Televisionens nyheter, Norrländskans och Annonsbladets: Kirunas kulturknuttar jublar i alla medier – Kiruna är utsedd till europeisk kulturhuvudstad!
Jag är på kulturknuttarnas sida och borde väl fälla en glädjetår. Men varför jublar de? På vilket sätt har Kiruna gjort sig förtjänt av att bli europeisk kulturhuvudstad? – För dess myller av kulturevenemang? Nja… – En kommun, som ålägger kulturhuset Aurora att ta marknadsmässiga hyror med 25% moms av kulturföreningar, som enligt Skatteverket är befriade från moms? Nja igen. Nåja, vi har ju snöfestivalen och Lars Sjölunds sopåkarepos. Det är inte kattskit. Men kulturhuvudstadsengagemanget är en riktig eurofori, kanske får vi skåda skutan gå i kvav med flaggan i topp som ett annat badhus! * Men vad är det att kverulera om, när världen är som den är och riskerar att bli vad den blir? Lyfter vi blicken mot vår tids machogubbar, där den ene hotar med att ta ett annat land, och den andre gör anspråk på motståndarens halva hemland, så ser vi att inget är nytt under solen.
Bakgrund: stormakt A vill rå om Grönland eller Kanada, medan stormakt B hyser en riksdagsman, som vill ha Alaska tillbaka till moderlandet. Under solen intet nytt: redan 1979 förutsågs i en film, hur en enkel man utan alla hästar hemma en dag skulle bli huvudjagad till att bli landets president. »Välkommen Mr. Chance!« sa man då till honom.
I 2014 års finska film »Kverulanten« säger figuren med detta tillnamn, att det var bättre förr, men syftar då antagligen inte på att någon som han själv skulle bli republikens president. Vi vanliga åskådare kanske ändå bör lystra till enkla medborgares röster och bli misstänksamma mot storfräsare som har kartor på gamla erövringar eller byter ortnamn på världskartan.
En liten annons i Annonsbladet. En anställd på begravningsbyrån hade bjudit till konsert i Mariakapellet.
Det har varit många fantastiska konserter i Kiruna kyrka. Den står nu på styltor, färdig att fraktas bort. Istället har Kiruna Begravningsbyrås Mia Danielsson skapat en egen konsert för att fira 30 år inom byrån… i Mariakapellet just, vilket nog är mindre känt för Kirunaborna än krematoriet.
Skapar man på egen hand ett så storstilat projekt, kan man inte utgå ifrån, att det blir fullt hus.
Men det blev det!
Tillsammans med en sagolikt musikalisk vänkrets såsom Robert Pauker på orgel, musiker som Niklas Johansson och Seppo Kylmäniemi, som även sjöng tillsammans med Roger Fors och Emma Heikki, framfördes Vintersaga av T. Ström, I den stora sorgens famn av T. Gärdestad och Adagio av T. Albinoni med flera andra nummer såsom Sparvöga (Fredriksson), Pastoralsvit (Larsson) och My home is my heart (Fjällgren). Mia läste själv en dikt, och mitt i alltihop blev det psalmsång, som hedrade salen vi befann oss i.
Publiken som anslöt sig upplevde en oväntad sensation, en oförberedd publik som till att börja med intet ont anande skådade in i ett rökmoln, då Mia Danielsson i egen hög person dök upp i dimmorna – nerifrån! Hade man kommit för att få en predikan? Det såg nästan så ut, när Mia sträckte ut armarna och vände sig mot publiken som en annan Jesusfigur.
I ett hus där jag har arbetat sökte jag göra en snygg utskrift av en affisch för Kiruna filmstudio. En anställd såg mig hålla på att fila. När han hörde att detta var filmstudions säsongsprogram, sträckte han ut ett menande finger, pekade på ett antal filmer och sa: »den och den kan man se, och den kan man se, men inga fler«. Han hade bara pekat ut anglosaxiska filmer. Var de inte på engelska, så var de för honom en okänd värld liktydig med navelskådande, skumma, dötråkiga svartvita filmer.
Ridå. Var detta resultatet av en förenings strävanden, nu 70 år efter starten? Men »det finns ju ingenting att gö’« hette det. Så kom det länge emotsedda öppnandet av biograferna: Folkets park hade två fullt rustade biografer. Så kunde det ha blivit även i nya centrum, men Kulturhuset byggdes utan några genomtänkta planer och utan all den erfarenhet, som Folkets hus besatt.
Kanske ser vi 2023 föreningens sista säsong: en verklig ridå. Orsaken är, att kommunen ålagt Aurora att ta marknadsmässiga hyror. Vilket man kan förstå, om företag hyr lokaler där. Men en liten förening konkurrerar ju inte med någon annan liten förening.
Av Kulturhusets tre biografer (jo, tre – visste ni det?) stod två färdiga i ett år utan att användas. Den lilla men fullt utrustade biografen på fjärde våningen körde Kiruna filmstudio film i ett helt år, medan folk skrev insändare om att det inte fanns någonting att göra.
Delningen av Kiruna har skapat kommunikationsproblem. Nya centrum ligger 100 meter lägre än gamla centrum, grovt räknat. Att cykla dit från högsta punkten tar inte mer än 10 minuter, men ska man hem också tar det åtminstone tre kvart med en vanlig cykel utan växlar och el. Med sparkstötting tar det ungefär lika lång tid, om inte någon har varit framme och grusat. Uppför kan ni tänka er. Hur lång tid det tar att gå har jag inte räknat på, eftersom jag färdas på mina apostlahästar.
Men busstrafiken har fått en renässans. Man kan utmärkt väl ta med sig turister på en vanlig tur från ena änden av Kiruna till andra, Tour de Kiruna. För vanliga ortsbor kan den dock innebära en prövning. Avståndet till närmaste busshållplats kan göra det svårt för folk med rörelsehinder. Och det gäller bara sträckningen. Med turtäten finns mycket övrigt att önska. Ska familjer ut och roa sig en helg i centrum – och då menar jag nya centrum – får de nöja sig med händelser mitt på dagen. Evenemang som bio och teater en söndagkväll är helt uteslutna: det finns inte en enda busstur efter biografernas start, så Kirunaborna måste försöka lifta med varandra. Eller ta taxi.
Men en vinterstad vore inte en vinterstad om man inte räknade på skidåkning också. Från Sandstensberget till jägarskoleområdet är höjdskillnaden inte så stor, och det går att åka raka spåret dit från campingplatsen på nolltid. På återvägen är det inte särskilt jobbigt heller. Kanske kan någon läsare finna på en väg att skidra till en bio också?
Nå, i filmstudions novemberprogram kan envar skärskåda vad som är anglosaxiskt och inte anglosaxiskt. Eller navelskådande. Och fundera på, vad som händer med det lokala föreningslivet, när hyrorna chockhöjs för att bli marknadsmässiga.
*Ludd är inte namn på någon känd film – en sökning träffar bara om man heter Luddington, Ludden eller rentav Ludvig i förnamn. Nej, ludd är det man finner, sedan man pillat sig i naveln och skärskådat innehållet. I överförd betydelse kallar man inom typografin medvetet suddiga kanter för ludd.
– Lödder är något annat, grundat på tvål. Kanske tålde inte den anglosaxiska teveserien Lödder att man anspelade på innehållet i en navel…
Det var mycket som var läsvärt i Share, inte minst artikeln ”Nordens hamnkvarter förvandlas”. Men när jag läser följande stycke, undrar jag var ni får allt ifrån:
Finländarna har byggt upp Helsingfors från fiskeby till storstad under många århundraden, bland annat för att hålla såväl svenskar som ryssar på armlängds avstånd.
När Gustav Vasa lät grunda Helsingfors, var det knappast som fiskeläge eller för att hålla svenskarna borta från det finsk-svenska riket. Därtill var helsingforsarnas majoritet svenskspråkig fram till cirka 1890.
Sådant prat i en seriös artikel gör, att man blir misstänksam mot det andra i tidningen också. Det är inte bra.
Men tur för författaren, att vederbörandes namn inte stod utsatt, det hade kunnat vara pinsamt.
Det finns på min morgontidning en krönikör med fäbless för hästtjejer, stall och ryktning, kort sagt för ridhus. Men alltid dessa tjejer. Vad har killarna gjort för ont?
När jag var i femte- eller sjätteklassåldern sökte jag mig självmant till en ridskola. Ingen talade mig till rätta. Jag gick där ett år, men sedan gav jag upp. Skälet var att vi nybörjare aldrig fick komma utomhus och rida i terrängen eller skogen eller på grusvägar, bara göra dressyr runt, runt i ett ridhus utan solsken.
Nog är det konstigt: på den tiden fanns inget högre att se på bio än vilda västernfilmer. På de föreställningarna dominerade säkert pojkar. Och cowboysen red hela tiden. Visst slogs det och dracks det whisky. Kanske till och med på saloonen efter flera dagars torr ritt i ökenliknande terräng, de bad inte om ett glas mjölk för att klara strupen.
Hästen var deras ständiga följeslagare. De red och sköt i prick från hästryggen, något för oss unga att bli avundsjuka för. Det måste ha varit rena Jolly Jumper, som en viss babygunga kallas. Innan det namnet fick den spridningen hette Snabba Villes häst just så i tidskriften Lektyr (innan den blev en herrtidning).
Den franskspråkige seriefiguren Lucky Luke (!) hette alltså tidigast Snabba Ville på svenska. Vad skulle då Jolly Jumper ha hetat – Svarten eller Brunte? Nej, Sprakfåle vore mitt val, det passar öket bättre.
När pojkar och flickor lämnat babygungan kunde de sträcka sig mot hästryggen. Att bara flickor gjorde det och gör det är egendomligt. När jag satt på hästryggen var varken ishockey eller fotboll tillgängliga för flickor. Men det är de ju nu. Varför är det då fortfarande flickor som är cowboyhjältarnas efterträdare, medan grabbarna gör… vadå? Att de blir unga mördare är ju ett nytt påfund, tidigare hade de i alla fall chansen att vara hästkillar men blev inte det.
Spontant tänker jag, att kommunens stöd till det unga friluftslivet borde villkora det, så att hockeyföreningar och ridklubbar skulle få dela på ungefär samma krubba med uttryckligt krav på, att medlemmarnas kön skulle vara någorlunda jämlikt fördelade i de olika föreningarna.
Fram för Snabba Ville, Snabba Vilja och Sprakfålen!
Min lägenhet är en skamfläck. Den företer alla yttre tecken på att vara bebodd av en intellektuell ensling. Det går inte längre att upplåta plats åt en besökare att övernatta någonstans.
Ett ovanligt önskemål att leta reda på gamla skrivelser fick mig nyligen att börja bläddra igenom urgamla exemplar av Gnistan, som jag hade sparat år ut och år in i bokhyllan, där det inte egentligen fanns plats att pressa in dem. Jag hade ett årtionde att genomsöka och hamnade i alla fall på rätt år rätt snart, 1985.
Bifogar faximil. Läser man den noga, så ser man att avdelningen varit långt före sin tid, långt före gängse politiker och som om det vore skrivet idag. Men istället för Afghanistan är ordet för dagen Ukraina.
Vad jag sökte efter är en annan historia än denna: att jag råkade på ett uttalande eller flygblad av Sveriges kommunistiska partis lokalavdelning i Kiruna från ett datum detta år då en sovjetisk kulturdelegation besökte staden. Kiruna kommun hade vänortsavtal med en georgisk ort som heter Rustavi, och avdelningen arbetade samtidigt flitigt med Afghanistankommittén mot Sovjets invasion i det senare landet. Hur skulle nu delegationen bemötas? Jagas ut ur stan eller välkomnas?
Texten tål att läsa både en och två gånger, och den faller väl in i den idag aktuella debatten om hur rysk kultur ska bemötas – utbyte eller bojkott?
Nu har jag sett Jerusalem, alla fyra avsnitten nära in på varandra. Jag minns nästan ingenting av hur handlingen var förut, vem som var med och vilka som spelade, för jag måste ha sett den här serien när den var ny, men då var det en vecka mellan varje avsnitt och då hann jag glömma och tappa kontakten med hur den satt ihop.
Nu när jag alltså sett denna fantastiska serie, så inte bara stiger Selma Lagerlöf i min aktning utan även de som har gjort den, Bille August och alla skådespelarna. Strålande framställt i lugn och trovärdig stil och med fantastiska vyer från både Sverige och det heliga landet.
Men jag skriver till gamla kollegor i SVT och även alla andra som inte bara höll på med översättningar och undertextning, därför att serien Jerusalem påminner om hur bra det kan bli när tekniken samarbetar med innehållet.
Under filmserien Jerusalems gång är hela en modern platteves skärm uppfylld av en fantastisk bild med hög upplösning, vackra färger och ett innehåll som tål att titta på. Men moderna teveserier av idag spelas ofta in i cinemascope. Och gud vet varför, eftersom man skapar ett format som inte kan återges som på biograferna, där man låter filmduken utvidga sig i sidled långt utöver vad en teveskärm kan. De som gör teveserier i cinemascope bedrar publiken på 40 % av den bild som de betalat för. – Tevetittarna alltså, för på bio visas normalt inte dessa teveserier. Och SVT som bjuder in olika företag och bjuder på deras produktioner; jag ifrågasätter om SVT någonsin kritiserar inspelningsbolagen för att de spelar in filmerna i format som gör dessa mindre på teverutan än de skulle ha blivit på bioduken. Bolagen spelar numera in många serier i ett fånigt format som är mittemellan vidfilm och scope, formatet två gånger ett, som varken passar duken på biografen eller den på teveapparaten.
Detta går visserligen att rätta till på biograferna men inte på teveskärmarna. Projektorer och dukar kan ställas in för olika bildbredd med samma bildhöjd och kan bli nya standardformat på biografer, medan teveskärmarna tvärtom gör motsvarande förlust i bildstorlek.
Varför göra teveserier så att man förlorar på bildupplevelsen? Och varför betalar Sveriges Television fullt pris för teveserier av detta slag – de borde ju begära 40 % rabatt!
Detta med rabatten är inget hugskott från min sida. Jag menar att det är hög tid för Sveriges Television att börja diskutera att påverka filmbolagen att spela in serier så att de fyller ut teveskärmen. Eller ge motsvarande rabatt i klingande valuta.
Illustration : Amerikanska skolbarn hälsar fanan 1915
OPUBLICERAT OM ANNAT ÄN FILM
Man borde kanske publicera refuserade artiklar, även om de inte innehåller något om film. De flesta filmkrönikor här har för övrigt aldrig publicerats någonstans. Men om de håller de egna måtten kanske artiklar som inte handlar om film borde läggas ut här. För om ingen läser dem är det ändå bättre än om ingen läser dem på min dator. För den är inte till för allmänt bruk.
I
2021-12-09 (notera datumet)
Ida hälsar
Då jag som tonåring var aktiv i en förening, insåg jag att en av femtonåringarna var organiserad nazist vid sidan om. Det var svårt att tro. Själv var jag några år äldre och lite grand av en förebild för honom, om jag så får säga, och därför tänkte jag i brådmogen nit prata med honom.
Vi hade flera allvarliga samtal. Han var uppenbart berörd av vad jag sade, men nazist förblev han. Jag tänkte att jag får fler tillfällen, men rätt vad det var flyttade vi ifrån varandra och ut ur varandras liv. Ibland undrade jag, vad det hade blivit av killen.
Han var oanad, för där vi hade mötts, sträckte han aldrig ut handen till så kallad hitlerhälsning. Denna hälsning användes annars av spansk polis, när svenskarna vid denna tid inledde semestertrafiken till playan. Då fick »hitlerhälsningen« passera.
Passerat har den gjort i Förenta staterna också. Den skulle barn och vuxna använda, när de hälsade fanan. Ceremonin att göra det med höger hand utsträckt mot fanan avskaffades av kongressen 1942 och ersattes med att föra den utsträckta handen mot hjärtat.
Efter kriget råkade hälsningen i vanrykte (utom på svenska semesterorter, kanske) och kunde hänvisas till för att skandalisera människor eller organisati0ner. Den brittiska tidningen The Sun raljerade 2015 över kungahusets »heilande« 1933, som de kommit över bilder på.
När OS i Sydkorea invigdes, satt jag vid teven och såg på. Då den tyska truppen paraderade förbi hedersläktaren, syntes hur tydligt som helst en man på den tyska avdelningen stå upp och räcka ut höger hand.
Att ingen diskussion om detta uppstod i medierna, det förstår jag fortfarande inte. Det hade annars varit något att skärskåda, till skillnad från när en bild av allas vår Ida som femtonåring dök upp 2021. Då blev det ett himla liv. Kanske borde vi ändå se det på samma sätt som britterna såg drottningmodern av 1933.
Hur gick det då för min unge nazistiske vän? Ja, trettio år senare möttes han och jag händelsevis på en järnvägsstation. Nazismen hade han vuxit ifrån och levde ett vanligt liv. Det tänker jag på ibland.
I äldre internationella filmer talade dansken engelska. Med brytning, hur det nu kan ha låtit.
Det har sagts av mig och andra förut, och det kan sägas igen: andra världskriget upphör aldrig att fascinera. På senare tid har det flera gånger gjorts svart humor om det. Som »Jojo rabbit«, som Filmstudion visade den 30 september.
Fast inte bara på senare tid, förstås. Kommer någon ihåg en långvarig teveserie 1977–1979 under namnet Hemliga armén? Varje avsnitt handlade om påstått verklighetsbaserade flyktöden, där brittiska, amerikanska och kanadensiska piloter, som skjutits ned över Belgien, räddades av en lokal bistro, som under livsfarliga betingelser slussade dem vidare hem. Ofta gick det dem illa, bistrobelgarna alltså. Särskilt efter kriget, när de inte kunde förklara, hur de kunnat hålla öppet för tyska officerare.
På den tiden var det aldrig tal om, att man skulle prata rätt språk på film. Och som anglosaxarna hade för vana, skildes belgarna åt från tyskar och allierade genom att prata med brytning. Prata engelska men med fransk brytning, kantänka.
När serien var slut, då alla icke påhittade uppslag påstods vara slut, förlängde man den genom en kort serie om den i ursprungsserien vedervärdige SS-chefen Sturmbannführer Kessler (spelad av Clifford Rose) på flykt i Sydamerika efter krigets slut, och den serien hette bara Kessler (1981). Några år senare förnyade man succén med en ny serie, som parodierade den djupt allvarliga föregångaren och i Sverige fick heta Allå, allå, emliga armén.
Idag samlar man skådespelare från åtskilliga språkområden i serier som U-båten (2018), och överdrivna nationella hyllningar uteblir. De får tala sina modersmål i stället för »babyloniska«, den i filmens värld vanliga engelska, som bruten åt vänster och höger fick gälla för alla möjliga språk.
Kriget var ändå mest elände, inte ett äventyr. Och hade det gått annorlunda, kunde våra liv ha blivit makabra. De nordiska länderna förblev inte opåverkade, även om Sverige ofta beskyllts för feghet. Danmark och Norge ockuperades 1940, medan Finland lyckades avvärja ockupation genom motståndet mot Sovjet (men gick å andra sidan ihop med Tyskland i nästa krig). Färöarna och Island besattes av britterna, medan Grönland hamnade för sig själv.
Där Tyskland var, kunde man leva gott ändå, om man bara anpassade sig. Det vill säga, att man höll sig väl med ockupanterna; handlade med dem om man hade affär eller krog och umgicks med tyska officerare, om man rörde sig i högre kretsar.
Sådant talade man inte om förr. De, som inte var motståndsmän, måste ha varit med motståndsmännen i andanom – det tog man för givet. Det var ju de, som efter kriget behandlades som hjältar. I film och litteratur var »tyskejenter« något föraktligt, och de som handlade med tyskarna var medlöpare. I skolan fick vi lära oss, att Hjemmefronten i Norge och Danmarks Frihetsråd bestod av hjältar, men idag berättar man om skuggsidan av kampen. Många danskar och norrmän (för övrigt också svenskar) slogs för Tyskland i SS-bataljoner.
Vad hade egentligen allmänheten för inställning till ockupanterna? – Det var inte bara kvinnor, som umgicks med tyskar, så länge som inte segerhuvan hade fråntagits dem. Den norske författaren Jo Nesbø berättar i en av sina deckare, i vilken en övervintrad Bataljon Wiking-kämpe har en ledande roll, att det var fler norrmän, som kämpade i SS-bataljoner än som var med i Hjemmefronten.
Denna självkritiska bild framkommer allt oftare i olika länders böcker och filmer. Kiruna filmstudio visar i höst två nordiska andravärldskrigsskildringar, först en från Danmark, sedan en från Norge, De förbannade åren (Dk 2020) i oktoberserien och Den största förbrytelsen (No 2021) i novemberserien. Kluvenheten har här ett ansikte. I den danska filmen mår folk till att börja med bra av tyskarna, i den norska står de med skammen, när Tyskland ska skeppa norska judar till Tyskland. De danska judarna får ett annat händelseförlopp, om det ska inte berättas i förväg. Men de fick all anledning att tiga i skrämmande situationer, såsom att skeppas i små båtar till Sverige om natten. Dansken sa då kanske »hold kæft«, eller så var det uttrycket inte vanligt än. Idag är det i alla fall vardagsmat i filmer och serier, men då mest i betydelsen »vad fan« eller till och med »det menar du inte«.
Men det menar jag. Se de här filmerna denna och nästa torsdag på Filmstudion. Särskilt under den danska filmen får man tillfälle att känna sig som en spjutspets i kampen: man måste nämligen skärpa sig. Filmkopian har naturligtvis danskt tal, det sku’ bare mangle. Men undertexterna är också på danska. Det skrämmer, kanske, men tro mig – skriven danska är mycket lättare att läsa än norska, det är så sant som det är sagt!
När vi i juletid ser Lady och Lufsen (1955), så har vi vant oss vid italienska kockar, som talar bruten svenska, så att det blir roligt:
Någon med mig skämta aprillo
och
Ben komma pronto.
Men är det lika roligt på engelska? Kanske för dem som vuxit upp med den versionen i en engelskspråkig miljö – men vem i all sin dar har fått SVT att låta denna engelska version konkurrera med den, där alla talar svenska? Har den i Sverige efterfrågats av andra än de femtekolonnare som undervisar vanliga ämnen på engelska i vanliga svenska skolor i förhoppningen att inga framtida barn ska kunna de roliga fraserna på svenska?
En annan historia – verkligen italiensk – har vi lärt känna på omvägar genom Walt Disneys tecknade film från 1940, Pinocchio. Själv tyckte jag mycket om den men minns inte så mycket från den mer än att trädockans näsa växte, när den ljög. Skarvade vore väl rätt ord här.
I allmänhet minns jag den som rolig och snäll. Kanske skulle jag känna annorlunda idag, men filmen var inte dyster. Italienska barn och vuxna kan ha en helt annan bild, för de kan hela originalhistorien. Den skrevs av Carlo Collodi redan 1881 och har inte bara lästs och tryckts ett otal gånger (den första svenska 1904) utan filmats ett – just otal – gånger.
I Sverige såg vi den som italiensk teveserie, möjligen denna från 1972: Le avventure di Pinocchio. Den var inte tecknad, och jag såg den av intresse för att jag misstänkte, att den tecknade jag vuxit upp med varit friserad. Att Gina Lollobrigida spelade med hade inte med saken att göra, det försäkrar jag.
Denna originalhistoria gjorde mig besviken, förtrollad som jag var av Disney. Den var full av konstiga figurer och var på intet vis trivsam. Särskilt minns jag en scen, där gossen i trä hade tjudrats som en hund (antagligen för att han inte skulle lägga sig i två smitande lushundars göranden och låtanden). Det försökte han nämligen och sprang efter dem – och rycktes tvärt bakåt av repet som dragits runt hans hals. Det såg otäckt ut, eftersom det var levande skådespelare.
Besviken eller ej, jag insåg nu att Collodi skrivit en sedelärande berättelse om en övermodig pojkvasker i en värld full av skumma typer. Ett namn hade etsat sig fast i mig redan efter den tecknade versionen: Geppetto. Det var namnet på den adertonhundratalets fattige och barnlöse dockmakare, som skapade sig en egen son medelst sin skicklighet med trä: han gjorde en docka, som fick liv.
Att teckna en sådan var väl ingen konst, men i den senaste av alla filmatiseringar, den italienska Pinocchio från 2019, tecknades inte dockan utan animerades en levande gestalt med ådror – eller fibrer – i trä. Den i snickeri bevandrade dockmakaren hade gjort sig ett beläte, som inte var något gudasänt barn.
Om fattigas elände på adertonhundratalet har berättats förr och nu och får inte alltid eländet att se så eländigt ut. Det kanske den här nya filmen har lyckats med. Dockmakaren, spelad av Roberto Benigni (som vi sett i Johnny tandpetaren 1991 och Livet är underbart 1997) lever fattig som en kyrkråtta på den italienska landsbygden på 1880-talet med föga att stoppa i munnen. Men allt förändras alltså, när han snidat sin trädocka färdigt. Hur – det kan envar Kirunabo se själv på torsdag, då filmstudion visar denna nyliga film.
I förbifarten kan nämnas, att Benigni spelat Pinocchio förr: inte dockmakaren Geppetto utan dockan själv (i Pinocchio 2002)… Där står den ärade läsaren med lång näsa.
