nazismen på plats, även om filmen är på engelska. Jojo Rabbit ska kanske skrivas så och tolkas på tyska. Jojo kallas vissa gamla kändisar, men Jojo Hase? Rabbit är i alla fall inte något tyskt familjenamn. Jojo Kanin? Nä, jag går bet. Fast på tal om att beta: det finns en plommonsort, som på tyska heter jojo. Jajamänsan, där har vi det!
På en del av foton från nämnd film ses en uniformerad vuxen medlem i Hitlerjugend göra ett jättehopp. Eftersom han är lång och gänglig, sprätter han med ben och armar, så att de bildar ett hakkors. Denne man är samtidigt lik en Adolf Hitler, fast längre. Jojo är en liten tysk grabb, som dyrkar Hitler.
Tills han en dag råkar på, att modern gömmer en jude på vinden…
Man kallar denna film för komedi. Kan man då göra komedi om vad som helst? Frågan har varit uppe förr. Skämtaren Roberto Benigni gjorde 1997 en film om kärlek på Benito Mussolinis tid, med barn som följd. För att skydda detta barn, när judar började förföljas, hittade pappan på en massa hyss. När vissa butiker inte längre tog emot judiska kunder – för så stod det på anslag på ytterdörren – så frågade den lille vad som stod på lappen. (Som barn är, nöjer de sig inte förrän de fått svar, vilket många av våra journalister borde ta efter.) – Och varför fick då inte judar komma in? Med yviga gester försökte pappan förklara, att varje butik bestämde själv. Stod det »kameler undanbedes«, kunde man förstås inte kräva att sådana släpptes in. För hur skulle det se ut?
Hans påhitt för att skydda det lilla barnet fortsatte han med ända in i koncentrationslägret. Filmen hette Livet är underbart.
Bara den titeln lät bli att avslöja filmens innehåll. Men är då sådant något att skämta om? Just denna film blev faktiskt – trots att den var italiensk – uppmärksammad i massmedierna. För kunde man göra så?
Det kunde man tydligen, eftersom filmen slog. Den ledde inte till ökad antisemitism heller, vad man kunde se. Och det finns det ännu fler regissörer, som roar sig med att göra svart humor: Mel Brooks gjorde 1967 Det våras för Hitler, följd av en rad andra historiska satirer, som alla hette något med »Det våras för« (däribland en hel del drift med judiska vanor och skämtkultur).
En annan skojare är nyzeeländske Taika Waititi, som filmstudion redan stiftat bekantskap med. 2010 gjorde han Boy, som väl får anses vara en »seriös« film, men i en film från 2014 släpper han alla hämningar: What we do in the shadows är en film om vampyrer. År 2016 gjorde han den sagoaktiga Hunt for the wilderpeople. Om Kirunapubliken minns hans namn, vete fåglarna. Kanske efter veckans till synes nazianstuckna film?
Det är förunderligt, vilken dragningskraft de grekiska öarna och andra områden vid Medelhavet har. Utan vidare medger jag att det är skönt att få ströva omkring utan ytterkläder och knappt känna luften man har runt sig. Sol för all del, men sol och bad är inte mycket för mig. En dag räcker, sedan vill jag se mig om. Just den nyfikenheten gav mig den allra största upplevelse på Mallorca den enda gång, jag varit där. Hyrde en cykel och upplevde små byar, där byakrogens vinflaska på bordet togs från något annat bord, där de druckit en del av den redan. Så hittade jag en mystisk nedfart, som ledde mig till en övergiven militär utpost från Francos dagar. Det fanns underlag för en hel dags snokande.
Bada kunde jag ändå, när jag blev svettig. Vid några klippor för mig själv.
Länderna vid Medelhavet ser förföriskt sköna ut på vykort, från flyget eller från sjön. Men vill man vandra i den gröna skogen, så saknar marken nästan undervegetation, om den inte är full av törnen.
Så blir man lätt dragen vid näsan på andra håll också. Tibet är alldeles fantastiskt inte bara från skyn utan även på landbacken. Om man är i fjälltrakter. Om inte handlar det om lantbruksmarker med byar, där på medeltida vis varenda familj skyddar sig med dubbla murar, så att den egna gården är under full kontroll. Är det ensligare är det öken på hög höjd eller nomaders betesmarker. Men är det i fjällen, så känner man sig hemma: det växer på marken och vattnet flödar. Det liknar på många sätt skandinaviska fjäll, men benen vill inte bära en riktigt, vad det nu beror på.
En julperiod för flera år sedan tillbragte jag på den, som man säger, gröna ön Irland. Och visst är den grön, men om man skärskådar denna grönska genom att vandra där, så märker man att landet består av en stor del betesmarker. Man bör ha tåliga skor, kan man säga.
Irland har inte alltid varit grön och skön. Den har inte alltid varit ett eget land, heller. Hundra år i år, tror jag. Varför hör man inte mer om det? Nej, ön var en koloni under det brittiska imperiet. För svensk ungdom, som läst brittisk ungdomslitteratur under uppväxten, förefaller den brittiska kulturen som något normalt. Men inför irländsk allmänhet är det ingen bra idé att tala om »de brittiska öarna« eller höja »det engelska frukostteet« till skyarna. Irländare var undermänniskor för britterna för inte så länge sedan. Den stora potatissvälten på 1800-talet ser de som ett belägg för britternas bestialiska natur (men kanske var den i detta fall snarare en följd av de ekonomiska teoriernas natur: ekonomin skulle sköta sig själv, om man lät bli att hjälpa folk). Miljoner försmäktade eller emigrerade till Amerikat, där de länge också sågs som sämre folk.
Irerna hade orsak att klaga. Förtrycket och fattigdomen var skriande, och i den miljön framträdde många handlingskraftiga män och kvinnor. Handlingskraftiga undersåtar ses inte med blida ögon i något imperium, varför de fängslades och straffades i rik mån.
Det brittiska imperiet använde därför kolonierna på andra sidan jordklotet på liknande sätt som straffkolonierna i Sibirien och den franska Djävulsön.
Men Sibirien och Australien är större. Om man inte dömts till vanliga straff kunde man dömas till förvisning. Blonda och rödhåriga irer förvisades till ett liv som livegna långt hemifrån. Påstått brottsliga engelsmän också, förstås.
Tasmanien är en stor ö söder om Australien, till vilket det hör. Mer än tjugo gånger större än Gotland till ytan är den fortfarande glest befolkad. Eftersom detta lands förvisade till stor del stannade i kolonierna, har befolkningen rötter både bland de förvisade och bland översittarna. Precis som i Hollywood börjar nu filmindustrin här att ta upp gångna oförrätter på bioduken. Förra årets på grund av pandemin undertryckta filmer innehöll en sådan, som Kiruna filmstudio nu ska visa: The nightingale från 2018.
Näktergalen, eller Sotfågeln som urinvånaren i filmen kallar den, ges en särskild egenskap. Annars är det inte fauna och flora filmen handlar om. Alla vita är väl engelsmän och därmed förtryckare, kan man som urinvånare tro. Men en irisk familj blir misshandlad och mördad på det mest djävliga sätt av en grupp av de bleka djävlarna, det vill säga britterna. En ung irisk kvinna går då på egen hand till ett så ursinnigt och kunnigt motangrepp, att hennes hämnd fyller hela filmen, vars handling förflyttar sig genom Tasmaniens skogar, där en urinvånare hittar men inte en iriska. Inte heller en britt, som måste anlita urinvånare som vägvisare.
Det är lika bra att inte veta mer. Gå och se den nu på torsdag!
Norge är bra på att göra filmer om sin egen historia. Något att ta lärdom av?
Det är något med Norge. När jag gick i folkskolan, läste man att Norge var världens näst största rederination. Det trodde jag också länge att det var: ett land av sjömän, flaggan fladdrade över världshaven, även om Norge samtidigt var ett enklare land. Så var det väl också, men utflaggningen som kom från sjuttiotalet och framåt drabbade alla framgångsrika rederier, och nu är väl inte den norska flaggan särskilt synlig på de sju haven.
Men Norge var också ett äventyrarnas land på den tid, då det var ett sjöfararland, låt vara att fartygen dåförtiden förde unionsflagg. Det är bara att nämna Fridtjof Nansen (1861–1930) som seglade med Fram till Arktis och skidade över Grönland, och Roald Amundsen (1872–1928) som seglade med samma skuta mot Antarktis.
I modernare tid har vi den evige äventyraren Thor Heyerdahl (1914–2002), som med sina egenkonstruerade farkoster Kon-Tiki, Ra och Tigris öppnade ögonen på vetenskapen för möjliga alternativa teorier om hur världen befolkats. Kiruna filmstudio visade förra året en spelfilm om honom, Kon-Tiki (2012).
Nämnde Amundsen har också bäring på filmstudion, för nu i september, ja – i kväll, ska en film om honom visas. Amundsen (2019). Lustigt nog är det samma skådespelare, som i Kon-Tiki spelade Heyerdahl, som här spelar Amundsen, Pål Sverre Hagen. Regissör är också i bägge fallen Espen Sandberg. Det är nog bäst att man håller tungan rätt i mun, om man vill berätta om deras eskapader.
Idag är Norge ett helt annat land, ett rikt oljeriggarnas land. Det kan man tänka på, när man hör om fjäll som riskerar att störta ned i fjordar och åstadkomma tsunamier. Men också om man skänker spännande personer ur historien en tanke.
Och vill se, hur de framställs på film. Det får man göra i kväll, då filmstudion en dag i förtid, på grund av programkollission visar filmen om Amundsen.
Därav också denna hastigt hoptotade krönika, som mer är till som lockbete än något annat.
Något alldeles särskilt hände, som fick filmindustrin att återkomma till det gång på gång.
En min väninna sa en gång om Jan Myrdal, att »det spelar ingen roll hur tråkigt ämne det än är, om det så vore något så urbota trist som vin, så blir det han skriver intressant att läsa«.
Det skulle ha varit bra att veta, hur intressant det hade kunnat bli, om han hade skrivit om racerbilstävlingar. Jag har sökt men inte funnit något som stämmer in på honom i detta avseende. Däremot har han skrivit mycket om en särskild bil, ett särskilt exemplar av Citroën 2 CV. Den reste han och Gun Kessle med i Afghanistan, medan det landet var en stilla avkrok – utom just Kabul, som var en nöjesmetropol, som folk reste från Iran till för att festa i.
Vägarna på den tiden var nog strået sämre än idag, om man tycker det är ett framsteg med nedgrävda rör var hundrade meter som farthinder. Man behövde i alla fall inte frukta vägbomber utan kunde åka med sin CV 2:a och se sig om i det sömniga men stolta riket, som aldrig hade besegrats. Inte av britterna trots fyra försök, inte av Sovjet och inte av USA. Men efter Sovjet kastade sig krigsherrarna i strupen på varandra och efter några år hade de raserat Kabul så totalt, att människor måste inrätta sig i källarhålor bland sanddynerna. Så, från ingenstans, dök en dittills okänd gruppering upp, »studenterna« (talibanerna), svepte snabbt över landet och ströp allt inbördeskrig. Det blev tvärfred.
Att de kom från Pakistan visste man inte först. Krigsskapade afghanska pojkar utan föräldrar samlades ihop i medeltida koranskolor i grannlandet och uppfostrades till att en dag ta tillbaka hemlandet, som de i sin isolering var helt obekanta med. Lika obekanta var de med kvinnor, ty sådana såg de inte i sina sekter och visste väl knappt vad de var för något.
Talibanerna, som inte var mycket till studenter, skapade på en gång fred och ett medeltida mörker, som nog var något nytt för Afghanistan. Lika tyst spred sig talibanerna 2021 över landet, och lika plötsligt satte de P för kriget mot det USA, som aldrig tagit emot den gamla talibanregimens erbjudande om en internationell rättegång mot bin Ladin i Kabul. Men kommer den nya talibanledningen att likt den gamla försöka skjuta sönder buddhistiska jättestatyer med stridsvagnskanoner, när de egentligen har en gyllene chans att återuppliva den sömniga sagoidyllen?
Det är en öppen fråga. De återställde inte det goda riket förra gången utan gjorde landet till något som katten släpat in. Något är det med deras taktik. De kan slåss. Men frågan är, om de kan styra ett land och göra skillnad – till det bättre. Kanske har de idag tänkande ledare, som verkligen vill ta chansen, men kanske blir de snart osams och börjar slåss sinsemellan, som banditer brukar göra.
Jag vill i detta ögonblick inte hänga läpp. Kanske kommer landet i sinom tid att genomkorsas med rörledningar från främmande land, kanske kommer i bästa fall stora racertävlingar att dras igenom det. Endurance på afghansk stäpp, eller vad? Sedan minorna röjts.
Hur kan förresten racertävlingar vara så populära? Som liten såg man nutidsnyheterna i form av en journal på bio och ville se bilar välta och snurra runt i luften. Annars var det inte spännande. Man fattade inte vad dödsfara betydde. Det gör inte alla vuxna heller, tävlingarna är ju stoff för allehanda program på TV.
På bio borde man inte gå för att se racerfilmer. De är ju bara påhittade, säger någon. Men allt har sin publik, och allt är inte påhittat. En racerfilm behöver inte vara dokumentär för att ha en sådan prägel. Även en filmklubb som Kiruna filmstudio har medlemmar, som dyker upp från ingenstans för att se en film som Senna (2010). Det var en dokumentär om den brasilianske racerföraren Ayrton Senna. Den drog folk, men inte just dem som annars var mest intresserade av filmstudions program, kanske.
Nu är det dags igen. På torsdag visas den andra av fem septemberfilmer och är just ett racerdrama, Le Mans ’66 (2019). I och för sig kanske en »onödig film«. Redan 1971 gick en påkostad sådan på biograferna, Le Mans. – Ja, med samma titel. Den var en spelfilm med Steve McQueen (inte av den numera mer kände brittiske regissören Steve McQueen). Man hade gjort spänning som närapå något dokumentariskt om sporten. Men redan tidigare, 1966, hade John Frankenheimer gjort en sådan film, Grand Prix, där James Garner och Yves Montand spelade kontrahenterna i både hård tävlan och kärlek. Som sig bör i en spelfilm.
Fast nu är det alltså dags igen. Le Mans spökar ännu, och särskilt årtalet 1966, verkar det som. Regissören James Mangold har satt Matt Damon som den verklige racerbilsdesignern Carrol Shelby och Christian Bale som kompisen som blev hans förare i en film som måste skilja sig från den 1971 och därför heter Le Mans ’66.
Kan andra än sportdårar gå på en sådan film? Något särskilt måste det vara med årtalet. »Grand Prix« spelades in 1966, då något stort hände, som återspeglades i »Le Mans« 1971 och nu i den nya »Le Mans ’66«. Det är en närmare inblick i en värld, som vi nog missar, när vi ser de yttre delarna av den på TV.
