SIR

Ja, herrn. Jovisst, herrn. Som herrn vill.

Herre och piga i samma våning, det vet man väl hur sådant slutar.

 

I hundratals år måste överklassen lära sig det latinska språket, särskilt drivet av den katolska kyrkan. Latinet blev ett veritabelt umgängesspråk mellan lärda i hela Europa, ty inte ett enda i Europa förekommande språk var opåverkat av latinet (inte ens små språk som svenska, finska eller samiska). Och det bästa i kråksången: utan Romarriket försvann latinet som modersmål. Alltså blev latinet Europas neutrala lingua franca (»bland­språk som är fattbart för alla språk­brukare i om­råde där flera språk före­kommer« skriver Svensk ordbok).

På sjuttonhundratalet tog franskan över. I klassiska ryska romaner märker man, att överklassen rätt vad det är talar franska i stället för ryska med varandra, och ända in i 1900-talet levde franskan kvar bland deras tjänstefolk. Gustaf III införde dock svenskan på Sveriges universitet. Det blev en tvåhundraårig parentes, för idag får man inte skriva sina avhandlingar på svenska, idag ska de stå på engelska – hur dålig den än blir.

Den svenska skolans hjärntvätt i engelska gör förvisso det uppväxande släktet duktigt på det språket men samtidigt enfaldigt, eftersom de förväntar sig att det går att kommunicera med alla utlänningar på engelska. Så stark är hjärntvätten, att det finns skolor i vårt land med engelska som undervisningsspråk, vilket gör att de eleverna inte vet vad vetenskapliga begrepp som »fördrag« betyder.

Men än är vi nog ändå bufflar i de verkligt engelskspråkigas öron. Vi duar ju varandra, och vi håller inte som telefonförsäljarna på med att hela tiden upprepa namnet på den vi talar med. Ej heller titeln på vederbörande. Men si – det gör de infött engelskspråkiga. Övernattar man hos dem, säger de om morgonen »Good morning, Björn« och »Would you like some breakfast now, Björn?« och »How many lumps with your tea, Björn?«.

De niar folk. Inte för att ordet you betyder ni, vilket det visserligen gör (du heter – eller hette – though), utan genom att de hela tiden säger namnet på den tilltalade, alternativt titeln (notera i alla tevedeckare, hur folk genast uppsnappar kommissariens titel »detective chief inspector« och avslutar varje svar med den). I de engelskspråkiga länderna måste väl denna förmåga övas in redan från barnsben, för hur skulle de annars kunna vara så bra på denna typ av minnesträning? Svenskar, som inte är det, tänker inte på att avsluta varje tilltal med namn eller titel och låter därför säkert aningen burdusa i de inföddas öron.

Så har ju de engelskspråkiga det väldigt användbara artighetsordet sir (som de stavar med stort S). Det kan dock bara användas på män (kanske på hän också, vem vet?) liksom titeln esquire, som man kan skriva efter adressatens namn på brev.

Det gjorde undertecknad vid sjutton års ålder, när adressaten var en kvinna. Jag fick snart reda på, att den titeln »bara kan tilldelas en man«.

Kvinnor kan bli lady eller madam med mera, men det lämnar jag här. Ordet sir är vad som intresserar denna vecka, för på torsdag visar filmstudion en film som kort och gott heter Sir. Den är gjord i Indien 2018, en riktig bollywoodrulle. I den talas hindi eller marathi, men – som vi alla vet – har ju det stora landet mängder av modersmål och ett lingua franca efter sin forna kolonialmakt: engelska.

I Indien som i många länder är klasskillnaderna påtagliga och tar sig uttryck i, att den som kommer sig upp genast anställer pigor eller annat tjänstefolk. Fattiga ska bo trångt, det vet ju alla, och lika säkert ska rikt folk bo i spatiösa lägenheter eller villor, där det skulle ha funnits dammråttor till förbannelse, om inte någon sprungit omkring och städat hela dagarna. Och städa och diska – det gör man inte när man har pengar.

Pigor får man från landet, när man själv bor i sta’n. Så var det i vårt land också en gång. I Kiruna hundraårsboken finns ett kapitel, »Kulturers korsväg«, där fyra samiska kvinnor från var sitt språkområde – syd-, nord-, enare- och skoltsamiskt – har det gemensamt, att de har börjat sina liv i Kiruna som städerskor. I Kolkata eller Mumbai kommer också pigan då ofta från en by med annat språk än det husbonden talar. Och i länder med massor av språk är folk flerspråkiga och behöver inte sinsemellan ta till överklassens lingua franca.

I »Sir« bor en framgångsrik ung man ensam i en stor lägenhet. Egentligen skulle de ha varit två, men med kvinnan han skulle gifta sig med har någon fnurra på tråden uppstått redan innan vi i publiken har hunnit sätta oss tillrätta. Alltså bor han ensam i den plastigt moderna våningen med utsikt och kan riktigt breda ut sig. Får han gäster ordnar pigan lämplig förplägnad i stil med i Downton Abbey eller Herrskap och tjänstefolk. Allt ordnar sig utan att pigan egentligen märks.

Men hon finns ju där, trots allt. En kvinna med utstötthet ur byn och släkten hängandes som ett damoklessvärd över sig. Inte för att hon gjort något utan för att hon är änka, och det går inte an.

För några år sedan visade filmstudion en indisk film med engelska undertexter, hämtad på plats i Mumbai, Dor (2006). Den var ett slags roadmovie, där en muslimsk kvinna från norra delen av landet bedriver ett febrilt detektivarbete för att finna den hinduiska änkan efter en man, som varit rumskamrat med den muslimska kvinnans man på jobb i Saudiarabien, där hindun blivit mördad. Den muslimske indiern har dömts till döden men kan enligt sharialagarna benådas, ifall änkan så önskar. Alltså måste hon hittas i tid.

Och den hinduiska änkan visar sig vara fånge på livstid i en kammare i det palats hon har gift in sig i, ty sådan är deras sed beträffande änkor…

Pigan från byn i »Sir« måste alltså lyckas sköta sig och tjäna pengar, och innerst inne vill hon utbilda sig till skräddare – ett manligt yrke, bara en sådan sak. Men under tiden finns hon tillsammans med den ensamme mannen i dennes lägenhet, vilket väl är klassiskt. Det vet man ju, hur sådant kan gå.

För att inte förstöra upplevelsen för publiken på torsdag, säger jag inte mer än att den inte är någon sång- och dansfilm, som många indiska filmer är kända för att vara. Indien är världens största filmland; Bollywood gör mer än dubbelt så mycket film som Hollywood, så om det vore så illa att nittionio procent av produktionen vore sång- och dansfilmer, så återstår ju ändå ett tiotal filmer i den sista procenten. Det här är en av dem. Den har vunnit flera priser, bland annat i Cannes.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Förrförra filmen När livet vänder gick upp i rök, när den skulle visas på Folkets hus. En annan film projicerades… Därför kommer rätt film att visas vid en extraföreställning dagen innan Sir ska visas. Trots att det då är den 2 oktober, räknas den in i filmstudions septemberserie.

Läs gärna krönikan om »När livet vänder« längre ned här på sidan.

DS

SKEPP TILL INDIALAND

En sjöman går iland

En sjöman har en famn i varje hamn

 

Så sa man förr i världen. Sjömansvisor, inte minst Evert Taubes, underströk den myten. För mest var det horor de gick till i varje hamn, om jag ska tro de berättelser jag hörde av gamla sjömän, när jag som ung jobbade med att bygga fartyg. De fartyg vi byggde kunde vara 350 meter långa, 55 meter breda och 35 meter från huvuddäck till köl. Fast köl hade de inte, de var platta som fotbollsplaner undertill. Lätta att skrapa hål på, om de skulle gå över en grynna, kunde man tycka. Skrovet på varje sådant fartyg var visserligen 35 mm tjockt, men vad skulle det hjälpa, när det seglade med full last (350.000 ton olja!) och gick tjugotalet meter djupt. Som ett isberg.

Dessa fartyg kunde inte rymmas i Suezkanalen, där de skulle ha fastnat som en vinkork i flaska. Men det var just poängen. På sjömansvisornas tid var kanalen 18 meter djup och fartygen inte större än att de klarade det. Så ockuperade Israel i sexdagarskriget 1967 Sinaihalvön och kanalen stängdes för trafik. Det var då man började tillverka supertankers för att det skulle bli lönsamt att segla omvägen runt hela Afrika.

Att segla med supertanker innebär några månader till sjöss, Vid ankomsten till destinationen ligger fartyget för djupt för att kunna gå in i hamn, så man ankrar på redden och fraktar besättningen i land med små båtar och över till närmaste flygfält för transport till ett annat liknande fartyg vid någon annan hamn i världen.

De romantiska sjömanshistorierna gick ju ut på, att fartyget verkligen lade till i en hamn och sedan förblev där några dagar för att lossa lasten och lasta ny. Under tiden kunde besättningen se sig om, och först lokaliserade de horhusen.

Ja, så berättade farbröderna för mig. Dessa ilandstigna sjöbussar var många, och deras berättelser om bordeller och glädjeflickor var likartade. Bäst var Japan, där flickorna tog hand om en hela dagen. Sämst var USA och Sovjet, i det förra landet för att »till och med hororna var dubbelmoraliska«, i det senare »var det så mycket smussel«. I Kina fanns det inga bordeller. Sa de med en blandning av sorg och respekt i blicken. I stället ordnades det med cirkus och utflykter och sådant. Det var på Maos tid.

Naturligtvis berättade de också om allt möjligt annat om livet i de olika länderna de besökte, jag vill bara delge den bild jag fått av sjömansvisornas bakgrund.

Året 1947 var den gamla sortens sjömanskap det normala. Norge var världens största sjöfararland, men Sverige var inte så pjåkigt heller. På vita duken kunde man därför se inhemska filmer med sjömän i centrum. En känd en som nyligen digitaliserats för kulturarvets skull är Främmande hamn (1948) av Hampe Faustman, i vilket inte bara romantik förekommer utan krig och ockupation så nära efter andra världskriget som det var (internationellt skälldes den ut som kommunistpropaganda).

Samma år kom den unge Ingmar Bergman med sin andra av honom regisserade långfilmer, Skepp till Indialand. Hans fem första regier kallas ibland Bergmans lärlingsarbeten och behandlas inte med samma respekt som hans senare arbeten, tycker jag. Då jag personligen aldrig har vurmat för dem han blivit så berömd för, har min nyfikenhet för de tidiga filmerna ökat.

»Skepp till Indialand« handlar, inte oväntat, om en sjöman. En som går i land efter sju åt till sjöss (spelad av Birger Malmsten). På vägen hem tycker han sig känna igen en kvinna och ropar »Sally!«. Men han har tagit fel. Det väcker ändå minnen till liv. Han »växte upp« på en bärgningsbåt med sin pappa (Holger Löwenadler) och tänker på sina år till sjöss. Så slår han sig i slang med ett par tjejer och följer dem hem. Där hör han ett gnyende ljud från ett intilliggande rum. Det härrör från Sally…

Filmen visas, som seden är i filmstudion, på en torsdag – men den här torsdagen på folkhögskolan, emedan Folkets hus är helt uthyrt. Folkhögskolans aula är för övrigt en utmärkt sal för biovisning med stor duk och utmärkt surround-ljud. Fast 1947 körde man med vanligt enkanals, och det går bra, det med.

En idé i idet av Björn Forseth

JACK UPPSKÄRAREN

Stråtrövarna och uppskärarna mitt ibland oss

Är du orolig, lille vän, att du ska bli mördad av en cirkusclown eller någon med cirkelsåg?

 

I polska massmedier lär Sverige på sistone ha framställts som ett land man bör undvika att resa till på grund av det gangstervälde med skottlossning, handgranatskastning och sprängattentat som förekommer snart sagt överallt.

På det replikerade en av våra svenska ministrar surt, att polackerna väl kunde hålla reda på de utländska ligor som härjar i Sverige.

Det är förstås rätt talat av bägge parter – men också överdrivet i bägge fallen. Samtidigt bör man tänka som salig Hans Rosling, som med sitt »schimpanstest« visade, att inte bara högskolestudenter han testat utan även världens ledande statsmän (som Rosling testade vid ett möte i Davos) hade svarat mer fel på tipsfrågor om läget i världen än vad apor skulle ha gjort, om de slumpvis fått trycka på svar 1, x eller 2. Alla trodde att tredje världen var lika mycket under isen som trettio år tidigare och att den europeiska världen fortfarande var bäst på allt. De visste till exempel inte, att världens extrema fattigdom hade halverats sedan dess eller att det år 2100 inte kommer att finnas fler barn än idag i världen.

De hade alltså noll koll, schimpanserna hade mer än noll. Rosling bevisade det med statistik. Och med statistik bevisar Polisen, att brottsligheten på längre sikt har gått ned. För att inte tala om, vad historikerna gör: bevisar att vår tid är långt fridfullare än någonsin medeltiden eller tiden strax därefter var. Då var folk ständigt rädda för stråtrövare, om de lämnade byn – och för stråtrövare om de inte lämnade byn! De byggde murar runt sig.

Det där såg jag väldigt tydligt på den tibetanska landsbygden. Varje bostadshus omgavs av en mur, innanför vilken det fanns plats för någon ko eller annat husdjur, som man kunde mjölka utan fara för att bli sedd. Och utanför den muren var det en till med hund i koja. Sedan en trång gränd till nästa gård av samma slag. Rester av en tid då människor levt i ständig oro.

Ska man tro de polska massmediala ryktesspridarna, sitter vi väl idag barrikaderade i våra lägenheter i ständig oro. Gör vi det?

Respekten för människoliv måste alltid präntas in, för om den är medfödd så nöts den bort hos dem som har anledning att växa upp i skräck för andra. På bio och i litteratur är massmördare ett populärt ämne, och det är det väl för att vi inte är vana vid massmördare. Om världen vore sådan, som vår Nordic noir och Hollywooddeckare beskriver den, hade inte ens polackerna suttit i sina lugna vrår. Våra författare hittar på den ene massmördaren mer bestialisk än den andre, och municipalsamhällen som Fjällbacka, Sandhamn och Midsomer borde vid det här laget rätteligen vara tämligen rensade på folk.

Det i ett historiskt perspektiv nya är väl snarast just vårt frossande i blod. Ändå upprörs vi oerhört av att en man i ett bostadsområde vid en havsstrand på öppen gata och på ljusan dag skjuter ihjäl en mamma med spädbarn i famnen. År 1888 blev en missdådare i London känd över hela Europa och Nordamerika för att vederbörande mördat sex prostituerade kvinnor och kommit undan med det. Det gick, därför att förövaren aldrig åkte fast. Vem han var (man tror alltid, att det var en han) har många böcker och filmer spekulerat i sedan dess. Exakt ett hundra år efter morden, 1988, spelades en välgrundad analys in med Michael Caine som den utredande polisen: Jack uppskäraren hette filmen.

I en senare analys, den fantasifulla Tidsjakten från 1979, förflyttas Uppskäraren medelst tidsmaskin till vår tid och upptäcker då alla våldsserier på teve: – Jag har hamnat i mitt rätta element, konstaterar han glatt.

Den mindre glada men seriösa versionen från 1988 visar nu på torsdag filmstudion (då filmen är tre timmar lång, börjar föreställningen klockan 18 och får fikapaus i mitten).

En idé i idet av Björn Forseth

NÄR LIVET VÄNDER

Är livet verkligen en potatis?

Man kämpar och kämpar…

 

När man är ung har man inte pengar. Om man inte tillhör någon jetsetfamilj förstås, men det lämnar jag därhän. Man får pengar så småningom, sådant är livet. En del har emellertid inte tålamod att vänta på det utan väljer den breda vägen, gangstersvängen. Men för de flesta av oss har livet inneburit att jobba och få det lite bättre pö om pö. Oftast blir kärlek en del av vuxenblivandet, men kärlek krånglar också till detsamma. Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig. Livet är en kamp.

Här väcks ett minne inom mig, en ramsa med matematisk logik:

Livet är en kamp. Kampen är en häst. Hästen är en dragare. Dragaren är ett stadsbud. Stadsbudet är en knöl. Knölen är en potatis.

Alltså är livet en potatis. Vilket skulle bevisas.

Tillbaka till verkligheten. – Ja, skriver man om denna arbetarklassens verklighet, kallas det proletärroman. Gör man film om den på ett igenkännligt sätt, kallas det för diskbänksrealism.

Begreppet myntades i samband med engelska filmer om arbetarklassen (kitchen sink realism) men kan förstås användas på vardagsnära filmer från vilket land som helst.

Det har skojats med begreppet också. Bill Forsyth gjorde det 1979 med skotsk accent och vitsig titel (både på engelska och svenska var den vitsig, vilket är en bedrift, bara det): That sinking feeling respektive Diskhofeber (det hör till saken, att just vid den tiden talades det mycket om grasserande »diskofeber«).

En som gjort många diskbänksrealistiska filmer – ja, har gjort formen till sitt kännemärke – är engelske Ken Loach. Tänk bara på Jag, Daniel Blake (2016) och Änglarnas andel (2012). Vår finske Aki Kaurismäki kan gott sägas ha gjort en rad diskbänksrealistiska filmer som Skuggor i paradiset (1986) och Mannen utan minne (2002). Men man ska inte glömma stumfilmer av Charles Chaplin (såsom Chaplins pojke 1921 och Moderna tider 1936) eller av Victor Sjöström (som den under fjolårets Arctic light filmfestival i Kiruna kyrka visade Ingeborg Holm 1913).

Fransk och belgisk film har framställt mycken diskbänksrealism på senare år. Nu på torsdag visar filmstudion en ny i raden: När livet vänder (2018). En lagerarbetare, fackombud på arbetsplatsen, har stort rättvisepatos på jobbet men hemmavid är han mer frånvarande. Att hustrun/sambon inte mår bra märker han inte (sådana är vi visst, vi karlar) – och en dag har hon bara lämnat familjen. Han står plötsligt ensam med två barn.

Låt mig moderera bilden av oss karlar. Som ung metallarbetare utan erfarenhet av livet sa mig en finsk arbetskamrat en gång, att han tyckte det var konstigt: »När min sambo är ledsen, så blir jag ledsen. Hur kan det komma sig?«

Det är över huvud taget en fördom, att vi inte pratar känslor. Det visade exempelvis – återigen finnar – med dokumentärfilmen Den nakna mannen (2010). (En kul film även för oss Björnar, men det går inte att förklara, filmen måste ses.)

Åter till filmen, där livet vänder. – Vad göra? frågar sig den försmådde mannen. Han måste söka modern till sina barn. Fast barnen måste ju ha något att äta under tiden och måste till skolan och…

Det är här det visar sig, om manusförfattare och regissörer kan hålla en biopublik spänd av förväntan. Det kan sådana diskbänksrealister som Loach, han är ett säkert kort. I det här fallet är diskbänksrealisten belgiske Guillaume Senez, som 2015 debuterade som långfilmsregissör med Keeper, en i Sverige icke visad historia om ett par tonåringar, som blir med barn (jaja, jag vet att det bara är en av dem som faktiskt blir det). För unga, kanske, men de gör ett val. Också diskbänksrealistisk? Fick i alla fall tio festivalpriser, så något var det väl. Måhända blir Senez en belgisk Loach, vad det lider?

»När livet vänder« nu på torsdag är också festivalprisad. Den visar, att livet är en kamp. På franska heter den Nos batailles, alltså våra kamper. Hade det rört sig om hästar, hade det hetat kampar. Alltså är livet inte en potatis, trots allt.

Vilket skulle bevisas.

Men innan ni ser »När livet vänder« på torsdag: Någon frågade mig om Folkets hus tilltag att visa den nya svenska filmen 438 dagar (2019) en – säger 1 – föreställning (i augusti). Kunde det vara en invit till filmstudion att plocka upp filmen?

Det visade det sig inte vara. Folkets hus tar upp filmen igen. En föreställning till. Då får man passa på, men det är också läge att på SR play lyssna på Martin Schibbyes kritik av filmen efter hans och Johan Perssons bok med samma namn. »Baserad på en sann historia«, som det står i filmens inledning. Det är tydligen lite si och så med det, eftersom Jesper Ganslandts film i ett avseende gjort – med Schibbyes ord – alla journalister en björntjänst genom att inte följa den sanna historien.

Personligen störs min inre språkpolis av formuleringen »baserad på«. Det är ren översättning av amerikanska. Filmen är svensk men alla filmare är lika amerikaniserade i språkbruket som andra i de yngre generationerna. »Efter verkliga händelser« skrev man förr på svenska. Det är naturligtvis inte fel att skriva »Baserad på en sann historia«, men den som känner skillnaden mellan att gå på ett furugolv och gå på betong kanske kan känna skillnad i språkets klang också. Efter verkliga händelser är furu, baserad på en sann historia är betong.

Men filmen är klart sevärd och spännande.

En idé i idet av Björn Forseth